Om man inte får någon uppskattning för det man gör...
 

Känner ni att det ni syr/stickar/broderar och ger bort uppskattas?

Jag känner tyvärr inte så alla gånger. Men trots att ingen störra glädje visas (får oftast inte ens ett tack), så används grejerna jag har gett flititgt...?!?!
De kläderna ser jag hänger ute på tvättlinan, lektäcket ligger på golvet belamrat med leksaker, m.m.

Ska jag sluta ge grejer till dem eller?

Oj vilken svår fråga att svara på. Jag skulle inte fortsätta ge till någon som jag aldrig fick ett tack ifrån även om jag säg att det jag gjort användes. Ett tack är det väl minst värt när man lagt ner tid och energi på att skapa något som bara är gjort för just dem? Att inte tacka och visa uppskattning är dåligt tycker jag och jag tror att om man fortsätter att ge så uppmuntrar man deras usla beteende.

Alternativt så skulle jag fråga om de inte gillade de de fick om jag inte fick ett tack eller att de visade att de gillade det när de fick det jag tillverkat.

Otack är världens lön!

Rent spontant känner jag att du ska sluta ge dem saker som inte uppskattas. Men det finns ju flera aspekter på givande. En frågeställning blir ju då, varför ger du? Har dom bett om det?

Möjlig orsak till att du inte får ens ett Tack kan ju vara bristande uppfostran. I det läget skulle jag personligen påpeka det och be om ett Tack iaf. Skäms dom inte då så har dom ingen moral och då är läget så att jag personligen skulle sluta ge bort mina kreationer.

Några fundeleringar från mig :)

Det viktigaste är nog ändå att Du är nöjd med det du gör.

Varför jag ger... Jadu... Bra fråga.
Tror att det är för att det är så kul att sy barnkläder och vi har inga andra ungar i släkten.

Intressant och knivig fråga, jag funderade faktiskt själv på en liknande i går.
Jag har nog aldrig råkat ut för att inte få något tack överhuvudtaget. Men ibland får jag ett jättetack av en till synes glad mottagare, men ser aldrig grejen användas (fast jag träffar personen ofta, har aldrig sett grejerna användas). Till slut blir jag sur, fast säger inget. För när jag syr något så ser jag ju framför mig hur saken kommer att användas, det är en stor drivkraft för mig.

Att jag inte säger nåt till den/de "otacksamma" eller frågar om mina saker inte duger (som jag egentligen har god lust att göra eftersom jag blir sur) tror jag beror på att min mormor gjorde så med mig när jag var tonåring. Jag fick saker av henne, både sånt hon stickat själv och annat som var helt fel för nån i min ålder och en gång hittade jag henne rotandes i mitt rum och hon hittade en massa undanstoppade saker jag fått. Hon sa att jag aldrig mer skulle få nåt av henne p.g.a. att jag inte var tacksam. Lika bra, jag ville ju ändå inte ha nåt mer.

MEN jag är livrädd för att att likna henne om jag ställer någon mot väggen, även om det kanske inte skulle vara lika brutalt. För jag kan ju inte tvinga någon att använda det jag gjort. Så jag väljer att undvika dramat och bara sluta ge.

Och skulle någon inte ens säga tack från början skulle jag också sluta ge. Att sy något till någon skall vara lika roligt för mig som det är för mottagaren och är det inte det så finns ingen naturlag som säger att jag bara måste ge och ge.

PS: Det finns andra anledningar också till varför jag inte vill likna min mormor, i det här läget hade hon ju rätt egentligen (fast det där med rotandet förlät jag henne aldrig) DS

Om det är för din egen glädjes skull så ska du fortsätta ge. Men kräv respekt tillbaka tycker jag. Din glädje i att ge bort skapade barnkläder kan annars få sig en törn och det vore trist.

