Vad ska det bli av mig?

[Beth]

Jag är förtvivlad, efter ett och ett halvt års sjukskrivning för utbrändhet och fibromyalgi, förslitningar i höft och rygg, tycker försäkringskassan att det är dags att börja arbetsträna. Jag har en akademisk utbildning men klarar inte stressen i det yrke jag har, socionom. Min arbetsgivare säger att de inte har någon annan arbetsuppgift åt mig, och att jag troligtvis kommer att bli uppsagd från min tjänst. Om Fk anser att jag har delvis arbetsförmåga i vilket arbete som helst på arbetsmarknaden, kommer jag inte att få någon ersättning från dem. Så det kan sluta med att jag blir delvis sjukersättningsfall och delvis arbetslös. Vem anställer någon med dessa problem?
Jag är för gammal för att åter studera, får inget CSN, jag tror inte jag orkar med det heller. Jag har arbetat länge inom mitt yrke, socialsekreterare, och kan inget annat. Jag kan vidhålla att jag SKA tillbaka och tvinga mig att börja arbeta igen, det kan ingen hindra mig till, men jag backar i tankarna ibland, orkar jag, tänk om det går åt skogen igen.
Vad i hela fridens namn ska jag göra?
Ja, det kan nog ingen svara på, men jag kände att jag behövde skriva av mej lite.

[axyzvslut]

Hej det är inget roligt att vara mitt inne i den karusellen. Man är så utlämmnad till andra människors godtycke.Försök få remiss till en smärtklinik för utredning det kunde kanske vara bra.lägg din energi ,tid,och tanke på det som du kan göra och tycker är positivt.man fokuserar så lätt på det som man inte kan.Även om man inte blir av med smärtan så är det viktigt att lära sig leva med den.Och känna glädje med livet.har själv varit i samma sitts.Oftas arbetstränar man några timmar varje dag för att se hur det går.under tiden man behåller sin sjukpenning.Många gånger blir det sjukskrivning eller pension efter alla försök ändå.

Ann-Christin

[HelenR]

Hej,
Jag har många års erfarenhet som linjechef, och har arbetat med ett par sådana här rehabiliteringar. De har alla slutat med att den anställde kommer tillbaka till arbetet, någon gång med lite ändrade arbetsuppgifter (enl eget önskemål) Men detta tar tid och kräver engagemang och förtroende från alla parter. Min spontana reaktion i ditt fall är att jag tycker både arbetsgivare och försäkringskassan går lite väl hårt fram. Alla vet vi att just utbrändhet är något som det tar lång tid att återhämta sig från. Om du inte redan har engagerat din läkare i detta tycker jag det är hög tid, han/hon har som uppgift att se till det bästa utifrån din hälsa. Försäkringskassan är av naturliga skäl inte lika lämpliga att bedömma din arbetsförmåga! Jag tycker du ska stå på dig, ge dig själv mer tid att komma tillbaka samtidigt som du kan fundera på alternativ. Lycka till!

[avsl090302]

Stackars dig, Lisbeth!
Det är hemskt att vara sjuk. Och samtidigt måste man "kriga" mot FK, läkare, arbetsförmedling och omgivning.

Vi har väldigt låg status vi sjuka, i samhället. Vi är en belastning, en kostnad.
Politikerna vill minska den kostnaden, ett bra sätt är att skicka oss från sjukkostnader till arbetslösthetskostnader, för då är det ju vårt eget fel, vi är inte motiverade nog till att ta ett jobb..
Ett annat sätt att motivera oss sjukpensionärer / sjukskrivna tillbaka till arbete är ju att sänka ersättningen.. då blir många mirakulöst friskare.. Och då har vi ju fått ett kvitto på allt fusket..

Som om sjukpension är ett eget val.. När jag ska bli stor ska jag bli sjuk eller åtminstone låtsas vara det! Leva gott på statens frikostiga bidrag.. Härliga tanke-härliga liv.

