|
Jag känner med dig, har varit lite i samma situation. Det jobbiga är att det handlar mycket om vilka de andra är och inte vem man själv är och hur man mår. Jag tog med mig min ena dotter (då var hon 26 år) vid ett av mina möten för att inte känna mig så ensam och det var skönt. Det kändes tryggt att ha någon med sig som kunde hålla mig i handen och jag vågade vara ärlig och säga som det var, försökte inte göra mig friskare och bättre än jag mådde. Hon hjälpte mig också med att komma ihåg vad som sas och gjorde anteckningar åt mig. Har du ingen i din omgivning som kan följa med på mötet. Jag håller på dig och hoppas allt går bra.
|