Dyslexi.

[Ploppan]

Evalen skrev:

[...] Han är otroligt duktig på att skriva berättelser. Å det är nåt som jag verkligen uppmuntrar. [...]

Åååå, jag bara måste säga hur varm jag blev i hjärtat när jag läste andra meningen här ovanför. Jag vet inget om dyslexi (såvida det inte är det som är mitt problem med huvudräkning och att hålla siffror i minnet) men just det du skriver...att du uppmuntrar!
Kan inte tänka mig något bättre stöd för din son än att just du som förälder uppmuntrar och tror på honom, fokuserar och berömmer honom för det han är bra på.

Jag kan bara tänka mig att det är lätt att fixera sig vid problemen och ibland glömma bort det som man är bra på och nära det någon har fallenhet för. När vi människor tvivlar på oss själva och självförtroendet sjunker brukar vi behöva höra från andra att vi är duktiga.
På något sätt kommer ni att klara det här alldeles utmärkt tillsammans!

[sandviken]

Underbart att höra att det finns komuner som ger eleverna hjälp och stöd!

[Evalen]

Ploppan: Det kanske är min dröm om att bli journalist som gör att jag är så glad över att han skriver... jag brukar säga till honom att om det skiter sig med snickeriet, så kanske han kan bli författare.

[myrra]

Tro på framtiden

Jag är andra generationen som hade problem med att läsa och stava.
Min mamma hade samma problem men hon lyckades bli hushåls o textillärare.
Tog sin examen 1930-talet.
Jag har fixade en högskoleexamen på senare dar. Två av mina barn
fick samma problem, den ena är mark och anläggare, tjänstgör för närvarande som KOFOR soldat internationellt. Min dotter har vid 30 års-ålder börjat läsa på högskolan till förskolärare. Hon har fått många
hjälpmedel, skrivprogram till datorn, inlästa böcker, hjälp med anteckningar - via högskolan.

Det är ingen dans på rosor - du som förälder får lägga ner tid - tror på framtiden, tro på din son - ni kommer att fixa det.

Det finns hjälp, skolan ska tillsammans med er göra en handlingsplan.
Hör gärna av dig om jag kan var till stöd
Hälsningar Myrra

[Alvan]

Envishet och en hel del jävlaannama så kommer man långt.

Har en mildare grad av dyxlesi (min mamma har högre grad) och nummera märks det i princip bara när jag är trött och när jag ska skriva på engelska.

Fick faktiskt lite hjälp under lågstadiet och bl a så fick jag läsa upp och ner vilket jag tyckte hjälpte. Sen läste jag massor av en och samma sorts böker, typ Kitty och Vi fem, vilket jag också tror hjälpte mig.

Under gymnasiet så gick inte svenska så himla bra och jag hade först en väldigt oförstående lärare. Sen blev jag p g a sjukdom tvungen att gå om ett år och det var riktigt bra. Dels så hjälpte pausen från skolan dels så fick jag en ny svensklärare som förstod att jag hade dyxlesi.

Kan numera skriva MFA på visitkorten (Master of Fine Art) . Högskolan gick förvånadsvärt smidigt, men tillägas kan ju att jag gick en kreativ utbildning så det var ju inte samma typ av råläsning som på vissa andra högskolor, mer fokus på kreativitet och problemlösning. Fast viss var det mycket läsa och skriva även där och det gick bra.

När jag idag ska ta till mig svårare texter med massa nya konstiga ord som ser lika ut så brukar jag först läsa igenom en gång, ta en paus och läsa en gång till och ibland även lite högt för mig själv då går det mesta.

Så helt klart finns det hopp, och jag tror han mycket väl kan bli snickare!

[Evalen]

Tänk va härligt det är att jag får så mycket stöd av er alla.
Tack så mycket ni alla som bryr er och vill hjälpa!!!!

[JorjanKlykan1973]

Den gör att man inte ser mer än ett eller ett par ord i taget och detta kan göra att det blir lättare att koncentrera sig på texten och läsningen.Alltså mindre som stör. Om det är lösningen för din son eller inte, vet inte jag, men jag har haft elever som känt sig hjälpta av detta.

