Röda tråden

Rulla fram röda mattan

Det fanns en tid i mitt liv då jag umgicks nästan uteslutande med musiker, skådespelare och andra konstnärer. Har av den anledningen varit på en hel del teaterpremiärer med tillhörande fester och även bevistat en del releasepartyn. Men nu är det länge sedan sist. Inte så mycket bling, bling längre och champagnen får andra njuta av. Härom dagen damp det dock ner en inbjudan till en invigning. Kors! Pompa och ståt, samt gratismat efteråt. Låter det glamoröst? Nja.....Sanningen är den att vi har fått en ny miljöpaviljong ute på parkeringen. Där man ska kasta sina sopor alltså. Av den anledningen bjuder hyresvärden och Renhållningverket på information om sopsortering samt mat. ? Funderar mycket på om de ska rulla ut någon röd matta, där sopbilen får backa in lite snyggt. Undrar också på VAR vi ska inta den utlovade maten. I soprummet?

Syr som vanligt. Har hunnit med en teddyfodrad väst med huva, en blus i råsiden och lite annat sedan mitt senaste inlägg. Nu ska det sys herrskjortor i parti och minut. Åtminstone två. Det mesta jag syr just nu är tänkt som julklappar. Varit på Erikshjälpen och fyndat igen. Massor av tyg och annat kul för en liten, liten peng. Att man sedan får betala 82 spänn för ett endaste mönster känns lite knepigt. Förutom att fynda second hand går jag ett steg längre ändå. Står det en svart sopsäck ute i soprummet, som känns mjuk när man klämmer lite på den, kan jag helt enkelt inte låta bli att ta hem den och gå igenom innehållet. Tar reda på knappar, blixtlås och allt som jag kan tänkas ha nytta av. En skrotmaja är jag alltså. I do re-do.

Det är egohelg igen. Alva åkte till sin pappa tidigare ikväll. Efter en vecka med höstlov känns det som ett rätt skönt avbrott i mammarollen. Har laddat upp med syprojekt, gröna äpplen, godis och färdigmat. Får väl gå igenom garderoben för att hitta en lämplig galablåsa till invigningen....

Stoppa korv

Jag var ner på stan i torsdags. Man kan ju inte ha hela pensionen ligga och drälla i plånboken....Men hör och häpna - jag var in i en tygaffär utan att köpa tyg. Men lite knappar, resår, en märkpenna och nytt mönsterpapper blev det. Sprang vidare ut och in i några affärer. Köper så gott som aldrig några kläder längre, men ett par jeans kände jag att jag verkligen behövde. Gick därför till en affär där de ska vara experter på sånt. Tittade förskräckt på prislapparna. Undrar just vad kilopriset på märkesjeans ligger på? Det var dessutom svårt att hitta ett par byxor som inte var nötta redan som nya. Många av 1000-kronorsbrallorna såg ut som de jag kasserar. No, no, no. Att sedan hitta ett par som inte måste träs över fotleden med våld var också rätt knepigt. Provade några par. Svettades ymnigt i min yllekavaj. Till slut fick jag frågan av en nonchalant säljare, som samtidigt pratade om sitt privatliv med sin mamma, om jag behövde hjälp. Ja tack, svarade jag tacksamt. Förklarade att jag ville ha ett par jeans där linningen inte slutar under tuttarna, och där mina stora fötter inte framhävs så drastiskt som i ett par stuprörsjeans. Svettades åter igen i provrummet. - Oj, oj, oj, man är ju inte trådsmal längre, försökte jag med säljaren. Fick ett "skiter-väl-jag-i-menande" näää till svar. Men eftersom jag började bli lite småstressad bestämde jag ändå för att köpa de svindyra byxorna. När jag stod i kassan och skulle betala såg jag att de sålde militärskärp. Tydligen på modet igen. Försökte återigen skapa någon slags småtrevlig kontakt med säljaren. Skrattade lite och sa: - Det märks att man börjar bli gammal. Vissa saker har ju hunnit bli moderna flera gånger om. - Det har jag aldrig behövt uppleva, svarade den stencoola jeanssnubben. På väg till bussen kom jag plötsligt på att jag saknade rullen med mönsterpapper. Fick springa tillbaka genom hela stan till det ställe där jag trodde att jag kunde ha glömt det. Och jag hade tur. Rullen stod prydligt lutad mot väggen i den provhytt jag tidigare hade använt.

