En omvälvande kärleksupplevelse som fick mig att på skakiga ben känna att jag lever!

[Tina2]

En omvälvande kärleksupplevelse som fick mig att på skakiga ben känna att jag verkligen levde!

Solen försökte förtvivlat sträcka sig efter varje chans att bryta igenom de tunga täcke av moln som drog över Uppsalas stadskärna den här dagen.
Jag drog mitt lilla Pyre i vagnen och han sov så gott av det taktfasta guppande gatstenarnas ojämnheter utgjorde.
Ett litet grus i min sko gjorde mig smärtsamt påmind om varje steg jag tog uppför backen under viadukten.
Vi stretade på, jag och barnvagnen. Mot målet.
Symaskinsboden i Uppsala på SiviaTorg.

Bakom oss några steg går Ulla. Min vännina, dragandes på sin lille son som också sövd av barnvagnshjulens brummade sov sin middagsslummer.

Jag känner hur jag steg för steg raskar på, och gör mig ingen tid att stanna för att ta ur gruset i skon.
Parkeringsmätaren har redan passerat tiden för planerad avfärd, och parkeringsbiljetten skvallrar sitt tydliga språk.
Bara vi inte fått böter redan…

På håll ser jag hur dörren till Symaskinsboden står inbjudande öppen.
Här har jag varit flera gånger.
Kikat i skyltfönstret och blickat längtansfullt på de vackra vita maskinerna på alla hyllor.

Jag känner hur mina kinder hettar till lite då jag tar stegen genom dörren.
Kikar upp på hyllan, och där står den.
Vacker.

Bredvid huserar den mindre och enklare lillasystern. Också hon ett föremål för min längtan.

Jag har redan glömt att jag glömt stoppa mer slantar i parkeringsmätaren.
Mina ögon vilar på mina drömmars bilder.
De perfekta maskinerna, med framtiden så ljus. Vad skulle man inte kunna uträtta för mästerverk med dessa verktyg?...
Personalen kommer fram och jag ler urskuldande nästan. Nu är jag här igen.
Och tittar…

Skillanden är att denna gång kommer jag med grus i skon, och urdragen visdomstand.
Min bebis sover tryggt i vagnen, och tiden känns rätt.
Nu får jag köpa mig den där duktighetsgåvan till mig själv…

Att jag valt just denna lilla Butik är inte så konstigt. Känner mig liksom lite hemma här.
Personalen ställer upp med kortaste varsel. Trollar med skickliga händer, hoppar över lunchen den dagen så att jag skall få min Huskylock lagad redan till eftermiddagen samma dag.

Jag kikade in i annan butik, men varken märkesutbudet eller läger faller mig riktigt på läppen.

På hyllorna tornar de upp sig, Symaskinerna. Min blick söker sig tillbaks till målet. Ändå tvekar jag. Försöker känna allra innerst inne i mitt hjärta om jag verkligen skall. Om dagen verkligen är den rätta.
Om just den maskinen är den rätta…

Min hand smeker den vita dyrgripen.
Försöker få den att tala till mig. ”-Ta med mig hem…”

Mitt sällskap har en sällsynt förmåga att trycka på mina rätta knappar. Hon får mig att se och höra saker som egentligen kan tolkas som något annat.
Den bedriften jag faktiskt står i kast att belöna; mitt liv som så innerligt suktar efter en ljusning i form av just denna tekniska apparat. Jag kämpar på i vardags stressen och jag gör det med glädje.
Jag är verkligen värd att få denna belöning.
Såsom barnet som öppnar sin lilla mun för tandläkaren och får sitt bokmärke, så gjorde jag mig kvitt den onda visdomstanden. Så skall jag också belönas.

Det bränner i mig.
Inte av smärta eller den förlorande tanden, utan av den varmaste av önskningar.
Att få unna mig en riktigt fin symaskin…

Parkeringsmätaren tickar tyst vidare i andra ändan av Torget.
Ulla kikar ut genom skyltfönstret. Ingen parkeringsvakt än så länge.

Jag kikar på klockan. Barnen!
Ett snabbt samtal till min man. Han hämtar.
Jag slappnar av.

Hade min man fått bestämma så hade han köpt maskinen för länge sedan.
Det är bara jag.
Jag själv som brottas inombords med min demon som inte alls tycker jag är värd en sådan fin present.

Under ögonlocken känner jag hur en ilsken och uppgiven tår bränner.
Blinkar för att få bort den.
Demonen försöker vända min blick mot den billigare hyllan. Maskinen på den liksom hånler åt mig. ”-Ta med mig hem. Jag räcker till.”

Bebin sover nöjt i vagnen. Hans kinder på sidan av den rosiga lilla munnen. Hans bröstkorg som i ro höjer och sänker sig. De små händerna som ligger nästan knäppta i hans knä.
Älskar honom så, av hela mitt hjärta…

Så plötsligt. En varm, strålande känsla sprider sig.
Jag ÄR värd den.

Värmen sprider sig upp på mina kinder och så säger jag det högt;
”-Jag tar den”.

Inom mig jublar jag. Jag har ju givit mig själv en mycket finare present än jag vågat drömma om.
Och det är faktiskt inte maskinen.
Det är insikten att jag faktiskt är värd det bästa!