Röda tråden

Stoppa korv

Jag var ner på stan i torsdags. Man kan ju inte ha hela pensionen ligga och drälla i plånboken....Men hör och häpna - jag var in i en tygaffär utan att köpa tyg. Men lite knappar, resår, en märkpenna och nytt mönsterpapper blev det. Sprang vidare ut och in i några affärer. Köper så gott som aldrig några kläder längre, men ett par jeans kände jag att jag verkligen behövde. Gick därför till en affär där de ska vara experter på sånt. Tittade förskräckt på prislapparna. Undrar just vad kilopriset på märkesjeans ligger på? Det var dessutom svårt att hitta ett par byxor som inte var nötta redan som nya. Många av 1000-kronorsbrallorna såg ut som de jag kasserar. No, no, no. Att sedan hitta ett par som inte måste träs över fotleden med våld var också rätt knepigt. Provade några par. Svettades ymnigt i min yllekavaj. Till slut fick jag frågan av en nonchalant säljare, som samtidigt pratade om sitt privatliv med sin mamma, om jag behövde hjälp. Ja tack, svarade jag tacksamt. Förklarade att jag ville ha ett par jeans där linningen inte slutar under tuttarna, och där mina stora fötter inte framhävs så drastiskt som i ett par stuprörsjeans. Svettades åter igen i provrummet. - Oj, oj, oj, man är ju inte trådsmal längre, försökte jag med säljaren. Fick ett "skiter-väl-jag-i-menande" näää till svar. Men eftersom jag började bli lite småstressad bestämde jag ändå för att köpa de svindyra byxorna. När jag stod i kassan och skulle betala såg jag att de sålde militärskärp. Tydligen på modet igen. Försökte återigen skapa någon slags småtrevlig kontakt med säljaren. Skrattade lite och sa: - Det märks att man börjar bli gammal. Vissa saker har ju hunnit bli moderna flera gånger om. - Det har jag aldrig behövt uppleva, svarade den stencoola jeanssnubben. På väg till bussen kom jag plötsligt på att jag saknade rullen med mönsterpapper. Fick springa tillbaka genom hela stan till det ställe där jag trodde att jag kunde ha glömt det. Och jag hade tur. Rullen stod prydligt lutad mot väggen i den provhytt jag tidigare hade använt.

När jag kom hem krängde jag på mig de nyinköpta jeansen. Stackars korv, tänkte jag. Det är så här det känns att bli stoppad. Tog snabbt av mig ålskinnen och lät kroppen andas ut i andra byxor. Och idag har jag varit och lämnat tillbaka de alldeles för dyra, alldeles för trånga jeansen. Drog en lättnadens suck när jag stod utanför med pengarna i handen igen. Dit går jag aldrig mer igen. Vandrade istället vidare till en annan butik i stan. Där kostar jeansen 500 kr mindre, och de som jobbar där vill verkligen att man ska vara nöjd när man går därifrån.

Mitt lapptäcksprojekt stannade av, och verkar bli kvar på den nivån ett tag till. Det bidde inget överkast, det bidde en väst. Har knepat och knåpat en hel del med den. Imorgon är det dags för knapparna. Och knapphålen fixar ju maskinen alldeles själv.

Eftersom jag "skröt" med hur jag kunde gå in i en tygaffär utan att köpa något tyg, måste jag ju erkänna vad jag gjorde när jag kom hem. Köpte tyg! Beställt nya, härliga metrar på nätet. Och det är inte vilket tyg som helst - det är nämligen "ekölogiskt". Måste fråga Ingelise vad det betyder. Och när jag ändå har henne på tråden ska jag passa på att fråga vad en "ärmfisk" är för något. Har googlat på det ordet, men hittar ingen förklaring. Att man kan ha rävar bakom öronen visste jag redan, men fiskar i ärmarna är något nytt för mig.