När jag kom hem krängde jag på mig de nyinköpta jeansen. Stackars korv, tänkte jag. Det är så här det känns att bli stoppad. Tog snabbt av mig ålskinnen och lät kroppen andas ut i andra byxor. Och idag har jag varit och lämnat tillbaka de alldeles för dyra, alldeles för trånga jeansen. Drog en lättnadens suck när jag stod utanför med pengarna i handen igen. Dit går jag aldrig mer igen. Vandrade istället vidare till en annan butik i stan. Där kostar jeansen 500 kr mindre, och de som jobbar där vill verkligen att man ska vara nöjd när man går därifrån.

Mitt lapptäcksprojekt stannade av, och verkar bli kvar på den nivån ett tag till. Det bidde inget överkast, det bidde en väst. Har knepat och knåpat en hel del med den. Imorgon är det dags för knapparna. Och knapphålen fixar ju maskinen alldeles själv.

Eftersom jag "skröt" med hur jag kunde gå in i en tygaffär utan att köpa något tyg, måste jag ju erkänna vad jag gjorde när jag kom hem. Köpte tyg! Beställt nya, härliga metrar på nätet. Och det är inte vilket tyg som helst - det är nämligen "ekölogiskt". Måste fråga Ingelise vad det betyder. Och när jag ändå har henne på tråden ska jag passa på att fråga vad en "ärmfisk" är för något. Har googlat på det ordet, men hittar ingen förklaring. Att man kan ha rävar bakom öronen visste jag redan, men fiskar i ärmarna är något nytt för mig.

Varje millimeter har betydelse

OM det är någon som tror att jag är en sådan där supereffektiv, omänskligt duktig människa, efter att ha läst min blogg, så vill jag genast rätta till den missuppfattningen. Man bloggar ju gärna om det man har gjort. Att skriva om det man inte har gjort är ju inte lika smickrande. Jag går verkligen i vågor. Ena dagen hinner jag med och orkar obegripligt mycket, och ingenting känns jobbigt eller svårt. Men de andra dagarna.....Då händer det absolut ingenting. Vill bara dra täcket över huvudet. Att ta sig från sängen till toaletten känns lika jobbigt som att bestiga Mount Everest. Soppåsen stannar vid ytterdörren, disken får vackert vänta, och ögonlocken är tunga som bly. Usch.

Lapptäcket vilar fortfarande. Min passion att sy kläder tog över. Har blivit ytterligare några plagg sydda. Till dottern förstås. Men jag tror faktiskt att nästa projekt blir någonting till lilla mamsen (mig själv). Har också börjat fatta att julen inte ligger åratal bort. Eftersom jag har tänkt att sy de flesta julklapparna i år lär det snart vara läge att sätta fart. Och inte göra som jag gjorde förr i världen. Kunde starta ett stickprojekt några veckor innan jul. Stickade dag och natt tills jag insåg att det ändå skulle saknas minst en ärm och ett framstycke innan jul....

Ibland kan livet handla om millimeter. Åtminstone om man tittar på kartan i sin lilla fickalmanacka. Såg på TV att det har kommit snö i Östersund. Och på den lilla, lilla kartan är det ju inte många millimeter från Kalmar. Men här blommar ringblommor, tagetes och blåklockor fortfarande. Konstigt.

