Jag är så glad när jag läser att det finns människor som bryr sig så starkt om katter. Jag har själv haft två. Lucy kom till oss när hon var 8 veckor, nu är hon 6 år. När Lucy var ca 4 månader gammal hittade jag en hankatt, en hemlös och skadad sådan. Han fick bo med mig, barnen och Lucy. Lucy och Tusse fräste och morrade åt varandra i två dygn. Sedan blev de riktiga vänner. Under sina 6 år hos oss var Tusse enbart en innekatt. Han var rädd för att gå ut. I våras fick jag avliva Tusse. Han var gammal och sjuk, reagerade på minsta förändring i hans tillvaro och jag skulle flytta till Eskilstuna. Lucy fick följa med, hon är mer anpassningsbar. Trots det var jag så orolig för henne. Hon har genomgått en total miljöförändring. För det första så kan hon gå ut precis när hon vill (hon har varit en innekatt hela sitt liv) och för det andra så delar hon bostad med två stora bullmastiffer och tro mig, Lucy härskar över dom.
Att avliva Tusse var inget lätt beslut och det var nog det hemskaste jag har varit med om. Jag skrev om det i min blogg
http://annastilla.blogspot.com/2006/04/sorgfglar.html
En väldigt känslosam beskrivning om hur det kändes att vara med Tusse när han dog.
Så jag hoppas att det ordnar sig för Hjalmar.