Det är så trist att man måste oroa sig för så mycket annat när man har värk, är trött och mår dåligt. Hur ska du bli frisk då?

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Det är en sanning..

Det är dagens samhälle det. Jobba tills du stupar, sen så får du försöka jobba ändå.. lite mer.. och vi ska jobba längre och längre. Hög arbetslöshet men ändå måste vi jobba tills vi är över 70 för att ha råd att vara gamla..

Jag förstår din oro, Lisbeth.
Finns det ingen plats för oss som har problem? Duger vi inte till något alls längre. Orkar man inte med att jobba heltid tills man är hundra så får man klara sig själv... stämpla tills man stämplar ut för gott..

Var finns dom jobb som dom tänker att man ska kunna klara? dom tycker att man har kapacitet för att kunna jobba åtminstone deltid, men var? Var finns den arbetsgivare som vill anställa en medelålders utsliten kvinna, med värk och smärtor, som inte orkar jobba heltid, som har en historia med sjukfrånvaro, som behöver anpassade arbetsuppgifter och kanske arbetstider. En person som kanske (hemska tanke) kommer att vara sjuk då och då, som kanske inte kan jobba för två, som kanske inte orkar jobba tills hon är halvdöd.. Var finns dom jobben?

Att ligga "samhället till last" är väl knappast någons dröm eller hur? Vem väljer att ha värk och smärtor, att ständigt vara trött, att inte orka göra roliga saker, att leva på liten inkomst bara för att jag råkar vara sjuk...

[avsl090302]

Gud vilket långt inlägg det blev det där sista. Puh. Det menade jag inte att det skulle bli ;-)

Men stå på dig Lisbeth.
I den mån du orkar.
Hoppas du har en bra läkare som du har förtroende för och som du litar på, och ffa som förstår dina problem.. Annars så försök byta. det har du rätt till...

Kram på dig/sjukpensionären på 38 år...

[Beth]

Ja, man blir arg och ledsen om vartannat.
Jag ska försöka tänka ut något förslag till vad jag ska kunna göra istället för mitt tidigare yrke. Det är sagt att jag ska komma med något eget förslag på sysselsättning, vad jag vill etc till ett rehabmöte den 8 mars. Då ska Fk:s handläggare, min närmaste chef, personalkonsulenten på jobbet,företagsläkaren och så lilla jag sitta runt bordet och komma fram till något. Min egen läkare kan inte komma. Jag är helt tom på idéer och har ingen aning om vad jag ska säga. Det ger mig sömnlösa nätter och oroliga dagar. Tur man har den lilla kompisen, symaskinen. Fast idag har jag inte haft lust till det i heller.
Men det får väl gå, det kanske kommer något bra utav det till slut.

[HelenR]

Hej igen,
Om du har förtroende för din egen läkare tycker jag definitivt att mötet ska bokas om till en tid han/hon kan vara med! Företagsläkaren har visserligen också ett etiskt ansvar, men är dock betald /anställd av företaget! Boka om, så får du dessutom lite mer tid att fundera. Jag undrar också om alla dessa människor behöver vara med? Som person känner man sig lätt liten och utsatt då. Går det att få förståelse för det och prioritera vilka som ska vara med? Lite tankar från mig bara, det är så lätt att man finner sig och tror att det måste vara på ett visst sätt.

[avsl090302]

Ofta kommer något gott ur svårigheter men det är oftast ingen tröst när eländet pågår..

Vad synd att din läkare inte kan vara med.. om det är en bra en vill säga.. Jag håller med om vad Helen sa. Går tiden att boka om så gör det.
På sådana möten kan det vara lätt att känna sig ensam, som om alla är mot dig alltså. Det är säkert inte så men ofta känns det som om ingen förstår och ibland inte ens vill förstå. Alla kräver något av dig som du inte kan svara på.

Jag förstår att det är svårt att tänka sig olika lösningar på problemet. Men tänk inte så mycket på det, du har ju inte ensam ansvar för din framtid. Detta är ett möte som ska gå ut på att tillsammans göra insatser för att din framtid ska bli bättre, men lägg inte för stora krav på dig själv att Du ska leverera Lösningen på problemet.

