Som jag ser det så skulle vi fungera bättre idag när det gäller att visa alla våra känslor, om vi hade fått lära oss det redan som barn. Då hade vi också vetat bättre nu hur vi skulle handskas med våra känslor, men framför allt så hade vi inte haft så enorma mängder av outtryckta känslor inom oss, om vi inte mer eller mindre hade tvingats stoppa in dom igen och spara på dom.
"Den som spar han har".
Det som dom flesta av oss har fått lära sig som barn är just att inte visa våra s.k. negativa känslor. Vi tror att vi skadar andra med såna känslor, men kanske beror det bara på att andra inte heller har fått lära sig den här "konsten" och blir rädda om någon annan blir t.ex. arg.
Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.
Vad ska man göra då? Nja, det är svårt, men det jag tror är att vi ska försöka bli som barn igen, för att få ut detta elände ur våra kroppar.
Slår man sig t.ex. med hammaren på tummen, eller skär sig ordentligt i fingret när man gör iordning middan, så borde man gråta för att det faktiskt gör ont, och kanske till och med ta chansen att gråta ännu mera medan man ändå håller på.
Försöka minnas andra händelser som man blivit ledsen av och på det sättet få ut så absolut mycket av spänningar som bara är möjligt. Tårar läker = sant!
Jag tror att för varje enskild tår som kommer ut så minskas spänningen i kroppen i exakt samma utsträckning. För varje ilsken tanke som få komma ut så minskas också spänningen i kroppen.
Vill och kan man inte visa sin ilska och/eller ledsenhet för omgivningen så finns det alltid någonstans där man kan få vara helt själv. Ut i skogen och slå på ett träd, i badet kan man skylla på att man fått vatten i ögonen
osv. Att vara ensam hemma är ett utmärkt sätt att få vara arg och/eller gråta ut.
På det här sättet slipper man skrämma andra, som redan är tillräckligt rädda själva. Det viktiga är att få ut instängda känslor ur kroppen. En amerikansk författare, Artur Janov, menar att det är inte sjukdomar som cancer och infarkter som dödar oss, det är instängda känslor...
Positiva känslor, som kärlek och omsorg, är lättare att visa, men inte alltid ändå. Dessväre är det nog så att om man är van att "stoppa in" negativa känslor så följer ofta dom positiva med också i samma veva, tyvärr. Man kan lätt bli till synes helt eller delvis känslolös, vilket inte heller är bra för vare sig oss själva eller andra runtom oss.
Lösningen, som jag ser det, är alltså att så fort man har chansen låta känslorna få komma ut, då mattas dom ner så småningom och man kommer inte att ha några problem med dom till slut. Visst kommer man kanske att fortfarande bli t.ex. arg ibland, men man har då lärt sig att hantera det. Framför allt så behöver man inte gå omkring som en bomb som kan explodera vilken stund som helst. Jag tror att det är just detta med alltför mycket instängda känslor, som gör människor till pedofiler och mördare.
Många föräldrar lär fortfarande sina barn att inte gråta eller vara arga. Personligen tycker jag att det är grymt att bara stoppa in nappen i ett barns mun när det gråter. Alldeles särskilt spädbarn vilka bara har detta enda uttrycksätt för allt som inte känns bra. Smutsig blöja eller tom mage, inte hjälper nappen mot sådant.
