Självförvållat

[beasfarmor]

Tänk en så fin tråd vi haft/har här. Har läst varje inlägg och funderat vidare kring det. Tagit med mig funderingarna under dagen - men inte haft kraft eller ork att skriva här trots att jag såååå gärna vill.

Mitt liv går lite krokigt just nu - artrosen har tagit nya tag i mina kroppsdelar - men jag försöker ändå leva efter mottot - det är som det är och att acceptera det. Det går ganska ofta!

Ni alla underbara tjejer/killar på sysidan bidrar så till min positiva vardag.

..... och i morgon ska jag nog brodera något igen

[xyzavslutat]

Förlåt en novis, men jag vet inte riktigt vad artros är för något. Har det med musklerna att göra, som jag tror? Värk?

Jag tycker att du verkar ha en väldigt positiv inställning till saker och ting, trots allt.

Kom gärna med mera inlägg här om du vill, det är så givande att läsa allt som skrivs, jag tror att med att dela med sig till andra så får man mycket tillbaka ockå. Det har väl den här tråden visat.

[beasfarmor]

Ja, Birgitta, Du får så gärna vara novis.... som vi alla andra på olika områden! Tänk ( och ve och fasa) om vi visste allt! Kram!

Artros, är en ledförslitning som i sinom tid leder till deformerade och ständigt inflammerade leder. Värken som uppstår går mestadels i skov, långa perioder mår jag jättebra - långa inte.
Vägrar att stoppa i mig inflammationshämmande och har valt att istället stärka kroppen med träning. Fötter, knän, höfter och fingrar har fått
smällarna.

För några veckor sedan mådde jag så bra att vi var i Istanbul - där jag köpte massor av brodertrådar! Hoppas jag äntligen kan testa dem i morgon....

[xyzavslutat]

Är det handbroderi som du håller på med eller maskinbroderi? I vilket fall så är det sååå roligt att få köpa material till sådant man tycker om att göra. Ibland blir jag som ett barn på julafton; när det kommer ett paket med tyger eller trådrullar eller annat roligt, som jag har beställt.

Jag blir lite avundsjuk när jag läser om olika personer här som reser till andra länder. Vi älskar att resa, min man och jag, men just nu håller vi på att renovera ett gammalt hus och har inte tid riktigt. Ser fram emot när huset är färdigt...

På tal om din artros, har det förändrats något i ditt liv, något ganska stort på senare år, t.ex. en flytt eller annan större förändring? Tro nu inte att jag är "synsk" eller något liknande, ha ha, jag har bara min lilla "bibel" här där jag letade lite vad som kan vara orsaken till just artros. Kanske är jag bara ute och "cyklar", men måste bara fråga ändå.

Stora förändringar av något slag kan ju ofta vara jobbiga och sätter sig gärna i kroppen som en spänning på något vis.

Ja du, tänk om vi visste allt, så tråkigt, då skulle man ju inte ha något att fråga om.

[Birgitta-L]

Åh - nu har jag uppdaterat mej sen gårdagen, på inläggen här TÄNK så mycket klokskap det finns / vi har
Ann- förstår precis vad du menar, Hade själv ett fik(önskedröm uppfylld) i två år, älskade stället !! jobbade ca 90 timmar/v
det gav så enormt mycket tillbaka, men till sist o av olika anledningar sålde jag o började jobba "vanligt" igen.Ett år senare kom utbrändsmällen...

Jag vet ju inte vad som sker i ditt liv, men tänk genom NU: är det lite som mitt: jättekul men jättemycket ? Kanske räcker det nu, alltså: du har fått prova på, njutit och sett att du kunde genomföra drömmen = mission completed, dags att tagga ner? (Umpf - har jag förklarat så du förstår )

Jo man får välja bort o prioritera, tyvärr... själv har jag valt bort gym (trots dyyyyrt autogiro ett tag till ), Visst: jättekul men ett stressmoment till att pressa in i vardagen.
Sen kan man (=jag) ju känna pressen att man ska träna/klar för beach 2007 ha ha , o allt det där.
Jo men som tidigare sagts här: hej snygging är ett bra uttryck när man ser i spegeln o konstaterar att man är ju hel o ren o rätt frisker o det får räcka !!!!

Gu vilket svammel - känner att det sägs så mycket kloka ord här, men i sann anda efter våra diskussioner - så försöker jag inte känna som om jag är ostrukturerad.i mina inlägg

[Delfintua]

medmera skrev:

Du skriver att "varje liten kroppsdel i oss representerar en känsla vi bär på" och det är exakt vad boken handlar om, som jag varmt rekommenderar till allt och alla, för det finns ingen människa på jorden som inte har problem av något slag. Enligt boken handlar reumatism om någon slags bitterhet, kan det stämma tror du?

Huvet på spiken! Efter mammas död i september (den 11) blev det strul med min syster. Bitter... ja det blev jag. Hon tog inget ansvar alls och alla planering inför begravning och arvskifte låg på mig. Nu efteråt när allt är klart så kommer sorgen som jag inte haft tid med. Då kommer även reumatismen. Tror du har en poäng här att det hänger ihop men det har jag ju misstänkt själv.

