Jag får tårar i ögonen av alla positiva ord, det får mig i alla fall att tro mer på att jag på något sätt måste få detta att fungera. (nu börjar jag böla ordentligt, vet inte om det är av glädje eller nåt annat. Humöret är som en jojo just nu.) Konstigt nog är det en tröst att man inte är ensam trots att man helst inte vill att någon ska behöva bli utsatt för det här.
Förvisso är arbetsförmedlarna överlastade på alla möjliga vis, och endel även bittra men det är ändå ingen ursäkt att bemöta människor som robotar. Det är ändå individer som sitter framför dem och det måste de komma ihåg.
Sen att man ska behöva vänta så länge innan man ens får söka hjälp är hel kostigt tycker jag. Jag är ju i stargropparna och behöver ju bara en liten knuff för att komma igång men istället häller man socker i motorn.
Jag har tidigare funderat på att ta vilket jobb som helst i närheten av bostaden för att kunna driva eget på halvtid. Det kan vara en lösning, men jag måste kolla noga vad det innebär för ekonomin. Min man jobbar statligt så det är ju ingen höjdar lön där heller.
Nu ska jag sy klart en tröja till kollektionen och imorgon ska jag ringa NUTEK och andra företagsfrämjande företag.
Tack igen för ni fick mig på bättre humör. Får gå in här och läsa när humöret sjunker och mitt självförtroende behöver en kick.
Kram