Vad tråkigt att höra Filippa.. Jag känner med dig.
Katter är ju experter på att dölja att dom är sjuka, det ligger i deras natur och inget man kan göra nåt åt, så du får inte anklaga dig själv.
Laban hade ju tur som jag ser det, som hade en matte som värnade om honom så till den grad att hon hellre miste honom än såg honom lida.. Det är ju långt ifrån alla katter som har det så.
Vi fick ju avliva två av våra katter för några år sen. Tre veckor emellan.. Å herregud vad jag grät, i floder.. Jag kan ibland ännu tycka att jag ser någon av dom i ögonvrån..
Nu har vi en katt kvar från den tiden, och vi skaffade ganska omgående en kompis till henne, för hon letade förtvivlat efter sina kompisar..
Dom trivs jättebra tillsammans och mår bra.
Vi har också en vildkatt som bor under vårt uthus, (vi kallar henne Hjalmar
), som vi matar och försöker göra livet lite lättare för...
Kan inte tänka mig ett liv utan katterna, och kanske kommer du så småningom fram till den punkt då du känner dig mogen för en ny kattkompis. Ingen kan ju ersätta Laban-det förstår jag ju, men det finns ju så många kissar som behöver någon att ty sig till, och någon som bryr sig om dom.
Jag tänker på dig Filippa..