Har du ideer så lägg fram dom. Annars var ärlig och tala om hur det känns, att det känns jobbigt att vara i denna situation och att du helt enkelt inte har några svar att ge....
Det är ju positivt att dom vill ha din åsikt och dina funderingar men ta det lugnt om du inte har dessa klara för dig..

[Gidget]

Jag känner med dig, har varit lite i samma situation. Det jobbiga är att det handlar mycket om vilka de andra är och inte vem man själv är och hur man mår. Jag tog med mig min ena dotter (då var hon 26 år) vid ett av mina möten för att inte känna mig så ensam och det var skönt. Det kändes tryggt att ha någon med sig som kunde hålla mig i handen och jag vågade vara ärlig och säga som det var, försökte inte göra mig friskare och bättre än jag mådde. Hon hjälpte mig också med att komma ihåg vad som sas och gjorde anteckningar åt mig. Har du ingen i din omgivning som kan följa med på mötet. Jag håller på dig och hoppas allt går bra.

[Beth]

Tack för alla råd och medkänsla. Jag har under detta ett och ett halvt år haft företagsläkaren som min sjukskrivande läkare. Det har inte kännts bra. Jag sökte ny läkare under lång tid men det krävdes remiss, jag fick så småningom en remiss av läkare på VC. Så det har krävt kraft att få rätt sjukvård. Den nya läkaren verkar bra, jag har träffat honom ca 15 minuter vid ett tillfälle och har första besökstid den 14 mars, alltså efter detta möte.
Jag tror inte det går att skjuta på mötet, Fk har varit ganska bestämda att det måste ske ett rehab-möte nu. Det är en ny handläggare på Fk, den femte under detta 1½ året. Fast de tre första träffade jag ju aldrig. En träff med förra handläggaren och en med den nuvarande är vad Fk har hittills engagerat sig i. Men nu verkar de plötsligt ta i ordentligt.
Jag har nog ingen annan som kan följa med på mötet, jag funderar dock på att ta med en facklig representant, de kan ju regler för anställningar och arb.giv rehabliteringsansvar bättre än jag och kan kanske trycka på deras ansvar.
Ja, nu ska jag sy lite grytlappar och låta tankarna vila, hämta lite energi vid symaskinen, omgiven av tyger i alla de färger, nyanser och motiv. Tur att man har lite tankningsmöjligheter.

[Bibbi]

Hej!
Nu har så många skrivit och stöttat dig.
De har haft liknande bekymmer de också.
Jag har inte ont nån stans och har inga erfarenheter att dela med mig av.
Men jag håller tummarna för dig än då
Bibbi

ps. kikade lite på dina arbeten toppklass!

[winterros]

Tänk om man inte skulle behöva bli sjuk för att få bli frisk. Om resurserna skulle sättas in innan man blev ett rehabfall. Att befrämja det friska, göra det friska ännu friskare med betald träning på arbetstid mm. Att få folk att må bra medan de mår bra och inte vänta på att man ska falla dit. Tänk vad mycket billigare det skulle bli för alla parter och så mycket människolidande vi skulle förhindra om resurserna omfördelades.

Men till er som fortfarande är kvar på jobb och tycker att det är för mycket. Kom ihåg att det INTE går att vila sig iform. Går inte att komma hem från jobbet och vara dödstrött för att det varit så mycket och lägga sig och vila till sig orken. Av det får man ingen mer ork. Ut och gå en runda istället...

Det var mitt lilla inlägg det...

