Jag har alltid varit pysslig och alltid sökt utmaningar. När jag fyllde sju önskade jag mig syprylar i allmänhet. Tidigare hade jag fått ta vad jag ville och göra vad jag ville med hos mormor, och jag ville göra mer. Jag fick en stor väska full med små bitar av olika tyger, trådar, nålar och allt möjligt. På den tiden var det Bölle som gällde och jag sydde en hel del för hand då, helt efter eget huvud. Jag experimenterade och kom på hur jag skulle få olika typer av kjolar, vidd på olika sätt och så. Titta på de köpta kläderna hur de var sydda osv.
Något år senare hade en vän till mig börjat virka. Jag ville också och hade försökt och försökt länge men inte lyckats komma på mer än hur man gör luftmaskor. I en av mormors veckotidningar hittade jag en virkskola. Jag gav mig på den och sedan började jag virka grytlappar. Det blev senare några spetsdukar men det blev snabbt tråkigt. När jag fick influensa och var sjuk i flera veckor och låg och hostade under nätterna fortsatte jag med virkningen. Jag gjorde halsband till mina gosedjur, virkade klänningar till mina böllar och började försöka förstå mig på hur man gör virkmönster. Jag kopierade dukar äldre i släkten hade gjort och försökte helt enkelt lära mig. Någon gång därefter tröttnade jag på det då det kändes som att det inte fanns något mer.
Sedan började syslöjden på riktigt i skolan. Ett år hade vi en vikare som var superbra. Hon undervisade egentligen i högstadiet och det märktes väl, men, det bästa var att vi äntligen fick göra saker själva. Visst, vi skulle fortfarande göra olika specifika saker men om man hade egna idéer fick man göra så. Under mellanstadiet tog jag över mammas maskin hemma och började samtidigt ta hem saker från syslöjden för att fortsätta hemma. Jag gjorde alltid större saker och behövde den extra tiden, men, framför allt så var det så kul. Sedan blev jag allergisk mot trä och fick då ha syslöjd hela tiden. Läraren var inte särskilt bra och mer fokuserad på de andra årskurserna och vad de skulle göra så jag fick rätt mycket möjlighet att sköta mig själv.
Sedan kom högstadiet och det blev så att den lärare jag haft som vikarie i syslöjden tidigare blev dels min mentor men också min lärare igen i syslöjden under tre år. Hon var lärare i teknik och syslöjd och funderade som mentor i så många av mina ämnen. Jag lärde mig hantera overlockmaskiner, jag lärde mig grunderna i mönsterkonstruktion och för att skapa former på det sättet jag ville. Det viktigaste jag dock lärde mig var att det inte finns något rätt och fel. Det var inte en enda sak under de tre åren som jag "gjorde som jag skulle". Jag lärde mig att man inte behöver följa instruktioner och mönster. De är där som ett stöd och för att hjälpa en, men, det finns oändligt antal sätt att göra saker på.
Efter högstadiet slutade jag använda färdiga mönster helt. Jag fortsatte utmana mig själv, började läsa mer och utvecklades mycket. Under trean hade jag sömnad som valbar kurs. Med en lärare som var van vid hantverkselever och inte naturelever klaschade vi något i början, men i slutändan fick jag göra som jag ville, efter att ha tvingats följa mönster som satt förjävligt på mig. Under den tiden började jag lära mig att jag faktiskt kan väldigt mycket, att det inte alltid är samma metoder som de strikt hantverksinriktade har, men, mina metoder fungerar och det kan många gånger ge bättre resultat att faktiskt tänka och försöka förstå.
Vad man ska göra för att utvecklas och lära sig mer varierar väldigt mycket från person till person. Jag personligen ger mig hela tiden på mer avancerade saker, för annars tröttnar jag. Det tvingar mig att lära mig mer, leta kunskap och utveckla nya färdigheter. För mig fungerar det jag gör, men vissa föredrar att följa instruktioner och ha tydliga steg. Det jag skulle föreslå är att du börjar med att leta reda på information om de saker du tycker är svårt. Känner du att det räcker, då vet du hur du ska göra. Känner du att du behöver mer instruktioner, ja då är nog en kurs bra. Jag skulle nog dock snarare föreslå att du satsar på en fysisk kurs om du har möjlighet till det. Då kan du få hjälp med just precis det du kört fast med.