Såg att det hade startats en åldersdiskussion på forumet. Det är intressant det här med ålder. Det klassiska är ju att man vill vara stor när man är liten, och liten när man är stor. Själv har jag inträtt i den åldern som ska vara den bästa, då när livet börjar....Och visst stämmer det till stor del. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Men att det skulle vara så enkelt som att jag har passerat 40 kan jag inte riktigt hålla med om. Jag har fått kämpa hårt, rett ut stormar starkare än Gudrun för att vara där jag är nu. Självkänsla och livslust kommer inte i ett paket på posten när man fyller 40. Sorry, alla 20-åringar! men nu, som sagt var, kan jag helt ärligt säga att livet börjar efter 40. Men den där klyschan om att "det är härligt att bli äldre" måste nog ses över en aning. På många sätt är det mycket, mycket bättre. Inuti. Men utanpå - hallå! Varför ska man vara tacksam över att brösten plötsligt längtar ner till knäna, den en gång silkeslena kinden börjar fåras likt en blodhund, och ungdomar börjar titta på en som om man vore från en annan planet? Det kanske är priset man får betala för inre skönhet och lugn. Sinnesro? Ja, det blir tre skrynklor och lite gäddhäng. Så min egen sanning när det gäller ålder är nog den att jag älskar att vara äldre inom mig, men inte skulle ha det minsta emot att se ut som 20 igen. Fast även där har ju kroppen sitt eget underbara försvar. För ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om hur jag ser ut. Smart.

En god vän ringde alldeles nyss. Hon hade hittat lite sidentyg hemma, och tänkt på mig. Det är lycka det. Ska borra in huvudet i det, dansa runt med fingrarna, och lyssna noga på vad tyget säger till mig.

Noll koll

Lapptäcket har fått vila sig lite. Däremot har jag sytt nya gardiner, klippt gräset, krattat, klätt om en fåtölj, putsat alla fönster och planterat om alla blommor. Och ändå känns det som om dygnet har minst 48 timmar för lite.

Mitt "halvt-om-halvt-löfte" till mig själv om att inte köpa en endaste meter tråd eller tyg har gått i stöpet. Netto sålde tråd för 39 kr. En förpackning med 32 olika färger, med tillhörande undertråd. Kunde inte låta bli. Och varför nöja sig med ett paket, när man köpa tre? Ändå ångrar jag att jag inte högg ett par paket till. Det är visserligen inte mycket tråd på varje rulle, men en massa fina färger till hands. Desstutom behöver jag aldrig mer bekymra mig för att jag inte har tillräckligt många undertrådsspolar. Nu har jag 96 stycken. Plus de jag redan hade. Tyg har det också blivit. Var in på Erikshjälpen häromdagen. Wow! Var bara tvungen att greppa ett antal meter ljuvliga bitar. Och alla "pratar" de med mig. Jag vill bli ett par byxor, hallå jag blir snygg som gardin, funderat på nya soffkuddar?, tänk vad mamma skulle bli glad för en rutig yllekavaj....Blir alldeles slut på alla möjligheter och idéer. Måste hela tiden påminna mig om att ta EN sak i taget. Förutom alla planerade syprojekt har jag en hel hög med kläder som ska lagas och sys om. Dessutom skulle jag mer än gärna klä om soffan och fåtöljen i vardagsrummet. Ge mig åtta armar, en hjärna som Einstein och 80 timmar om dygnet. Sedan är jag nöjd.

Vet inte om det beror på alla idéer som sprakar i mig, eller om det är något annat som är galet. Känns ungefär som när man ammar. Noll koll. I helgen skickade jag iväg min dotter på kalas. En vecka för tidigt. Och min tvättid hade pågått i nästan två timmar i söndags när jag väl kom på att det var dags.

Jag älskar min hund, men jag börjar utveckla ett gränslöst hat mot hennes päls. Den som ligger på golvet, i soffan, i sängen, smyger sig in i smörasken och som sitter som små marsvin under strumporna. Min mamma hade en "tanke" om att fernissa katten, och mina funderingar börjar luta åt det hållet. Eller varför inte byta ras på henne? Det är ju inte alla som har en kalmaritisk nakenspaniel. Hmmm....

Sablans tomte

Det tar sig, sa gubben som hade eld i håret. Så hade nog min mormor uttryckt sig, om hon skulle beskriva lapptäcksframfarten. Min älskade mormor hade en uppsjö av roliga uttryck och ramsor. Dock lämpar sig inte alla på en offentligt plats som denna...

Jag har gett upp. Vikit mig för massorna. Har skippat zickzacken! Och det går ju onekligen lite snabbare och enklare fram. Igår kväll stod jag vid strykbrädan och ritade, klippte och la i små prydliga högar. Samtidigt som jag gluttade lite på TV. Riktigt trevligt. Och jag slapp den onda nacken som brukar dyka upp efter lite hängande över soffbordet. Rullkniven låter intressant. Ser framför mig en sån där moj som man skär pizza med. Och den är ju klart praktisk.

