[Avslut0801]

Intressant och knivig fråga, jag funderade faktiskt själv på en liknande i går.
Jag har nog aldrig råkat ut för att inte få något tack överhuvudtaget. Men ibland får jag ett jättetack av en till synes glad mottagare, men ser aldrig grejen användas (fast jag träffar personen ofta, har aldrig sett grejerna användas). Till slut blir jag sur, fast säger inget. För när jag syr något så ser jag ju framför mig hur saken kommer att användas, det är en stor drivkraft för mig.

Att jag inte säger nåt till den/de "otacksamma" eller frågar om mina saker inte duger (som jag egentligen har god lust att göra eftersom jag blir sur) tror jag beror på att min mormor gjorde så med mig när jag var tonåring. Jag fick saker av henne, både sånt hon stickat själv och annat som var helt fel för nån i min ålder och en gång hittade jag henne rotandes i mitt rum och hon hittade en massa undanstoppade saker jag fått. Hon sa att jag aldrig mer skulle få nåt av henne p.g.a. att jag inte var tacksam. Lika bra, jag ville ju ändå inte ha nåt mer.

MEN jag är livrädd för att att likna henne om jag ställer någon mot väggen, även om det kanske inte skulle vara lika brutalt. För jag kan ju inte tvinga någon att använda det jag gjort. Så jag väljer att undvika dramat och bara sluta ge.

Och skulle någon inte ens säga tack från början skulle jag också sluta ge. Att sy något till någon skall vara lika roligt för mig som det är för mottagaren och är det inte det så finns ingen naturlag som säger att jag bara måste ge och ge.

PS: Det finns andra anledningar också till varför jag inte vill likna min mormor, i det här läget hade hon ju rätt egentligen (fast det där med rotandet förlät jag henne aldrig) DS