Tandläkarskräck

[Evalen]

Apropå bedövning: jag får alltid en bedövningssalva först, typ Embla man har till barn. Sen känns inte bedövningssprutan ett endaste dugg!
Apropå spruckna tänder. Jo det hr man ju märkt att amalgamet spricker. Jag skulle för många år sedan på en jättekul fest och skulle äta lunch innan jag skulle börja göra mig iordning. Nyponsoppa med biskvier. Mums. En biskvi fastnar och jag tuggar till och vips, tanden spricker på samma sätt som stenbeckan beskriver. Behöver jag tillägga att det inte blev nån fest utan det blev tandläkarakuten i stället...Å inte har jag ätit biskvier sedan dess heller...

[Delfintua]

Usch då vilket trist val det blev. Kan varna för Umeå i kombination med Läkerol. Två ggr har jag spräckt samma tand på samma ställe med samma godsak.

[monicka]

Ja, usch det är ruggtigt med tandläkare...minns fortfarande med fasa barntandläkaren i min hemstad - vi kallade honom gapa större - han la grunden för min avoga inställning till tandläkarskrået...som lite äldre barn och trots annan tandläkare vägrade jag faktiskt vid ett par tillfällen öppna munnen vid tandläkarbesöken!

På nittitalet när barnen började gå hos tandläkaren förundrades jag över dessa snälla tandläkare - tänk att ha fått en sådan när man var sex år! Pedagogiska och varsamma, underbart.

Nuförtiden har jag sedan tjugotre år tillbaks samma tandläkare och han är inte ett dugg otäck och han kallar varje år så jag verkligen ska gå dit...i början var mina tänder så håliga så jag gick två gånger om år...Men han talar hela tiden om vad han gör och det uppskattar jag. Nu har jag inte så mycket hål längre det som händer är ju att amalgamfyllningarna går sönder...

/M

[Jimipe]

Tja, man kunde få skräckupplevelser under 90-talet också... Efter att ha varit på folktandvården där modellen "Två patienter samtidigt per tandläkare" ansågs vara den bästa och där man trots att patienten ifråga hade panik och hade kväljningar tryckte in allt på en gång för att bli klar så snabbt som möjligt. Som hävdade att det var omöjligt att inte bli bedövad av en bedövningsspruta (jag blev senare konstaterad extremt svårbedövad) m.m.

Av en slump hamnade jag senare hos en privattandläkare som är specialist på tandläkarrädsla... Och, efter 6 år där så har jag faktiskt lyckats arbeta bort det mesta. Visst, jag tycker fortfarande att det är obehagligt och är fortfarande stel som en pinne när jag väl är där, men, jag klarar av det. Jag svimmar inte, jag kräks inte och, jag har inte panik.

[monicka]

Tråkigt med idiotiska tandläkare!

Mina barn fick åka upp och ner i stolen, jättekul! De fick titta på borrar och apparater, de fick spola vatten i glaset osv...när tandläkaren sen ville titta i munnen så varsågod, gapade gärna. T o m sonen som var rädd för frisören! öppnade utan problem munnen för tandläkaren.

Så mina barn går kvar på Folktandvården men själv går jag privat.../M

[ichigo]

Tyvärr var det rötägg kvar även in på 90-talet. Mina dåliga minnen är just från tidigt 90-tal. Men det var en gammal gubbe som säkert jobbat sen 50-60-talet.... Förhoppningsvis har de alla pensionerat sig vid det här laget.

[monicka]

Ja, hoppas det!
Och hoppas att alla nya tandläkare kan komma ihåg hur det är att vara rädd för tandläkare utan empati och därför värnar om alla barn (och vuxna). /M