Varje millimeter har betydelse

OM det är någon som tror att jag är en sådan där supereffektiv, omänskligt duktig människa, efter att ha läst min blogg, så vill jag genast rätta till den missuppfattningen. Man bloggar ju gärna om det man har gjort. Att skriva om det man inte har gjort är ju inte lika smickrande. Jag går verkligen i vågor. Ena dagen hinner jag med och orkar obegripligt mycket, och ingenting känns jobbigt eller svårt. Men de andra dagarna.....Då händer det absolut ingenting. Vill bara dra täcket över huvudet. Att ta sig från sängen till toaletten känns lika jobbigt som att bestiga Mount Everest. Soppåsen stannar vid ytterdörren, disken får vackert vänta, och ögonlocken är tunga som bly. Usch.

Lapptäcket vilar fortfarande. Min passion att sy kläder tog över. Har blivit ytterligare några plagg sydda. Till dottern förstås. Men jag tror faktiskt att nästa projekt blir någonting till lilla mamsen (mig själv). Har också börjat fatta att julen inte ligger åratal bort. Eftersom jag har tänkt att sy de flesta julklapparna i år lär det snart vara läge att sätta fart. Och inte göra som jag gjorde förr i världen. Kunde starta ett stickprojekt några veckor innan jul. Stickade dag och natt tills jag insåg att det ändå skulle saknas minst en ärm och ett framstycke innan jul....

Ibland kan livet handla om millimeter. Åtminstone om man tittar på kartan i sin lilla fickalmanacka. Såg på TV att det har kommit snö i Östersund. Och på den lilla, lilla kartan är det ju inte många millimeter från Kalmar. Men här blommar ringblommor, tagetes och blåklockor fortfarande. Konstigt.

Såg att det hade startats en åldersdiskussion på forumet. Det är intressant det här med ålder. Det klassiska är ju att man vill vara stor när man är liten, och liten när man är stor. Själv har jag inträtt i den åldern som ska vara den bästa, då när livet börjar....Och visst stämmer det till stor del. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Men att det skulle vara så enkelt som att jag har passerat 40 kan jag inte riktigt hålla med om. Jag har fått kämpa hårt, rett ut stormar starkare än Gudrun för att vara där jag är nu. Självkänsla och livslust kommer inte i ett paket på posten när man fyller 40. Sorry, alla 20-åringar! men nu, som sagt var, kan jag helt ärligt säga att livet börjar efter 40. Men den där klyschan om att "det är härligt att bli äldre" måste nog ses över en aning. På många sätt är det mycket, mycket bättre. Inuti. Men utanpå - hallå! Varför ska man vara tacksam över att brösten plötsligt längtar ner till knäna, den en gång silkeslena kinden börjar fåras likt en blodhund, och ungdomar börjar titta på en som om man vore från en annan planet? Det kanske är priset man får betala för inre skönhet och lugn. Sinnesro? Ja, det blir tre skrynklor och lite gäddhäng. Så min egen sanning när det gäller ålder är nog den att jag älskar att vara äldre inom mig, men inte skulle ha det minsta emot att se ut som 20 igen. Fast även där har ju kroppen sitt eget underbara försvar. För ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om hur jag ser ut. Smart.

En god vän ringde alldeles nyss. Hon hade hittat lite sidentyg hemma, och tänkt på mig. Det är lycka det. Ska borra in huvudet i det, dansa runt med fingrarna, och lyssna noga på vad tyget säger till mig.

Noll koll

Lapptäcket har fått vila sig lite. Däremot har jag sytt nya gardiner, klippt gräset, krattat, klätt om en fåtölj, putsat alla fönster och planterat om alla blommor. Och ändå känns det som om dygnet har minst 48 timmar för lite.

