Lessen.

[deliana]

Måste bara skriva av mig lite, en fjantsak enligt vissa men jag tar rätt hårt på sånt här.

Förra veckan fick jag en overlock i födelsedagspresent och idag ska mannen från butiken komma och demonstrera den till mig. Vi sa först klockan åtta, så jag klev upp, ställde iordning den och ett par andra maskiner han skulle titta på, gjorde kaffe, tog fra lite pepparkakor. När han inte dykt upp tjugo över åtta, började jag ringa runt och försöka ta reda på mobiltelefonnummret till karln för att se vart han tagit vägen, för jag begrep ju att nånting måste ju ha hänt, för jag betvivlar at than skulle vara 20 minuter sen av rent nöje. När jag väl lyckas hitta hans mobiltelefonnummre en halvtimme senare (Efter att ha ringt runt till folk jag känner som kan tänkas ha nummret och till sist lyckats hitta en hemsida på nätet där telefonnummret står) så ringer jag. Mycket ritkigt hade något hänt, han hade fått fel på bilen och lyckats ta sig tillbaka till affären men han kan inte komma såhär på mrogonen då givetvis eftersom butiken öppnar tio och jag bor en timme bort. Han sa att han försökt ringa mena tt det varit upptaget ocha tt det nog är "svårt att svara i två telefoner samtidigt". jag sa att Nejdå, det var det inte! Mannen svarar, mycket argt att "Jag får nog ringa tillbaka en annan dag när du är på bättre humör, det var upptaget när jag ringde och du tror inte på mig.", jag förklarar, lika milt och med glad ton som tidigare, att jag inte alls menade så, utan att jag har mobilen ständigt på och med mig just för att jag alltid ska gå och nå, oavsett om det är upptaget på marklinan eller inte. Mannen börjar jättestressat och hetsigt förklara att hans bil har gått sönder och att han ligger efter med julförsäljningen och allt elände men han är minsann glad ändå medans andra nog hade brutit ihop för länge sen. Men kära vän, om du låter digna gressioner gå ut över en stacakrs rädd flicka på det här viset, så har du väl brutit under pressen? Jag svarar att det är minsann bra att han håller humöret uppe men jag undrar lite när vi ska ses istället? Mycket surt och argt, som om jag ställt en orimlig fråga förklarar han att han _ska_ komma idag. Jag svarar milt igen att det är jättebra, jag bara undrar hur dags, så jag vet när jag ska hålla mig hemma. Samtalet fortsätter såhär i några minuter och efter ett tag lyckas han få ur sig att han kan komma runt sju-åtta snåret ikväll och vi säger tack och hej, ha det bra, syns ikväll. Under hela samtalets gång höll jag en glad och mild ton medans han snäste åt mig som om det var _jag_ som var otrevlig hela tiden.


NU sitter jag här alldeles matt och gråtfärdig. Jag har varit målet för en stackars mans stress och agressioner, bara för att jag undrade var i schemat han vill placeras. Visserligen är jag mycket känsligare än väldigt många, men jag tror nog att vem som helst skulle bli åtminstone irriterad över det här. Medans de flesta antagligen skakar av sig det här, har jag nu en sten i maggropen och en klump i halsen som inte kommer försvinna på ett bra tag.

Jag känner mig väldigt tveksam till om jag vill ha hit honom över huvudtaget, oddsen är ju rätt goda för att han ska vara lika otrevlig ikväll, men jag måste ju, för jag har faktiskt ingen annan som kan lära mig hur Overlocken fungerar.

Är det här den sortens bemötande jag ska förvänta mig varje gång jag ringer till symaskinsaffären? Jag kommer troligtvis inte handla därifrån igen.