Min katt är sjuk!

[iamia]

Jag förstår din oro det är inte kul när ens djur blir sjuka. Jag har både häst och två hundar.
Håller alla tummarna jag kan för att Laban ska bli frisk.
Åsa

[aliquis]

Hoppas det löser sig med kissen.

[Avslut0801]

Tack allihopa! Tyvärr klarade sig inte Laban. Hennes njurar fungerade inte. Hon fick somna in på djursjukhuset i fredags på eftermiddagen med ryggen och nacken dyblöt av mina tårar. Det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

[avslut080512]

Förstår hur Du känner.
Det här har tröstat mig när jag fått ta bort mina hundar.

http://www.petloss.com/rbswedsh.htm

[Avslut0801]

Tack Edvina för din omtanke, men nu gråter jag ju ännu mer...

[avsl0203]

Förstår hur du känner. Fick lov att ta bort min älskade vän i maj 2005 då han fått kraftig diabetes och dålig lever så han inte gick att rädda. En hemsk känsla men ändå skönt att han slapp lida mer. I juni 2006 så kände jag att det var bara för tomt och då skaffade vi oss katten vi har idag. Eller hon valde oss. Så låt du sorgen ta sin tid och om du i framtiden vill så finns det mängder med katter som sitter på kathemmet och bara väntar på en ny matte.

[Celos]

Tyvärr så visar inte katter några symptom förrän ca 75% av njurfunktionen är borta och då är det oftast redan för sent. De kan klara sig men man köper sig bara lite tid med mycket jobb, jag vet av egen erfarenhet.

En av mina katters njurar slutade fungera, men han överlevde och sedan var det en 3 mån berg- och dalbana som Gaston till slut inte ville vara med på. Så han fick somna ifrån sina plågor.

Det är alltid ett svårt och jobbigt beslut men det är ett ansvar vi har som djurägare. De finns alltid med oss i våra hjärtan, även om de inte är med fysiskt.

[Avslut0801]

Det där kändes faktiskt bra, Maggie! Jag märkte inget på Laban förrän de sista dagarna. Skönt att veta att jag inte missat nåt jag "borde" ha sett långt tidigare. Jag vågade inte fråga veterinären, det skulle ha känts för jobbigt och det skulle ändå vara för sent. Men jag har funderat på det.

Veterinären sa att Laban kanske skulle klara sig ett tag, men den chansen var mycket liten och hur länge det i så fall skulle bli kunde hon inte säga, 1-12 måndader sa hon. Jag ville inte utsätta Laban (eller mig) för det. Så själva beslutet var inte svårt, det fanns bara ett alternativ. Men ändå var det överjävligt.

[avsl0203]

Jag måste faktiskt hålla med att det kändes skönt att läsa. För även för min vän uppfattade jag att det bara slog till sådär. Anklagade mig själv länge att jag inte sett något tidigare. Kanske är det så att det är svårt att se på katter eller att de har en kort insjukningsperiod?

[Skumnorpan]

det är inte trevligt att mista sin kisse vi tänker på dej kram suss

[Delfintua]

Jag tog mig friheten och tände ett ljus för din kära kisse Laban på min hemsida. Hoppas du inte misstycker och gör du det så tar jag genast bort det. Säg bara till så tar jag bort ljuset.

Vet hur du känner och gråt du så mycket du orkar för det lättar sorgen. Vet själv när min kisse dog att jag grät i flera år efter honom. Senaste kissen jag fick ta beslutet över blev hela 19 år men led nåt så fruktansvärt sista dagarna så jag var tvungen. Det käraste man har vill man ju ha kvar men det kommer ju den dagen, det vet vi alla som har djur.

Har just nu en på 10 år och en illbatting på 8 månader. Hoppas det dröjer innan det är dags för det definitiva beslutet.

Katter har en underlig egenskap och det är att dölja sina åkommor, du kunde knappast ha vetat. Min Linus dog ju på två timmar i mina armar, 14 år gammal och hur frisk som helst.Trodde jag och veterinären...

