Jag vet ju att det inte bara är jag här på sysidan som är ganska mycket nybörjare på det här, men är det bara jag som får prestationsångest???? Satt just och sydde i en dragkedja i en fleecejacka och det ville inte alls ligga helt still fast jag nålat tätt och syr som en snigel. Det är visserligen bara andra dragkedjan jag syr i mitt liv men jag VET ju hur det ska va, ändå blir det inte så ju...tyg h*vetet har ju ett helt eget liv. Och så ser man allt fint alla människor åstakommer här. Det hjälper inte mycket som tröst att övning ger färdighet eller att maken snällt säger att det är väl inte konstigt att det blir si el så för det är ju svårt. För jag vill ju kunna allt, NU.....
Eller sitter den här känslan i då och då även när man blir duktig?
Innan har jag varit glad för varje söm jag sytt eftersom jag ju faktiskt inte kan sy, och kan man inte något så är ju minsta lilla man åstakommer bra-för att inte kunna sy alls. Men nu är jag i något mellanläge, jag börjar förstå mer,klara lite mer och VILL så mycket mer och det går inte samma takt så jag blir arg på mig själv för att jag inte klarar de krav jag sätter.
För två månader sen hade jag varit urstolt över sonens fleecejacka som nu är klar, nu surar jag bara över att sömmarna vid dragkedjan dratt sig och jag är på för dåligt humör för att sprätta upp det och sy om. Har bara lust att ta och ställa undan maskinen, för vilka idioter utom Lena ph syr sina egna kläder liksom....grrr
jaja...behövde ventilera och vill gärna höra fler vars maskiner flinar elakt igenkännande över hoten att förpassas till tvättstugans mörkaste hörn(pga av att det oftast bara är tomma hot och det verkar de små elakingarna fatta) och som svär som borstbindare över tyger,trådar,nålar och mönster..
För det är väl inte BARA jag????????
