Envishet och en hel del jävlaannama så kommer man långt.
Har en mildare grad av dyxlesi (min mamma har högre grad) och nummera märks det i princip bara när jag är trött och när jag ska skriva på engelska.
Fick faktiskt lite hjälp under lågstadiet och bl a så fick jag läsa upp och ner vilket jag tyckte hjälpte. Sen läste jag massor av en och samma sorts böker, typ Kitty och Vi fem, vilket jag också tror hjälpte mig.
Under gymnasiet så gick inte svenska så himla bra och jag hade först en väldigt oförstående lärare. Sen blev jag p g a sjukdom tvungen att gå om ett år och det var riktigt bra. Dels så hjälpte pausen från skolan dels så fick jag en ny svensklärare som förstod att jag hade dyxlesi.
Kan numera skriva MFA på visitkorten (Master of Fine Art)
. Högskolan gick förvånadsvärt smidigt, men tillägas kan ju att jag gick en kreativ utbildning så det var ju inte samma typ av råläsning som på vissa andra högskolor, mer fokus på kreativitet och problemlösning. Fast viss var det mycket läsa och skriva även där och det gick bra.
När jag idag ska ta till mig svårare texter med massa nya konstiga ord som ser lika ut så brukar jag först läsa igenom en gång, ta en paus och läsa en gång till och ibland även lite högt för mig själv då går det mesta.
Så helt klart finns det hopp, och jag tror han mycket väl kan bli snickare!