|
Du, ja vet att ett liv i rullstol skrämmer kiten ur en..
Hade någon sagt för 1.5 år sedan att jag skulle bli bunden till rulle o ha assistenter runt mig 17 timmar om dagen hade jag nog heldre dött.
men du det går!, en dag så råkar man se en som broderar med sin symaskin, eller så har hunden helt plötsligt börjat säga till att nu e det dax förmedicinen. man ramlar in på ett forum o får vänner för livet...
allt man innan kanske inte hade tid för, att helhjärtat lyssna på tonårsdotterns metallriff, att köpa massor av ostar o ha provsmakning...
Det finns mörkare dagar än svart, men jag lovar så länge du kan le mot solen, så länge du kan se det vackra i ljusets schatteringar i håret på den du älskar så kommer du komma att klara avdagarna som kommer...
Jag har genom denna sida träffat tre vänner som betyder enormt mycket för mig, Min symaskin har fått hjärncellerna att vakna o gå på högvarv. jag kan inte vänta tills jag får hjälp att stiga upp på morgonen så jag får sätta igång.
Jag som inte kan göra någonting får skryta för släkt o vänner med mina alser, tom här får jag skryta...
Du det går att leva även fast kroppen sviker en... men det underlättar när man inte snålar har jag märkt...
Flåt den som retar sig på inlägget, jag vart bara så berörd, jag ville bara sträcka ut en hand, precis som dessa tre sträckte ut sina...
Kram
Annie
|