Maries Mönsterfunderingar

På väg, men blev en omväg

Mitt mål är fortfarande byxmönster. Därför gör jag som många ståupp-artister, jag har fokus från midjan och neråt. Mitt klänningsprojekt har gått i stå. Där hade jag tänkt testa blockmönstret (livet) från midjan och uppåt men det blev en liten omväg. Kjoldelen såg så lätt ut så den lockade lite mera och även klänningar behöver kjoldel så det var ett lätt beslut. Jag ritade upp blocket, rättade några nya misstag och gjorde den sedan i "swedish paper" från Bibbi. (Filtat papper.) Måste se om det höll vad det lovade. Där kan jag säga att det var inget att nåla i när det satt snävt som det gör på ett grundmönster. Det blir hål. Så sydde jag sömmarna istället med 4 mm stygnlängd och det fungerade fint. Med nålning där blixtlåset i sidan skulle sitta höll det för provning. Jag kunde till och med sitta i den utan att den sprack men bakstycket gav efter nästan 1 cm över stussen där det töjs som mest. Jag hade läst fel på konstruktionsanvisningarna och satt inprovningen bak för långt ut mot sidan. Måste ha läst konstruktionsanvisningen för två inprovningar när jag bara hade en. Nej det blir inga bilder för man ser rakt igenom papperet och då kanske Ulrika tar bort dem som osedliga :-) De är inte av något större intresse heller. Jag har gått tillbaka till mått och beräkningar och ska göra en ny toile i lakanstyg baserat på ett mönster som är en cm mindre.

Kjoldelen från stusslinjen och uppåt är basen i byxmönstret så det här jobbet är bara en omväg. Samtidigt belyser det skillnaden mellan byxmönster och kjolmönster. Kjolen faller här tämligen rakt ner sett från baksidans mest utstickande punkt, stusslinjen. Framsidan bör i stort falla rakt från bukens max-punkt. Det kan väl vara lite modifieringar beroende på lårform och hur stor magen är, tänk på gravida, men i stort så ska en snäv rak kjol hänga rakt ner framtill i min värld. Så jag tog en streckdam och ritade in en kjol och funderade vidare.  Streckdamen är baserad på ett foto av en verklig person som har lite antydan till ridbyxlår så sidlinjens maxpunkt ligger lite lägre än stusslinjen. Byxmönster brukar inte gilla sådant och då blir det snävt på fel ställe och kanske lite tyg över ovanför som riskerar att visa sig som små horisontella veck. Hjälplinjerna på damen utan kjol visar problemet. 

Jag har också ritat in grenlinjen. Den är naturligtvis påhittad men inte otrolig. Min toileboksäger att i Europa lägger man spetsen på byxgrenen längre fram än i USA. Det ska ge en plattare front. Det ger också mindre tyg fram så risken för veck borde minska, samtidigt som det bör ge lite mera problem för bakstycket, särskilt för större volymer. Ja sedan har det naturligtvis avgörande betydelse hur snävt byxan sitter i grenen. När jag tittar i de tyska katalogerna klingel.se och mona.se och ser alla slanka modeller som varken har mage eller bak och det inte finns ett veck inom synhåll utom pressveck undrar jag lite var tricket ligger. Nålat på baksidan? Jag log åt en annons från en annan tysk fima med engelskt namn Betty B.. någonting, där modellens byxben vred sig kraftigt på ena benet. Troligen klantigt nålat på en alltför smalbent modell. Nej nu borde jag ta tag i mitt andra test av kjoltoilen så jag kommer vidare till byxmönstret någon gång.