Birgitta skrev:
Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.
(slut citat)
O så sant så sant. Det är kanske inte bara jag (f -57) som fick lära mej just detta som barn. "gör inte så - den o den blir ledsen då när du inte är snäll = säger emot, visar egen vilja osv"
Detta har jag varit extremt noga med att inte säga till mina 3 ungar (fast jag har nog gjort alla andra missar med dem istället, men ungarna är rätt ok nu
he he )
Just snäll o glad -syndromet har väl jag lidit av länge... har gett utslag under livet som: anorexia, panikångest, utbrändhet...
Men det är borta o genomlevt nu !!!!!
Men uppväxten o allt annat i livet sätter spår, men det gäller att försöka vända dessa till konstruktiva konstateranden; vad / hur /varför gick det såhär ? o ta med sig erfarenheten vidare. Lättare sagt än gjort.
Det enda ( ?) i den här vägen som jag känner att jag gör rätt med är att aldrig ångra något. Har jag fattat ett beslut, väl genomtänkt vid tillfället, o det sen går åt h-e i alla fall, så har jag ju fattat ett beslut som var rätt vid just det tillfället, eller hur ?
You never walk alone - det känner man i den här tråden