|
Jag är alldeles överväldigad! Redan från början, när jag insåg att Laban var sjuk, kände jag omgivningens stöd. En väninna på mitt kontor (annan arbetsgivare) körde mig och Laban till djursjukhuset och var med hela tiden. Sen ställde hon upp på fredagen också när jag skulle dit igen för avlivningen. Ingen av våra chefer gnatade, de förstod allvaret. Jag var absolut inte i stånd att köra själv.
Under helgen har jag fått prata om Laban med alla jag känner och jag har gråtit. De flesta träffade aldrig ens Laban för hon var jätteblyg och sprang och gömde sig när någon kom och kom inte fram förrän vi var ensammai igen. Min granne (och kattvakt) kom med blommor. Har inte velat vältra mig i sorgen men inte heller skjuta undan den.
Min katt Nasse sov hos mig första natten (min säng har varit totalt förbjudet område för henne sedan tre år då katten Zappa tog över reviret. Laban fick dock vara där). Jag undrar om Nasse förstod, men det kan ju inte ha varit nån slump.
I går gick Zappa länge omkring och tittade på de ställen där Laban brukade vara. Det såg ut som han letade. Men jag kanske läser in för mycket?
Att jag är såpass "återställd" nu tror jag har mycket att göra med att Labans liv inte har bagatelliserats. Att skriva här på Sysidan och läst alla vänliga svar har också varit rena terapin.
Delfintua, jag blev jätteglad för det där med ljuset. Skall kolla på det.
Alquis, du har rätt. Trots det hemska väger den speciella glädje Laban gett mig över. Den tanken har också hjälpt mig.
Jag bifogar en bild på Laban. Man ser henne inte riktigt på bilden i mitt album...
|