/Friskvårdare Annika

[Beth]

Tack för all stöttning och jag håller med Annika, det går inte att vila till sig mer ork. Men det finns ingen bromsknapp när väl hjulet börjar snurra och man ser inte själv vart man är på väg.
Att gå en runda på middagsrasten ger lite extra energi, en givande fritid och goda sociala relationer är andra energigivare. Sen finns det energitjuvar också, sådant som man retar sig på men inte kan göra något åt, det kan vara situationer, personer eller saker. Där får man antingen bestämma sig för att inte låta sig dräneras på energi av den anledningen eller så får man göra något åt det.
En egen liten stund i veckan, att göra vad man tycker om, tid för sig själv, med omgivningens fulla respekt för ostördhet är också ett sätt att tanka energi.
Men det är numera så på de flesta arbetsplatser att tempot och kraven, andras och de egna, ligger på ständig hög nivå. Och det är svårt att inte dras med i karusellen, hos oss "sitter det i väggarna", jag är inte ensam om att trilla dit, tre arbetskamrater och en chef har råkat ut för samma sak, alla på samma avdelning.
Men nu sitter jag här och ska ta mig upp igen, en bit på vägen är jag i alla fall, från liggande till sittande, sen ska jag lära mig gå igen också, det får ta den tid det tar.

[helelf]

Låter som din arbetsenhet har stora problem...jag känner igen det - ibland blir man sjuk av just det också...vi kvinnor får värk som symptom på ibland helt andra saker - jag jobbar i barnomsorgen och har själv gått in i väggen för två år sen min kollega gjorde det för fem år sen.....Jag har motionerat mig tillbaka...jag har stärkt mitt självförtroende och bestämt att för att orka mer än att jobba gör jag 80 % och blir fattig vid pensionen...samtidigt faller man lätt - vilket för mig betyder att det är lite som AA man måste lära sig att leva med det och hitta strategier för att inte falla. Jag har haft stor hjälp av min kollega som blev helt borta i åratal - fick ingen hjälp alls och har nu kommit tillbaka på 75%. Vi stöttar varann - och visar på för våra "friska" kollegor alla fallgropar inom vårt yrke ...Lik förb. har vi en kollega med tre småbarn som jobbar 65% som balanserar på den sköra tråden - har inte upptäckt att hon gått in iväggen och hör och ser inte vår omsorg. STRESS är vårt samhälles undergång tror jag. Ingen lär ut hur man sorterar - det lär livets hårda skola -att man faktiskt inte lever för att tillfredställa andras förväntningar!!! Ett kvinnligt syndrom - vi med våra vårdargener...Det blev långt - man borde ha nätverk i samhället för att hjälpa varann.Lycka till - och tyvärr - man måste orka mer än andra för att få hjälp och förståelse - eller som min kollega Lisbeth sa - det tar för lång tid - man får fixa det själv. Så är det. Lycka till! Det är en resa i självkännedom...Min kollega fick psoriasis på köpet i lederna inte kul. Jag blev "Bara " ständigt trött och har sömnstörningar.......men det blir bättre. KRAM!

[Rae]

Hej!
Jag känner igen så mycket av det som har sagts...är också akademiker och för 10 år sen gick jag igenom samma (har fibro,mm). Du ska definitivt ha med en fack representant vid detta mötet. Och gärna någon mer, typ man, sambo, släkting eller god vän som kan ge dig moralisk support. De måste inte känna sig tvungen att föra din talan, men bara du har någon med blir det lättare för dig.

En annan sak, när jag hade det som värst gick jag hos en psykiatriker och sedan kurator....det hjälpte mycket. Man blir så nedkörd psykiskt när allting går runt. Man känner sig väldigt ensam.

Jag försökte också med rehabilitering...och det ska man göra...men, om det inte funkar så måste man säga ifrån innan det är för sent och man är nerkört i botten igen.

En annan sak som hjälpte mig var att jag frågade de på Försäkringskassan vad de hade för utbildning och erfarenhet i sitt yrke...på något sätt fick det mig att känna att de fick förstå att jag kunde ställa krav på de... att jag var intresserade av de och hur de kunde hjälpa mig. Jag fick också klart för mig att en del hade inte mycket att ge mig. Jag tackade också när de hade gjort något som hade hjälpt...och det uppskattade de. Det är lite svårt att förklara.

Hoppas det går bra.
Rae