[120404]

Jag är också drabbad, hade ett hälvete i 1-7 klass. men sen så har jag klart mig bättre till och med läst på högskola utan problem. Men vist blir det fel i stavningen ofta och jag läser en del men ibland förstår jag inte vad där står gäller särdkilt annonser. Men det går att leva med. Har 2 pojkar och en av dom är också ordblind.
//WOWA

[Nanette]

Min yngsta son, nu 15 år, har dyslexi i kombination med ADHD.
Vi har haft tur har vi förstått när vi pratat med andra föräldrar och barn.
Vi fick diagnosen på sommarlovet mellan första och andraklass. Året efter vi fått ADHD-diagnosen. Sonen hade inte lärt sig läsa eller skriva speciellt mkt det första året.
Hans lärare följde med oss till "vår" logoped och fick lite tips och ideér. Vilka hon sedan använde och på två veckor under hösten knäckte sonen läskoden. vilket vi firade med tårta.

Vi har kämpat på genom åren, stavat, läst och ljudat. Det som varit jobbigast är nog engelskan, det är ganska ljudstridigt språk. Det har gått över nu, han är en dataspelande kille, så han både pratar och skriver kanonbra på engelska.

Jag förstår om man känner sig ledsen när man just fått diagnosen. Och det är lite sorg över att man inte får ha ett "vanligt" barn, men det finns inga vanliga barn. Alla barn och vuxna är olika och har olika förutsättningar och kompetenser.

Ju fortare man kan använda diagnosen som nyckel, ju fortare kan man börja låsa upp låsen och kommer vidare och får en större förståelse för varför vissa saker händer eller inte händer.
Att kunna acceptera och se möjligheterna är det viktigaste.
Och sök kunskap och prata med andra i samma situation.

// Nanette

[Delfintua]

Angående dyslexi så läste jag en artikel att husdjur kan vara till hjälp för dom är inte fördomsfulla och barnet känner sig tryggt. Har ni hund eller katt så låt barnet läsa högr för husdjuret.

[Evalen]

Det är inte klokt vad man lär sig saker på sysidan. Inte bara var man hittar ett speciellt garn eller mönster,hur man gör om undertråden trasslar sig eller var man hittar den billigaste symaskinen.Nu har jag nu lärt mig massor om dyslexi. TACK alla!

Ang bidrag från försäkringsbolaget till bärbar dator: Nä inte från Trygg Hansa inte.
Ang synundersökningen: Jo visst behöver han ha glasögon när han ska läsa aller jobba vid datorn.Det ska bli spännande att se hur det hjälper, vi ska hämta dom nästa vecka.
Ang husdjur. Det har vi ett helt gäng. Jag ska föreslå att han går ut och läser för hönsen
Ang dataspel på engelska. Det är ju jättebra för alla barn. Visst inte dom allra blodigaste, men dom lär sig ju engelska på att fiffigt sätt, tycker i alla fall jag.

Ha det gott alla dyslexikompisar. Ni har fått mig att förstå att det går att övervinna!!!

[pysseltjejen]

Jag förstår om man känner sig ledsen när man just fått diagnosen. Och det är lite sorg över att man inte får ha ett "vanligt" barn, men det finns inga vanliga barn. Alla barn och vuxna är olika och har olika förutsättningar och kompetenser.(citerat från tidigare inlägg )


Detta tycker jag är viktigt!!Att det finns inga vanliga barn , eller vuxna. Vi har alla egenheter och egenskaper som gör oss unika.Det får vi inte glömma.

[sandviken]

Att läsa för husdjuren eller småsyskon kanske kan fungera men min erfarenhet är att läsningen kommer igång bättre om man får texter man tycker är riktigt spännande. Risken är väldigt stor att man får böcker som är lättlästa = helt ointresanta. En riktigt intresant text som det verkligen är värt att bryta sig igenom, ja då kan man läsa nästan vad som helst. Men det gäller att hitta dessa tester och servera dem på ett bra sätt. Texterna i spel är faktiskt helt perfekta, man kan inte fortsätta spela om man inte anstränger sig och läser.

"Glömma" en bok eller tidning på toa kan också vara en bra idé, illustrerad vetenskap eller dyligt där man får reda på mycket per läst bokstav.

Mina föräldrar försökte få mig att läsa genom att betala per sida, de köpte en bok om katter med två mycket korta meningar per sida. (Jag älskade katter över allt annat). Jag skulle få 1 kr per läst sida, de behövde inte betala mycket, det gick bara inte. Detta var 1962 ungefär, så 1 kr var väldigt mycket. Jag ryser fortfarande när jag ser den där boken. Sedan lyckades någon lura mig att bläddra på måfå i Svensk uppslagsbok, i början tittade jag bara på bilderna men rätt snart hittade jag bilder jag ville få veta var det var. Då plötsligt var jag tvungen att stånga mig igenom texten bara för att få reda på vad det var. På så vis lärde jag mig brickvävning men boken om katterna kom jag aldrig igenom.

/Louise