Utsparkad från forumet, ha ha, det är nog inte just DU som ska bli det...
Din mammas död var, enligt vad jag tror, en slags stress också. Stress är inte bara att skynda sig med saker, rusa hit och dit och sitta på flera stolar samtidigt, stress innefattar så mycket mer. En anhörigs bortgång t.ex. kan vara en enorm förlust = stress. Stor sorg är absolut en form av stress och dessutom svår att bemästra.
Nu ska vi inte försöka bemästra våra känslor överhuvudtaget! Vi ska istället låta dom få komma ut, annars sätter dom sig någonstans i kroppen, som reumatism t.ex. Det bästa du kan göra är att erkänna din sorg, även om det är länge sedan din mamma gick bort. I det här sammanhanget spelar det egentligen ingen roll om det är 10-20 år sedan eller bara 1 år. Ibland tycker man kanske att har man sörjt ett halvår eller ett år eller mer så borde man sluta nu. Så ska man aldrig tänka! En sorg upplevs olika från person till person, och det viktigaste är att få ut sorgen. Kanske skäms man för att man som vuxen fortfarande sörjer sin mamma, men är det så, så är det så och sorgen måste ut! Vi kan gå in på "vår kammare" och gråta ut sorgen i ensamhet, om vi inte vill visa det för någon, det fungerar precis lika bra. Tårar läker, sägs det, det är viktigt att komma ihåg.
Du skriver att "varje liten kroppsdel i oss representerar en känsla vi bär på" och det är exakt vad boken handlar om, som jag varmt rekommenderar till allt och alla, för det finns ingen människa på jorden som inte har problem av något slag. Enligt boken handlar reumatism om någon slags bitterhet, kan det stämma tror du?