Min yngsta son, nu 15 år, har dyslexi i kombination med ADHD.
Vi har haft tur har vi förstått när vi pratat med andra föräldrar och barn.
Vi fick diagnosen på sommarlovet mellan första och andraklass. Året efter vi fått ADHD-diagnosen. Sonen hade inte lärt sig läsa eller skriva speciellt mkt det första året.
Hans lärare följde med oss till "vår" logoped och fick lite tips och ideér. Vilka hon sedan använde och på två veckor under hösten knäckte sonen läskoden. vilket vi firade med tårta
.
Vi har kämpat på genom åren, stavat, läst och ljudat. Det som varit jobbigast är nog engelskan, det är ganska ljudstridigt språk. Det har gått över nu, han är en dataspelande kille, så han både pratar och skriver kanonbra på engelska.
Jag förstår om man känner sig ledsen när man just fått diagnosen. Och det är lite sorg över att man inte får ha ett "vanligt" barn, men det finns inga vanliga barn
. Alla barn och vuxna är olika och har olika förutsättningar och kompetenser.
Ju fortare man kan använda diagnosen som nyckel, ju fortare kan man börja låsa upp låsen och kommer vidare och får en större förståelse för varför vissa saker händer eller inte händer.
Att kunna acceptera och se möjligheterna är det viktigaste.
Och sök kunskap och prata med andra i samma situation.
// Nanette