Mitt "halvt-om-halvt-löfte" till mig själv om att inte köpa en endaste meter tråd eller tyg har gått i stöpet. Netto sålde tråd för 39 kr. En förpackning med 32 olika färger, med tillhörande undertråd. Kunde inte låta bli. Och varför nöja sig med ett paket, när man köpa tre? Ändå ångrar jag att jag inte högg ett par paket till. Det är visserligen inte mycket tråd på varje rulle, men en massa fina färger till hands. Desstutom behöver jag aldrig mer bekymra mig för att jag inte har tillräckligt många undertrådsspolar. Nu har jag 96 stycken. Plus de jag redan hade. Tyg har det också blivit. Var in på Erikshjälpen häromdagen. Wow! Var bara tvungen att greppa ett antal meter ljuvliga bitar. Och alla "pratar" de med mig. Jag vill bli ett par byxor, hallå jag blir snygg som gardin, funderat på nya soffkuddar?, tänk vad mamma skulle bli glad för en rutig yllekavaj....Blir alldeles slut på alla möjligheter och idéer. Måste hela tiden påminna mig om att ta EN sak i taget. Förutom alla planerade syprojekt har jag en hel hög med kläder som ska lagas och sys om. Dessutom skulle jag mer än gärna klä om soffan och fåtöljen i vardagsrummet. Ge mig åtta armar, en hjärna som Einstein och 80 timmar om dygnet. Sedan är jag nöjd.

Vet inte om det beror på alla idéer som sprakar i mig, eller om det är något annat som är galet. Känns ungefär som när man ammar. Noll koll. I helgen skickade jag iväg min dotter på kalas. En vecka för tidigt. Och min tvättid hade pågått i nästan två timmar i söndags när jag väl kom på att det var dags.

Jag älskar min hund, men jag börjar utveckla ett gränslöst hat mot hennes päls. Den som ligger på golvet, i soffan, i sängen, smyger sig in i smörasken och som sitter som små marsvin under strumporna. Min mamma hade en "tanke" om att fernissa katten, och mina funderingar börjar luta åt det hållet. Eller varför inte byta ras på henne? Det är ju inte alla som har en kalmaritisk nakenspaniel. Hmmm....

Sablans tomte

Det tar sig, sa gubben som hade eld i håret. Så hade nog min mormor uttryckt sig, om hon skulle beskriva lapptäcksframfarten. Min älskade mormor hade en uppsjö av roliga uttryck och ramsor. Dock lämpar sig inte alla på en offentligt plats som denna...

Jag har gett upp. Vikit mig för massorna. Har skippat zickzacken! Och det går ju onekligen lite snabbare och enklare fram. Igår kväll stod jag vid strykbrädan och ritade, klippte och la i små prydliga högar. Samtidigt som jag gluttade lite på TV. Riktigt trevligt. Och jag slapp den onda nacken som brukar dyka upp efter lite hängande över soffbordet. Rullkniven låter intressant. Ser framför mig en sån där moj som man skär pizza med. Och den är ju klart praktisk.

Varje gång jag tittar mig i spegeln blir jag mer och mer lik min mamma. Och jag upptäcker fler och fler saker som jag även gör på samma sätt som hon. Precis som hon i sin tur har tagit efter sin mamma. Ett klassiskt drag är att vi spänner läpparna och drar in överläppen på ett kufiskt sätt när vi koncentrerar oss på någonting. Efter en kväll vid symaskinen har jag nästan kramp i ansiktet. Och det ser ju rätt dumt ut också...Men mormor lever på ett sätt vidare på så sätt. När jag tänker på det ur den synvinkeln behåller jag mer än gärna mitt fåniga mimspel. För mormor har varit en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv. Det blev ett stort tomrum efter henne när hon försvann.

Visserligen ser jag ut som min mamma, men jag känner mig inte riktigt så. Sedan mina nya, hett efterlängtade glasögon kom på plats ser jag den där tjejen från Scoobi Doo framför mig. Den minst snygga av dem, som hade ett par fyrkantiga glasögon. Och Alva tjatar ständigt om att hon vill ha tillbaka sin vanliga mamma igen (utan glasögon). Själv njuter jag av varje ögonblick när jag ser klart. Även om jag ser ut som en seriefigur och gör min dotter besviken.

Så gick man på reklamens lömska löften. Igen. Blev förhäxad av de små konstiga tomtarna som lockade med att ringa gratis till alla mobiler. Toppen, tänkte jag. Slog till och bytte kort. Ja, visserligen blir det väldigt billigt med det nya kortet. Men inte av den anledningen som reklamen lovade. Det går nämligen inte att ringa någonstans. Täckningen är usel där jag bor. Sablans tomte!