Ja. Man får öva länge bara så man kan sy jämna fina små stygn.
Men om man köper osett så kan man även köpa trasig symaskin även om det är 100% metall.. T.ex. så kan man ha pajat nån fjäder (t.ex. trådspänningen) och andra lite svagare delar.
Men testsyr man så upptäcker man det. Och har man sytt på symaskinen profesionellt i 40 år så kanske den är lite slutkörd. Har tyvärr haft oturen att köpa en sådan beg symaskin, betalade 3500 för den. Köpte en Pfaff tiptronic 1071 som visade sig varit ateljesymaskin eller något ditåt, motorn stendog och repgubben sa att det skulle kosta många tusen (minns inte riktigt men bortemot 5000 iaf) att byta ut motorn pga att det är dyrare för elektroniska diton.. Visst var det på den tiden jag inte kunde mkt om symaskiners innanmäte. Men det avskräckte mig iaf från elektroniska symaskiner. (det och det faktum att jag helt enkelt INTE STÅR UT att sy på en elektronsik symaskin, usch, nålen ska alltid fortsätta sy även om man vill stanna mitt i ett stygn) Avskyr också elektroniska av den anledningen att om något är lite fel så kan den vägra sy eller sy helt åt helvete fel. På mekaniska kan man i alla fall få symaskinen att sy. På något sätt.
Har en bok som handlar om symaskinshistoria och där står det roliga saker om Singers symaskiner förr i tiden. T.ex. ett gammalt papper med beräknad livslängd för deras symaskin i slutet av 1800-talet... För finsömmerska, för lite grövre saker... ja siffrorna var runt 20 år. Sedan är symaskinen helt slut och man ska ha en ny.
Visserligen var det ju på den tiden då man jobbade typ 12-14 timmar/dag. 6-7 dagar i veckan.