|
När jag försökte studera till slöjdlärare (i Trä/Metall) så var jag på en del praktiker och fick se hur barn arbetade på olika skolor. Problemet i de flesta fall var att läraren var tvungen att bromsa eleverna för att de ville ha för dyrt material och för avancerade modeller. Läraren har ju inte tid att hjälpa en elev så mycket som den behöver. Och då skulle eleven inte hinna färdigt och således skulle materialet vara bortkastat... Detta gäller för båda slöjdgrupperna.
Strykjärn, sax och nålask mot pelarborr, svarv och stämjärn... Visserligen har ju folk (flickvännen...) lyckats få in fingret under nålen när de sytt, men skolslöjden är ganska olycksfri trots allt.
Och om någon undrar varför jag slutade på utbildningen var det för att jag ville ha den gamla utbildningen där hantverket, känslan för materialet, var viktigt. Inte att läsa 50 böcker om pedagogik och lika många essäer (folk som tycker till och skriver ner det i krångliga ordalag). Det är bra att veta hur man skall lära ut saker och ting, men att ha mer kunskap i det än i det man skall lära ut var inte riktigt jag, helt enkelt.
|