Vi närmar oss varann, jag och "den ouppnåeliga"...

Tina2 · 2007-08-02, 19:34

Min blick drogs emot den. Igen.
Och igen och igen...
Fastän jag inte ville, så smekte jag den när jag hade vägarna förbi på kontoret i syateljén...

I mina drömmar trodde jag aldrig att den skulle stå hos mig i början av den här sagan.

Den vackra, vita drömmaskinen.
Den blev min alldeles egen under en period i mitt liv fullt av smärta.
eller, för att säga det rätt, den blev min i en period under mitt liv då jag lärde mig en mycket viktig sak.

Min visdomstand hade börjat göra sig ytterligt smärtsamt påmind. Igen.
Det fanns liksom inget val - hur jag än kämpade emot.
Tanden måste ut.

I min idoga strävan att förmå min kropp att ta stegen till Tandläkare Kjell Kullander på Tandvårdsvinden hade jag lovat mig själv att OM jag gjorde det, så skulle jag få en ny Symaskin!!

Denna motivationsdröm förstår Ni säkert, Ni systrar och bröder i sömnadsvärlden...

Min önskedröm fick mig att - på om än svaga ben - ta mig till det ändock omöjliga att komma ifrån - Tandläkarbesöket.
Familjens tandläkare är speciellt utvald ( stackaren...) för sina fantastiska skills att utföra sitt jobb och samtidigt vara helt fantastiskt trevlig och lättsam.

Så, när saken (tanden) var ur världen (munnen) och förpassad låååångt ner i soporna så gick jag den där underbara dagen till Symaskinsboden i Uppsala.
Jag led jordens kval inom mig, men till slut, efter en låååång inbördes process fattade jag beslutet åt mig.
Jag skulle minsann unna mig den dyraste och finaste och bästaste maskinen de hade!

Den tronade på hyllan och log åt mig i hela sin glans!

Så kom vi hem.
Länge vilade jag min blick på den vackra maskinvarelsen som uppenbarade sig i min hemtrevliga (läs stökiga, men trivsamma) syatelje.
Min mormors gamla vackra Bernina hade fått ge upp sin sista pust - med tejpade reglage - och lämna plats åt den Stora.

Så var det dags att låta henne komma i arbete.
Den Stora.

Jag går inte närmre in på det, men mina tårar av ilska var många, min fruktlösa kamp att idka symbios med denna fantastiska produkt av världsklass failerade stort.

Mina fingrar försökte tröstlöst få tyger, trådar och maskin att samspela med mig.
Icke.

Så skrev jag då här på forumet, i ren och skär upplåten ilska.
Jag försökte i förtvivlan förstå varför jag och Den Stora inte kunde samfungera.

Vill Ni veta varför?

Det var med mycket tunga steg jag tog tillbaka henne till butiken.
Med nästan tårfyllda ögon ställde jag ner henne på disken. Pep;
-Vi kommer inte överens...

Herrn bakom disken såg på mig.
Så tog han upp henne ur den omsorgsfullt packade kartongen.
Ställde henne på samma plats där jag sett henne första gången. Bad mig;
-Kan du trä den för mig?

Mina darrande fingrar lydde knappt.

Vill ni veta vad som hände?

Jag hade hela tiden trätt henne fel!!

Felet var mitt, helt och hållet!

Kan ni tänka er att i en relation är det bara Ni som haft fel, hela tiden?!...
Man tror att man haft rätt, och att det är motparten som haft fel.
Och så är det inte så...

Man blir ganska nedslagen - med rätta - i skoskaften av sina egna tankar vill jag lova...

Så jag tar med Den Stora hem igen.

Det är med om än möjligt Ännu större ödmjukhet jag ställer upp henne på min bänk.
Hon passar så ljuvligt ihop med den körsbärsfärgade bänkskivan...
De vackra knapparna, ljuset från hennes lampor och den färgade displayen...
Hennes smäckra, men ändå kraftfulla, litet Majestätiska hållning.
Min.
Hon och jag.
Vi skall uträtta underverk.
Jag skall bara försöka lära mig att bli lika bra som hon...

zickzack · 2007-08-02, 20:57

var en kärleksförklaring det!

Här snackar vi relationsproblem av storslagna mått.

MadWomanInBlack · 2007-08-02, 21:39

Wow! *slagen med häpnad* Låter som om ditt sybord har blivit lite av ett altare

Jag vill också ha någon sorts skräck så jag kan belöna mig själv med en symaskin när jag har lyckats

Gidget · 2007-08-03, 08:17

Vad underbart du kan berätta, det är så ljuvligt att få börja dagen med en så fint berättad upplevelse. Vilken glädje ni kommer att få av varandra jag tror ni kommer vara trogna och ställa upp på varandra både i glädje och ilska. Det ska bli roligt att få se vad ni kan åstadkomma tillsammans.

Lysmaskan · 2007-08-03, 08:32

Herregud sån tur i oturen att det löste sig, så inte dina drömmar gick i kras.

Fin berättelse.

Du borde satsa på att skriva en bok, du har talang för det.

Lycka till med drömmaskinen.