Varje gång jag tittar mig i spegeln blir jag mer och mer lik min mamma. Och jag upptäcker fler och fler saker som jag även gör på samma sätt som hon. Precis som hon i sin tur har tagit efter sin mamma. Ett klassiskt drag är att vi spänner läpparna och drar in överläppen på ett kufiskt sätt när vi koncentrerar oss på någonting. Efter en kväll vid symaskinen har jag nästan kramp i ansiktet. Och det ser ju rätt dumt ut också...Men mormor lever på ett sätt vidare på så sätt. När jag tänker på det ur den synvinkeln behåller jag mer än gärna mitt fåniga mimspel. För mormor har varit en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv. Det blev ett stort tomrum efter henne när hon försvann.

Visserligen ser jag ut som min mamma, men jag känner mig inte riktigt så. Sedan mina nya, hett efterlängtade glasögon kom på plats ser jag den där tjejen från Scoobi Doo framför mig. Den minst snygga av dem, som hade ett par fyrkantiga glasögon. Och Alva tjatar ständigt om att hon vill ha tillbaka sin vanliga mamma igen (utan glasögon). Själv njuter jag av varje ögonblick när jag ser klart. Även om jag ser ut som en seriefigur och gör min dotter besviken.

Så gick man på reklamens lömska löften. Igen. Blev förhäxad av de små konstiga tomtarna som lockade med att ringa gratis till alla mobiler. Toppen, tänkte jag. Slog till och bytte kort. Ja, visserligen blir det väldigt billigt med det nya kortet. Men inte av den anledningen som reklamen lovade. Det går nämligen inte att ringa någonstans. Täckningen är usel där jag bor. Sablans tomte!

Drabbad av lappsjuka

Nu tror jag att jag har kommit på lösningen på ännu ett världsproblem! Meningen med livet. Japp! Åtminstone för egen del. Min mening tycks vara att banta ner mina fördomar till noll. Den senaste i raden gäller lapptäcken. Jag har alltid tyckt att de varit vackra, men har haft en hel drös med förutfattade meningar om människorna bakom (under?) täcket. Har sett en livsklok, liten rosenkindad sydstatsdam, sittandes i sin gungstol. Medan hon delar med sig av livets mysterier för barnbarnet. Ständigt en doftande äppelkaka i ugnen, och alltid en kanna iskall lemonad i kylen. Och så detta lapptäckssyende. Stygn för stygn. Dagarna i ända.....Men sedan jag gick med här på sysidan så har ju denna missuppfattning om saken blivit kraftigt reducerad. Till min stora glädje. Helt plötsligt började jag söka i bildarkivet, kolla in länkar, komponera block i tanken. Sedan satte jag igång med ett hejdundrande klippande. Zickezacke gamnacke. Tills jag kom på att mönstret jag valt var lite för krångligt för en novis som jag. Ut och jaga nya mönster. Klippa, klippa, zick och zack....Nu växer min skapelse sakta men säkert fram. Och jag bara älskar det. Det kommer rakt inte att bli det vackraste täcke någon har skådat, men jag har otroligt kul medan jag håller på. Och jag vill hålla på preis hela tiden. Klippa, sy, komponera. Och tro nu inte att jag gör som de flesta andra nybörjare. Testa tekniken på en lite mindre bonad eller duk. Nähä då, jag går ut hårt och ökar redan från början. Det ska bli ett överkast till en 120-säng. Har jag tänkt. Och jag tänker inte på så mycket annat just nu. När jag har sytt allt jag kan och orkar för dagen tar jag papper och ett gäng kritor till sängen, för att försöka klura ut hur jag ska sy ihop rutorna.

Såg Magnus Uggla på TV igår. Han pratade bl a om sin blogg. En expert hade sagt till honom att en blogg måste uppdateras minst sex gånger. Om dagen! Annars dör den ut. Folk tappar intresset, drunknar i den uppsjö av självutlämnande dagboksanteckningar som finns ute på nätet. Stämmer det låter jag mer än gärna denna röda tråd självdö. Hur ska jag annars hinna med att göra mitt lapptäcke?