Himla härlig tråd detta
Vad heter boken, vill veta! Kanske jag har den i bokhyllan för den är full med sådan litteratur.

[xyzavslutat]

Jag mailar dig om boken... hoppas mailet går fram annars får du säga till.

[xyzavslutat]

Hej igen. Är det någon som kan hålla med mig om att alla känslor som vi har är naturliga och måste få finnas? Utan minsta undantag!

Känslor som kärlek, hat, snällhet, ilska, bitterhet, avund, rädsla och ALLA andra känslor som ingår i vårt känslospektrum.

Är det så att vi allihopa har fått lära oss att vissa känslor är tillåtna men andra är det inte. Att vara snäll är tillåtet, men att var arg är inte tillåtet.

Vem bestämmer vilka känslor som får komma till uttryck? Vilka känslor lär vi våra barn att få känna?

Hur mår vi när vi känner en viss känsla och vet att vi inte får uttrycka den?

En intressant fundering bland alla andra funderingar...

[Birgitta-L]

Jo - jag tycker att alla känslor (nu tänker vi alltså bort mördare/pedofiler o sånt avskum ! ) är tillåtna, MEN man kan inte alltid visa dem för andra för då skulle man skada dem, dvs vita lögner.

Tex blir man spatt galen på ungarna/gubben/jobbarkamraten bör man ibland svalka ner känslorna innan man säger nåt (precis som om jag gör det då ha ha ha ) o komma ihåg att oxå andra gör fel ibland, precis som vi.

Men visst är det bättre, tror jag, att visa vad man tycker/känner o acceptera att den andra kanske inte håller med, då blir det nog mindre stökigt i ens mag-katarr.

Visar man inte vad man tycker, lever en livslögn kanske....., resulterar det ofta i att man mår dåligt ju, magen rasar, migrän... you name it.

Men - då är vi där igen ... HUR gör man "rätt" i livet ??

Kram från en med magkatarr försedd lönekontorist....

[Delfintua]

Det ligger mycket i att inte alltid tillåta sig att få visa sina känslor. Beroende på vilken av dom det gäller förstås. En negativ känsla (exepelvis ilska) kan skada både mig själv och den jag blev ilsken på. Ibland måste man helt enkelt sätta sig ner och grunna på varför man egentligen reagerade just så. Helt ärligt mot sig själv gå igenom varför! Kanske det inte var just ilska riktad mot den personen eller situationen. Kanske ilskan hade sitt ursprung i något annat som bara for förbi i just den situationen. Jösses, nu flummar jag igen

För att sammanfatta vad jag egentligen är inne på så skriver jag ner lite klokskap jag har hittat i nån bok.

Fem regler för lycka!
Njut av det du tycker om

Undvik det du inte tycker om

Om det är något du inte tycker om men ändå måste göra - förändra det

Det som du inte tycker om, inte kan undvika och inte kan eller vill förändra, bör du acceptera

Du accepterar en företeelse genaom att förändra din syn på den. Du är ditt synsätt.

Tilläggas bör att alla känslor är tillåtna men inte alltid att uttrycka. Vi kan inte stoppa ner känslor i ryggsäcken och tro dom är borta, vi kommer bara att knäa under den allt tyngre bördan.

Kram alla

[virkvarns]

Jo, det är klart att vi ska ha hela registret med känslor.
Om vi tar ilska tex. ibland är det bra att bara få visa att man blir arg. Men om man vill förändra något, så är det bra om man hinner tänka.

Varför blir jag arg ?
Kan jag påverka det jag inte gillar?
Hur gör jag för att nå dit jag vill ( målet)

Just det att hitta ett smart sätt att handskas med sina känslor, så både en själv och andra mår bra. Gör man det då har man kommit långt i personlig utveckling.

[xyzavslutat]

Som jag ser det så skulle vi fungera bättre idag när det gäller att visa alla våra känslor, om vi hade fått lära oss det redan som barn. Då hade vi också vetat bättre nu hur vi skulle handskas med våra känslor, men framför allt så hade vi inte haft så enorma mängder av outtryckta känslor inom oss, om vi inte mer eller mindre hade tvingats stoppa in dom igen och spara på dom.
"Den som spar han har".

Det som dom flesta av oss har fått lära sig som barn är just att inte visa våra s.k. negativa känslor. Vi tror att vi skadar andra med såna känslor, men kanske beror det bara på att andra inte heller har fått lära sig den här "konsten" och blir rädda om någon annan blir t.ex. arg.

Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.

Vad ska man göra då? Nja, det är svårt, men det jag tror är att vi ska försöka bli som barn igen, för att få ut detta elände ur våra kroppar.

Slår man sig t.ex. med hammaren på tummen, eller skär sig ordentligt i fingret när man gör iordning middan, så borde man gråta för att det faktiskt gör ont, och kanske till och med ta chansen att gråta ännu mera medan man ändå håller på. Försöka minnas andra händelser som man blivit ledsen av och på det sättet få ut så absolut mycket av spänningar som bara är möjligt. Tårar läker = sant!

