Nu har vi varit iväg med Hjalmar. Resan gick jättebra, hon pep hela tiden och småkrafsade ibland, men hon var väldigt lugn. Vår egen Homer är som besatt.. han gräver och stegrar sig samtidigt som han vrålar som en älg.. sen skiter han också ner sig av upprördhet så han är inte rolig att handskas med just i dom situationerna.
Tanten väntade spänt.. Hjalmar vandrade omkring med gott självförtroende, kollade in lådan, spanade lite i köksfönstret.. Tanten hasade omkring och visade Hjalmar runt och hon talade om att det var fullt tillåtet att vandra överallt, bord, diskbänk.. vars hon ville
Det känns jättebra. Hjalmar strök sig mot tanten och spann, så dom kommer nog att bli bästa kompisar, tanten har ju gott om tid, känner sig ensam och saknar någon att prata med, snacka om perfekt va?..
Maken saknar sällskapet därute dock, trots att han klagat ofta på att han inte fått nåt gjort pga att han varit "tvungen" att goas med katten
Nu suckar han över hur tomt det är därute, men han får lov att vänja sig...
Har också alldeles nyss ringt till tanten och hört hur det gått sen vi åkt. Hjalmar har ju bara träffat oss på många år. Men det gick bra, tanten har redogjort för allt vad katten gjort, var hon har legat, att hon gått på lådan och hur fantastisk hon är.. osv så det känns nu jätteskönt. Nu kan vi andas ut... kanske rent av att man skulle kunna få någon inspiration till sömnaden igen.. Nu behöver man ju inte gå omkring och glo i fönstrena, eller undra om Hjalmar känner sig ensam, eller om hon fryser
Vem vet, kanske jag rent av slår på mina maskiner???