Lösningen på ett av världsproblemen

Jag har funnit lösningen på ett av världsproblemen! Det som nästan alla klurar på. Nämligen var alla strumpor tar vägen. En dag har man plötsligt 57 strumpor i byrålådan, men inte ett par som passar ihop. Mitt råd: Ta ut alla påslakan och örngott ur linneskåpet. Skaka, vrid och vänd. Nästan helt säkert kommer en del av strumporna att trilla ut. Jag tvättar alltid underkläder i 60 grader. Med andra ord ofta tillsammans med handdukar och sängkläder. Sedan kastar jag in det i torktumlaren. Det är där alla strumpor försvinner. Yes!

Ett annat problem har jag inte hittat någon lösning på ännu. Man klipper sig hos frissan, och känner sig förhoppningsvis kalasfin. Sedan kommer första hårtvätten hemma. Då är det kört. Man, eller jag åtminstone, ser genast ut som ett kråkbo i skallen igen. Måste man vara utbildad frisör för att få vara lite fin i håret?

Premiär på mina "mall-brallor" idag. Klev med stolta steg fram på stadens gator i mina nysydda, långrandiga byxor. Känner mig ärligt talat väldigt mallig för att jag klurade ut alla hinder på vägen och fick ihop ett par byxor som känns helt ok att använda. Höftbesparingsfickor, gylf, linning, hällor och dessutom tre knappar. Ahh!!!! Jag satt och mös hela tiden när maskinen sydda de tre, perfekta knapphålen igår. Vilken tur att jag tog fasta på det där med enstegs-knapphål när jag köpte den nya maskinen. Den som har kommit på det skulle ha en stor, fet medalj. Minst.

Min älskade Alva, med sina kluriga, gulliga, små funderingar på stora saker....Idag påpekade hon för mig att jag måste klippa gräset snart. - Annars får ju inte snön plats, mamma.

Kan man annat än krama, pussa och älska en sådan liten unge?!

O´boy

Sedan sist har jag farit runt med dammsugaren igen. Fort ska det gå. Och nu gick det undan så att Alvas kvarglömda O´boy for i golvet med ett ljudligt splash. Hur kan 0,5 dl dryck bli 10 liter när det rinner ut på golvet? Chokladgegga på golv, gardiner, element, DVD och en pall....Snyggt jobbar, morsan.

Unnade mig en halvtimme hos frisören. Underbart. Supernöjd med min nya frisyr. Men kostar det så smakar det. Hua! Men vad gör väl det? Satt på bussen i min nya coola look och försvann in i en härlig MP3-värld. Queen of the blues. Då plötsligt upptäcker jag att det finns sprickor i fasaden. Hade slängt upp det ena benet lite käckt över det andra. Såg då att hela baksidan av mina jeans var fulla av....just det - O´boy. Så cool var jag.

Men inne i den här underbara MP3-världen kan jag verkligen försvinna ibland. Ljuv musik i mina öron. Toner, gitarrackord och basgångar som går direkt till hjärtat. Satt och funderade på hur kul det skulle vara att utan förvarning riva loss ett solo där på bussen, ackompanjerad av musik som endast jag själv kan höra. Och naturligtvis spela helt oberörd. Började nästan skratta högt för mig själv. Men riktigt så modig är jag inte.

Mitt glasögonprojekt gick helt i stöpet. Envis som jag är gjorde jag ett sista desperat försök. Fixade Epoxylim. Jag och klister.....Lyckades att limma ihop ena lillfingret med intilliggande ringfinger. Fick ta i allt jag hade för att komma loss. Lite skinnflådd är jag nu. Men glasögonen....de trillade isär precis som förut. Då gick jag till proffsen. Optikern. De kunde inte heller limma ihop mina trasiga "ögon". Så nu är nya bågar och glas på gång. Svider ännu lite till i plånboken, men på ett sätt känns det ändå lite skönt att optikern inte heller klarade av att limma mina gamla bågar. Då är det ju inte så mycket fel på mig iaf....

