Hur lärde ni er sy?

[Lavendel]

Det är en rolig fråga för jag fick den själv för ett tag sedan och visste faktiskt inte. Hur lärde jag mig det här egentligen? Men någon måste ju ha visat från början och det var nog både mamma och mormor som sydde kläder för att det var så man gjorde på den tiden om man ville ha något snyggt. Mamma sydde finklänningarna till skolavslutningar och kalas och nånstans där fick jag väl en bild av att det går att åstadkomma kläder med sina egna händer (och en symaskin) utan att vara proffs.
När mina barn var små och växte så det knakade och vi var fattiga hittade jag mönster i Vi Föräldrar till väldigt enkla barnkläder och knåpade ihop små sparkdräkter och klänningar av stuvbitar med många svordomar och misstag på vägen. Det var svårt att fatta beskrivningarna med sin terminologi och jag hade ingen att fråga, för kunskapen att sy kläder är inte så vanlig i min generation.
Lapptäcksgrejor var det däremot en ren lust att hålla på med, bara raka sömmar, stuvbitar och trasiga gardiner som var gratis material och så inga facit utan en oändlighet av möjligheter.
När det gäller kläder gjorde jag lite enkla grejor till mig själv efter mönster som jag köpte men inget blev riktigt bra så att jag ville ha det på mig. Sen fick jag en knäpp och gjorde en rockokoklänning som blev jättefin när den väl var färdig. Den har blivit mycket beundrad vilket jag så klart är glad för, men den största behållningen av det projektet är ändå alla misstagen jag gjorde och allt jag fick sprätta och göra om. Så mycket jag lärde mig på detta! Det var nog efter den som jag kände att jag hade självförtroende och började tänka att jag visst skulle sy egna kläder. Jag ville bestämma mer själv hurdana kläder jag ville ha och inte vara så hänvisad till vad inköparna på klädkedjorna och rådande trend bestämde. SEN började jag på en sykurs, gick igenom grunderna för hur man ritar egna mönster och fick en underbar lärare har stöttat och hjälpt till under diverse vilda ideérs förverkligande. Inte minst har det varit bra att få hjälp med att avkoda de ibland ganska kryptiska anvisningarna i färdiga mönster och beskrivningar. Jag går på sykursen någon termin då och då. Balklänningarna till mina döttrar, min första kavaj, ett byxmönster som verkligen passar just mig och lite sådana saker har jag behövt handledning till. Men det är också väldigt trevligt att dela ett intresse med andra så sykursen är minst lika mycket av sociala skäl.
Det låter som en klyscha och det är ju också, men det är faktiskt misstagen man lär mest av. Jag håller helt med Lilith där. När kunskapen börjar sätta sig i händerna och det slutar trassla och skynkla sig så handlar det inte om trolleri även om det kan kännas så, utan om erfarenhet. Den hade man inte fått utan alla de där misslyckade trasorna med två högerärmar, för kort linning, felvänt motivmönster och så vidare.
En sak är i alla fall säker. Hade någon sagt till mig under syslöjdslektionerna i grundskolan att sömnad skulle bli min stora passion när jag var vuxen och att jag skulle ligga sömnlös för att ideérna trängs i huvudet och att jag skulle bli helt lycklig bara av att känna lukten i en tygaffär, ja då hade jag skrattat ut vederbörande. Textilslöjden i skolan var pesttråkig och ett enda stort misslyckande.

[sotlugg]

Oh vilken intressant tråd. Jag hade BC (underkänt på den tiden) i slöjd när jag tog realexamen. Var nog ingen som trodde att jag idag skulle vara både brodös och kunnig i klädsömnad.
När jag födde min äldsta son (1960) bodde jag på mödrahem (enorm bostadsbrist i Stockkholm då) och där hade de en liten sykurs. Jag tittade på mina tio fingrar och sade till mig själv "kan andra ska jag väl också kunna lära mig." Så jag började sy lite babykläder och något slags intresse föddes.
Senare gick jag i flera år på Stockholms stads yrkesskola för sömnad. Man fick lämna in barnen på en barnparkering och ägna hela dagar till att sy medan de lekte och hade kul.
Så hade jag grannfruar som jag kunde fråga, gick lite sykurser och kunskapen utvecklades efter hand.
När jag fick flickbarnbarn (har själv bara pojkar) började jag sy deras drömklänningar. Det blev jättesnyggt. Så nu har jag fått blodad tand på gamla dar. Har gått en avancerad kurs och sytt toile. I somras på "Sy i lin" på folkhögskola. Så kul. Ska jag göra i år också.
Det enda som varit bortslängt var tre terminer i mönsterkonstruktion. När figuren förändrades var det omöjligt att komma ihåg hur man gjorde. Besvärlig att konstruera mönster är det också. Så jag ändrar köpemönster och försöker jobba på att ändra köpta grundmönster.
Jag tror att det är olika från person till person hur man ska lära sig och utvecklas. För vissa passar självutveckling. För andra är kurser vägen. Det är min melodi för jag behöver kunna fråga och fråga och framför allt "se" hur man gör för att få in det i skallen. Det är väl BC:t som spökar.
.

[Wes]

Det har varit jätteroligt att läsa alla berättelser om hur det kom sig att ni började att sy.