Kramar om dig i din sorg

[aliquis]

Tråkigt

Helt klart den största nackdelen med att ha djur, men som tur är överväger ju tiden fram tills dess med råge, hoppas ni hade många fina stunder tillsammans. Beklagar sorgen.

[Celos]

Kanske är det så att det är svårt att se på katter eller att de har en kort insjukningsperiod?

Katter har en väldigt effektiv njurfunktion och det bidrar nog till att det inte syns något innan det är för sent. Sen är det nog svårare att se på katter än t.ex hundar, i alla fall vad min veterinär sagt. Hundar är enl henne lite tydligare i sina signaler än katter.

För er kattägare så finns det en jättebra bok som heter "Kattens sjukdomar" och är skriven av veterinär Ann-Marie Nilsson som är specialist på kattens sjukdomar.
Där finns det mycket info om det mesta så den är klart värd sina pengar.

[avsl090302]

Vad tråkigt att höra Filippa.. Jag känner med dig.
Katter är ju experter på att dölja att dom är sjuka, det ligger i deras natur och inget man kan göra nåt åt, så du får inte anklaga dig själv.
Laban hade ju tur som jag ser det, som hade en matte som värnade om honom så till den grad att hon hellre miste honom än såg honom lida.. Det är ju långt ifrån alla katter som har det så.

Vi fick ju avliva två av våra katter för några år sen. Tre veckor emellan.. Å herregud vad jag grät, i floder.. Jag kan ibland ännu tycka att jag ser någon av dom i ögonvrån..

Nu har vi en katt kvar från den tiden, och vi skaffade ganska omgående en kompis till henne, för hon letade förtvivlat efter sina kompisar..
Dom trivs jättebra tillsammans och mår bra.
Vi har också en vildkatt som bor under vårt uthus, (vi kallar henne Hjalmar ), som vi matar och försöker göra livet lite lättare för...

Kan inte tänka mig ett liv utan katterna, och kanske kommer du så småningom fram till den punkt då du känner dig mogen för en ny kattkompis. Ingen kan ju ersätta Laban-det förstår jag ju, men det finns ju så många kissar som behöver någon att ty sig till, och någon som bryr sig om dom.

Jag tänker på dig Filippa..

[Avslut0801]

Jag är alldeles överväldigad! Redan från början, när jag insåg att Laban var sjuk, kände jag omgivningens stöd. En väninna på mitt kontor (annan arbetsgivare) körde mig och Laban till djursjukhuset och var med hela tiden. Sen ställde hon upp på fredagen också när jag skulle dit igen för avlivningen. Ingen av våra chefer gnatade, de förstod allvaret. Jag var absolut inte i stånd att köra själv.

Under helgen har jag fått prata om Laban med alla jag känner och jag har gråtit. De flesta träffade aldrig ens Laban för hon var jätteblyg och sprang och gömde sig när någon kom och kom inte fram förrän vi var ensammai igen. Min granne (och kattvakt) kom med blommor. Har inte velat vältra mig i sorgen men inte heller skjuta undan den.

Min katt Nasse sov hos mig första natten (min säng har varit totalt förbjudet område för henne sedan tre år då katten Zappa tog över reviret. Laban fick dock vara där). Jag undrar om Nasse förstod, men det kan ju inte ha varit nån slump.
I går gick Zappa länge omkring och tittade på de ställen där Laban brukade vara. Det såg ut som han letade. Men jag kanske läser in för mycket?

Att jag är såpass "återställd" nu tror jag har mycket att göra med att Labans liv inte har bagatelliserats. Att skriva här på Sysidan och läst alla vänliga svar har också varit rena terapin.

Delfintua, jag blev jätteglad för det där med ljuset. Skall kolla på det.

Alquis, du har rätt. Trots det hemska väger den speciella glädje Laban gett mig över. Den tanken har också hjälpt mig.

Jag bifogar en bild på Laban. Man ser henne inte riktigt på bilden i mitt album...