|
Tack Elisabeth!
För att du delar med av de kloka orden.
Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern (54)
och insett att när man har blivit 50 kan man ta för sig mer och stå på sig. Att sortera bort sånt som drar ner en. Kanske det är en mognadsprocess vad vet jag. Men man inser att livet är för kort för att man skall bli trampad på ideligen. Man upptäcker också att det finns riktiga vänner.
Kram på dig, känner mig oxå lite häxlik. Ingrid.
|