2007-08-02, 19:34	#1
Tina2 Medlem sedan: nov 2006 Inlägg: 113	Vi närmar oss varann, jag och "den ouppnåeliga"... Min blick drogs emot den. Igen. Och igen och igen... Fastän jag inte ville, så smekte jag den när jag hade vägarna förbi på kontoret i syateljén... I mina drömmar trodde jag aldrig att den skulle stå hos mig i början av den här sagan. Den vackra, vita drömmaskinen. Den blev min alldeles egen under en period i mitt liv fullt av smärta. eller, för att säga det rätt, den blev min i en period under mitt liv då jag lärde mig en mycket viktig sak. Min visdomstand hade börjat göra sig ytterligt smärtsamt påmind. Igen. Det fanns liksom inget val - hur jag än kämpade emot. Tanden måste ut. I min idoga strävan att förmå min kropp att ta stegen till Tandläkare Kjell Kullander på Tandvårdsvinden hade jag lovat mig själv att OM jag gjorde det, så skulle jag få en ny Symaskin!! Denna motivationsdröm förstår Ni säkert, Ni systrar och bröder i sömnadsvärlden... Min önskedröm fick mig att - på om än svaga ben - ta mig till det ändock omöjliga att komma ifrån - Tandläkarbesöket. Familjens tandläkare är speciellt utvald ( stackaren...) för sina fantastiska skills att utföra sitt jobb och samtidigt vara helt fantastiskt trevlig och lättsam. Så, när saken (tanden) var ur världen (munnen) och förpassad låååångt ner i soporna så gick jag den där underbara dagen till Symaskinsboden i Uppsala. Jag led jordens kval inom mig, men till slut, efter en låååång inbördes process fattade jag beslutet åt mig. Jag skulle minsann unna mig den dyraste och finaste och bästaste maskinen de hade! Den tronade på hyllan och log åt mig i hela sin glans! Så kom vi hem. Länge vilade jag min blick på den vackra maskinvarelsen som uppenbarade sig i min hemtrevliga (läs stökiga, men trivsamma) syatelje. Min mormors gamla vackra Bernina hade fått ge upp sin sista pust - med tejpade reglage - och lämna plats åt den Stora. Så var det dags att låta henne komma i arbete. Den Stora. Jag går inte närmre in på det, men mina tårar av ilska var många, min fruktlösa kamp att idka symbios med denna fantastiska produkt av världsklass failerade stort. Mina fingrar försökte tröstlöst få tyger, trådar och maskin att samspela med mig. Icke. Så skrev jag då här på forumet, i ren och skär upplåten ilska. Jag försökte i förtvivlan förstå varför jag och Den Stora inte kunde samfungera. Vill Ni veta varför? Det var med mycket tunga steg jag tog tillbaka henne till butiken. Med nästan tårfyllda ögon ställde jag ner henne på disken. Pep; -Vi kommer inte överens... Herrn bakom disken såg på mig. Så tog han upp henne ur den omsorgsfullt packade kartongen. Ställde henne på samma plats där jag sett henne första gången. Bad mig; -Kan du trä den för mig? Mina darrande fingrar lydde knappt. Vill ni veta vad som hände? Jag hade hela tiden trätt henne fel!! Felet var mitt, helt och hållet! Kan ni tänka er att i en relation är det bara Ni som haft fel, hela tiden?!... Man tror att man haft rätt, och att det är motparten som haft fel. Och så är det inte så... Man blir ganska nedslagen - med rätta - i skoskaften av sina egna tankar vill jag lova... Så jag tar med Den Stora hem igen. Det är med om än möjligt Ännu större ödmjukhet jag ställer upp henne på min bänk. Hon passar så ljuvligt ihop med den körsbärsfärgade bänkskivan... De vackra knapparna, ljuset från hennes lampor och den färgade displayen... Hennes smäckra, men ändå kraftfulla, litet Majestätiska hållning. Min. Hon och jag. Vi skall uträtta underverk. Jag skall bara försöka lära mig att bli lika bra som hon...

2007-08-02, 20:57	#2
zickzack Medlem sedan: feb 2007 Inlägg: 97	Ja se det var en kärleksförklaring det! Här snackar vi relationsproblem av storslagna mått.

2007-08-02, 21:39	#3
MadWomanInBlack Medlem sedan: dec 2004 Inlägg: 724	Wow! slagen med häpnad Låter som om ditt sybord har blivit lite av ett altare Jag vill också ha någon sorts skräck så jag kan belöna mig själv med en symaskin när jag har lyckats

2007-08-03, 08:17	#4
Gidget Medlem sedan: jul 2005 Inlägg: 718	Vad underbart du kan berätta, det är så ljuvligt att få börja dagen med en så fint berättad upplevelse. Vilken glädje ni kommer att få av varandra jag tror ni kommer vara trogna och ställa upp på varandra både i glädje och ilska. Det ska bli roligt att få se vad ni kan åstadkomma tillsammans.

2007-08-03, 08:32	#5
Lysmaskan Medlem sedan: aug 2005 Inlägg: 252	Herregud sån tur i oturen att det löste sig, så inte dina drömmar gick i kras. Fin berättelse. Du borde satsa på att skriva en bok, du har talang för det. Lycka till med drömmaskinen.