För jag är kung, kung, kung i tygaffären

Igår fick jag äntligen mina hett efterlängtade pengar. Så precis som alla andra pensionärer tog jag första bästa buss in till ICA Maxi för att inhandla det som fattades i skåpen. Det vill säga ALLT. Dessutom behövde min lilla dotter nya uteskor, nya skor till gympan och en hel massa underkläder. Som grädden på moset ska jag ju nu försöka komma på rätt köl efter symaskinsköp och annat smått och gott. Konstaterar väldigt snabbt att min rikedom blir extremt kortvarig även denna månad. Men jag måste ändå berömma mig själv en smula. Det är så lätt att skena iväg, när man varit utan pengar en tid. Magnus Uggla beskrev det så bra. Om hur det känns att vara kung i baren, precis när man fått lön. För att sedan leva utfattig i 29 dagar. Jag var en gång i tiden självutnämnd partyprinsessa. Den perioden är tack och lov förbi. Men när pengarna rullar in, är det lätt hänt att jag känner sig som kung i tygaffären istället. Dock icke denna månad. Har inte ens köpt en meter tråd, inte en tryckknapp, och katalogen från Stoff&Stil ligger orörd. Inte en bokstav är ifylld på beställningstalongen.  Men pengarna kom som sagt var igår, och det innebär att det finns 29 dagar kvar att göra galna saker på.

Klippte ut mönsterdelar till ett par byxor för några dagar sedan. Trodde att jag tagit mig vatten över huvudet, eller snarare ett helt hav. När jag läste igenom sömnadsbeskrivningen de 30 första gångerna fattade jag absolut noll, nada, zero. Mitt gamla jag hade struntat i beskrivningen, provsytt tills det tog stopp och sedan "knögglat" ihop tyget till en liten, liten boll och kastat ut det genom första, bästa fönster. Nu har jag istället låtit symaskinen vila sig. Tagit med mig sömnadsbeskrivningen på toaletten, läst den i sängen tills jag somnat, funderat, vänt och vridit på mönsterdelarna. Och plötsligt sa det bara PLING! Vilken känsla. Från den ena stunden till den andra begrep jag plötsligt hur man skulle sy dit höftbesparingsfickorna. Ahhhh!!! Men ett par fickor gör inga byxor. Har t ex aldrig sytt i en gylf i ett par byxor förut. Knapphål är också en ny erfarenhet för mig. Provade på den förra maskinen. Nja.....Därför var jag extremt noga med att välja en maskin med enstegs-knapphål. Går det åt fanders med knapphålen kan jag ju alltid skylla på maskinen....

Hur korkad får man bli?

Precis som jag hade bestämt mig för att hålla extra hårt i pengarna, och minimera nästa månads tygkonto, vad gör jag då? Jo, det kan jag tala om. Beställer kataloger från Stoff&Stil. Hur korkad får man bli egentligen? Det är ju som att stänga in en abstinent rökare, som bestämt sig för att sluta, på Marlboro.

Vi har ett fantastiskt system i tvättstugan numera. Man bokar, och öppnar dörren med en liten plastbit. Som vet precis vem jag är och när jag får komma in i tvättstugan. Annat var det på det förra stället jag bodde. Där bokade man genom att flytta ett lås på en datumförsedd tavla. En gång stressade jag hem med en ovanligt ilsken och tjurig treåring för att hinna i tid. Lagom uppjagad får jag till min stora fasa se att någon idiot har snott min tvättid. Jag slet ur den blöta tvätten i varenda maskin och la in min egen byk istället. När det var dags för att hänga tvätten möttes jag av en tämligen irriterad, ilsket stirrande granne. Som höll på att hänga sin tvätt. På sin tvättid. Jag fick skamset släpa hem 100 kg blöt tvätt som jag inte hade någon aning om var jag skulle göra av. Bodde i en etta med min dotter på den tiden. Fick helt enkelt lämna min blöta smutstvätt ute på min lilla gräsmatta. Där låg den och påminde mig om hur viktigt det är att vara säker på sin sak, innan man "gör vodoo-dockor" föreställande oskyldiga små grannar.