Jag har insett att hur man bäst lär sig att sy avgörs mycket av hur man är som person.
Själv är jag faktiskt mer en person som vill hitta min egen väg i vilken skapandeform jag än ägnar mig åt. Så jag kommer nog börja min nya hobby med att sy efter köpemönster,som jag säkert kommer börja ändra på.
Nu när jag har kommit igång att sy ska en gammal önskan bli verklighet. Jag ska köpa plagg från secondhand och göra om dem. Det är något fascinerande över att kunna se nya möjligheter och nya användningsområden i ett redan existerande plagg.

Så tack för alla era svar. De gjorde att jag kunde tänka till och se vad jag själv hade för förhållningssätt till att sy.

[ankan]

Av mamma.

Mamma hade en splitterny grön Huskvarna.(som hon fortfarande har kvar)

Morfar var damskräddare och mormor sömmerska, så det var helt naturligt att sy i vår familj. Både hos farmor och mormor fanns trampsymaskiner.

Jag köpte min första symaskin (en begagnad Singer) när jag fick min första skatteåterbäring typ 1974 för ca 1000 kr,

[Jimipe]

Jag har alltid varit pysslig och alltid sökt utmaningar. När jag fyllde sju önskade jag mig syprylar i allmänhet. Tidigare hade jag fått ta vad jag ville och göra vad jag ville med hos mormor, och jag ville göra mer. Jag fick en stor väska full med små bitar av olika tyger, trådar, nålar och allt möjligt. På den tiden var det Bölle som gällde och jag sydde en hel del för hand då, helt efter eget huvud. Jag experimenterade och kom på hur jag skulle få olika typer av kjolar, vidd på olika sätt och så. Titta på de köpta kläderna hur de var sydda osv.

Något år senare hade en vän till mig börjat virka. Jag ville också och hade försökt och försökt länge men inte lyckats komma på mer än hur man gör luftmaskor. I en av mormors veckotidningar hittade jag en virkskola. Jag gav mig på den och sedan började jag virka grytlappar. Det blev senare några spetsdukar men det blev snabbt tråkigt. När jag fick influensa och var sjuk i flera veckor och låg och hostade under nätterna fortsatte jag med virkningen. Jag gjorde halsband till mina gosedjur, virkade klänningar till mina böllar och började försöka förstå mig på hur man gör virkmönster. Jag kopierade dukar äldre i släkten hade gjort och försökte helt enkelt lära mig. Någon gång därefter tröttnade jag på det då det kändes som att det inte fanns något mer.

Sedan började syslöjden på riktigt i skolan. Ett år hade vi en vikare som var superbra. Hon undervisade egentligen i högstadiet och det märktes väl, men, det bästa var att vi äntligen fick göra saker själva. Visst, vi skulle fortfarande göra olika specifika saker men om man hade egna idéer fick man göra så. Under mellanstadiet tog jag över mammas maskin hemma och började samtidigt ta hem saker från syslöjden för att fortsätta hemma. Jag gjorde alltid större saker och behövde den extra tiden, men, framför allt så var det så kul. Sedan blev jag allergisk mot trä och fick då ha syslöjd hela tiden. Läraren var inte särskilt bra och mer fokuserad på de andra årskurserna och vad de skulle göra så jag fick rätt mycket möjlighet att sköta mig själv.

Sedan kom högstadiet och det blev så att den lärare jag haft som vikarie i syslöjden tidigare blev dels min mentor men också min lärare igen i syslöjden under tre år. Hon var lärare i teknik och syslöjd och funderade som mentor i så många av mina ämnen. Jag lärde mig hantera overlockmaskiner, jag lärde mig grunderna i mönsterkonstruktion och för att skapa former på det sättet jag ville. Det viktigaste jag dock lärde mig var att det inte finns något rätt och fel. Det var inte en enda sak under de tre åren som jag "gjorde som jag skulle". Jag lärde mig att man inte behöver följa instruktioner och mönster. De är där som ett stöd och för att hjälpa en, men, det finns oändligt antal sätt att göra saker på.

Efter högstadiet slutade jag använda färdiga mönster helt. Jag fortsatte utmana mig själv, började läsa mer och utvecklades mycket. Under trean hade jag sömnad som valbar kurs. Med en lärare som var van vid hantverkselever och inte naturelever klaschade vi något i början, men i slutändan fick jag göra som jag ville, efter att ha tvingats följa mönster som satt förjävligt på mig. Under den tiden började jag lära mig att jag faktiskt kan väldigt mycket, att det inte alltid är samma metoder som de strikt hantverksinriktade har, men, mina metoder fungerar och det kan många gånger ge bättre resultat att faktiskt tänka och försöka förstå.



Vad man ska göra för att utvecklas och lära sig mer varierar väldigt mycket från person till person. Jag personligen ger mig hela tiden på mer avancerade saker, för annars tröttnar jag. Det tvingar mig att lära mig mer, leta kunskap och utveckla nya färdigheter. För mig fungerar det jag gör, men vissa föredrar att följa instruktioner och ha tydliga steg. Det jag skulle föreslå är att du börjar med att leta reda på information om de saker du tycker är svårt. Känner du att det räcker, då vet du hur du ska göra. Känner du att du behöver mer instruktioner, ja då är nog en kurs bra. Jag skulle nog dock snarare föreslå att du satsar på en fysisk kurs om du har möjlighet till det. Då kan du få hjälp med just precis det du kört fast med.