Jag tror att för varje enskild tår som kommer ut så minskas spänningen i kroppen i exakt samma utsträckning. För varje ilsken tanke som få komma ut så minskas också spänningen i kroppen.

Vill och kan man inte visa sin ilska och/eller ledsenhet för omgivningen så finns det alltid någonstans där man kan få vara helt själv. Ut i skogen och slå på ett träd, i badet kan man skylla på att man fått vatten i ögonen osv. Att vara ensam hemma är ett utmärkt sätt att få vara arg och/eller gråta ut.

På det här sättet slipper man skrämma andra, som redan är tillräckligt rädda själva. Det viktiga är att få ut instängda känslor ur kroppen. En amerikansk författare, Artur Janov, menar att det är inte sjukdomar som cancer och infarkter som dödar oss, det är instängda känslor...

Positiva känslor, som kärlek och omsorg, är lättare att visa, men inte alltid ändå. Dessväre är det nog så att om man är van att "stoppa in" negativa känslor så följer ofta dom positiva med också i samma veva, tyvärr. Man kan lätt bli till synes helt eller delvis känslolös, vilket inte heller är bra för vare sig oss själva eller andra runtom oss.

Lösningen, som jag ser det, är alltså att så fort man har chansen låta känslorna få komma ut, då mattas dom ner så småningom och man kommer inte att ha några problem med dom till slut. Visst kommer man kanske att fortfarande bli t.ex. arg ibland, men man har då lärt sig att hantera det. Framför allt så behöver man inte gå omkring som en bomb som kan explodera vilken stund som helst. Jag tror att det är just detta med alltför mycket instängda känslor, som gör människor till pedofiler och mördare.

Många föräldrar lär fortfarande sina barn att inte gråta eller vara arga. Personligen tycker jag att det är grymt att bara stoppa in nappen i ett barns mun när det gråter. Alldeles särskilt spädbarn vilka bara har detta enda uttrycksätt för allt som inte känns bra. Smutsig blöja eller tom mage, inte hjälper nappen mot sådant.

[zickzack]

Delfintua skrev:


Fem regler för lycka!
Njut av det du tycker om

Undvik det du inte tycker om

Om det är något du inte tycker om men ändå måste göra - förändra det

Det som du inte tycker om, inte kan undvika och inte kan eller vill förändra, bör du acceptera

Du accepterar en företeelse genaom att förändra din syn på den. Du är ditt synsätt.

Tilläggas bör att alla känslor är tillåtna men inte alltid att uttrycka. Vi kan inte stoppa ner känslor i ryggsäcken och tro dom är borta, vi kommer bara att knäa under den allt tyngre bördan.

Kram alla

AJg tror du har en poäng där. Att förlika sig med att saker är som de är, och att jag sannolikt inte kan göra så mycket åt det, tror jag skulle lätta en och annan börda...

Och det här med känslor-som nyfrälst yogautövare har jag under meditationspassen lärt mig att se det som kommer upp, vilket inte så sällan är olika känslor och känslotillstånd, inte värdera, bara registrera, ungeför som när vi ligger på stranden och ser molnen som drar förbi på sommarhimlen. Något jag också FÖRSÖKER ta med mmigi vardagen numera, både hos mig själv och andra också för den delen.

Nu är det bäst att avsluta inlägget-börjar bli lite svammlig känner jag.

[xyzavslutat]

Nej då! Ingen är varken svammlig eller korkad eller något annat liknande heller, vi pratar bara fritt ur hjärtat allihopa här och det är det som gör det så roligt och givande.

Det finns väl inget bättre egentligen, än att prata fritt och otvunget och då få upptäcka att vi människor i grunden är så lika varandra.

[Birgitta-L]

Birgitta skrev:

Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.
(slut citat)

O så sant så sant. Det är kanske inte bara jag (f -57) som fick lära mej just detta som barn. "gör inte så - den o den blir ledsen då när du inte är snäll = säger emot, visar egen vilja osv"
Detta har jag varit extremt noga med att inte säga till mina 3 ungar (fast jag har nog gjort alla andra missar med dem istället, men ungarna är rätt ok nu he he )

Just snäll o glad -syndromet har väl jag lidit av länge... har gett utslag under livet som: anorexia, panikångest, utbrändhet...
Men det är borta o genomlevt nu !!!!!

Men uppväxten o allt annat i livet sätter spår, men det gäller att försöka vända dessa till konstruktiva konstateranden; vad / hur /varför gick det såhär ? o ta med sig erfarenheten vidare. Lättare sagt än gjort.

Det enda ( ?) i den här vägen som jag känner att jag gör rätt med är att aldrig ångra något. Har jag fattat ett beslut, väl genomtänkt vid tillfället, o det sen går åt h-e i alla fall, så har jag ju fattat ett beslut som var rätt vid just det tillfället, eller hur ?

You never walk alone - det känner man i den här tråden