|
Jag testade det på förskolan jag jobbar på förra veckan. En av flickorna (3 år) ville att jag skulle ta ned dockskåpet från bokhyllan. Jag ställde mig framför och sträckte upp armarna för att försöka nå (153 cm i strumplästen) men gjorde det inte. Frågade då henne vad vi skulle göra när jag inte nådde upp. Hon frågade en annan personal som stod brevid mig och som är längre. Ett sätt att lösa problemet på.
Senare på eftermiddagen var jag inne på småbarnssidan och skulle fixa mellanmålet. Eftersom jag inte hittar så bra i skåpen frågade jag några av ungarna (2-åringar pojkar) var knäckebrödet finns. De pekade på skåpet över kylen. Givetvis nådde jag inte brödet så jag bestämde mig för att fråga barnen vad jag skulle göra. "Ta stolen!" svarade de. "Vad ska jag göra med stolen?" "Klättra."
Dagen efter höll jag på och plockade undan frukosten och flickan på 3 år kommer med den personen som tog ned dockskåpet åt henne dagen innan. Givetvis skulle flickan leka med dockskåpet igen. Jag fick frågan varför jag inte tog ner dockskåpet när jag stod så nära och redan var i samma rum. Mitt svar att hon inte hade sagt något till mig alls och att hon såg dagen innan att jag inte nådde. Berättade sedan vad som 2-åringarna sagt och kommit fram till dagen innan. Vi vuxna hade sedan en intressant diskussion om hur barnen går tillväga för att lösa problemen de ställs inför.
|