Det är det som redan har hänt. Förut, när jag fick min overlock, började jag genast kolla på mönster på barnkläder, köpa fina trikåtyger på syfestivaler, m.m.
Jag planerade kjolar, klänningar, mjukisbyxor och en massa annat, men efter att ha gett första kassen med saker (varsinn virkad poncho till flickorna, mjukisbyxor, hängelbyxor, m.m.) utan att ens få ett tack, kändes det som att... vad håller jag på med?
Nu syr jag i princip aldrig barnkläder mer. Trots att jag tyckte att det var roligt. Men sy och sen bara lägga upp på vinden i väntan på ev. egna barn känns inte helt rätt.

"Nu syr jag i princip aldrig barnkläder mer. Trots att jag tyckte att det var roligt. Men sy och sen bara lägga upp på vinden i väntan på ev. egna barn känns inte helt rätt."

Varför inte fortsätta sy och skänka till organisationer som behöver? och uppskattar.
Glädjen i att sy barnkläder kanske stannar kvar i väntan på egna små telningar att sy till.

Men det är som sagt en knivig fråga du ställer och den har som sagt många sidor.

Jag har sytt till Frälsis, de fick 16 babypaket (se mitt album).

Det skumma är att alla andra i släkten som ser det jag ger bort, är jätteimponerade av vad jag har gjort till småtjejerna.

Ser dom andra ditt imponerande arbete så är den du ger till ovanligt korkad och otacksam.

Spar du din energi till de egna telningarna ska komma.

Allt gott

Glömde, att om du inget får tillbaka så är du omgiven av energitjyvar och det är inte bra.

Jennifer du har sytt och virkat otroligt fina barnkläder. Om jag vore dig så skulle jag testa att sälja på tradera eller liknande :) Och som Tua säger slippa engergitjyvar.

Jag har gjort en rensning
 

bland mina så kallade vänner.
de som bara tog o tog...

Det var så hårt o bittert men nu efter ett par veckor känner jag hur mycket energi o tid jag fått till annat.

det du knepat med kärlek skall förtjäna kärlek o tack i lön, annars har du sålt det för billigt!!

Jag är övertygad om att det du gör finns det andra som skiner av lycka över att emottaga...

om du suttit i timmar o de kan inte offra ett ord ur hjärtat, näää du.

Det gör ont det blir tyst man blir ledsen men i långa loppet inser man vad vänskap är
personligen har jag fyllt på förådet av äkta vänskap o mysko nog finns många av mina nya äkta vänner här på denna sida

kram på dej , loa att ställa dig framför spegeln o tyck om dej själv och kräv att bli uppskattad.

Troll

Hejsan!
Jag känner till viss del igen situationen du skriver om. Jag frågade rakt ut till den som fått en hel del saker om det kom till användning för jag hade aldrig sett plaggen användas. Häpen fick jag reda på att det var favoriterna! Hade legat i tvätten när jag var där..

Nu har jag lagt ut två klänningar på Tradera.
Kändes bra, faktiskt.

hejsan!

Usch vilken jobbig situation! Kan förstå att det känns j*vligt när man syr och grejar, dels för sin egen skull men också för mottagaren, och ser framför sig hur glada dom ska bli av gåvan och sen inte ens får ett tack! För man har ju verkligen satt ner mycket tid och eftertanke när man gör något personligt till någon...

Men å andra sidan minns man ju själv när man kanske fått en oönskad gåva som man inte riktigt tyckt om... det är nästan lika knepigt det (säger ju inte att det du gjort inte skulle vara fint! Men alla är ju olika och tyvärr så uppskattas ju inte alltid ens omtanke.. :( ) Men man säger ju nog tack ändå!

Kanske det skulle vara en bra idé att, precis som någon föreslog, lite försiktigt fråga efter om dom tyckte om det du gjort sist och om dom verkligen vill ha nåt mer. Dom kanske bara glömt att tacka, vem vet?
Du kan ju t.ex. säga "Jo förresten, vad tyckte ni om grejorna jag sydde till er sist? Är lite sysugen nu igen så jag undrar om det är nåt som ni kanske skulle behöva?"
Är det verkligen då så att dina gåvor inte uppskattas, så ger du ju mottagaren en chans att artigt avböja då, och så vet du att du kan sätta ner din energi på något annat istället...

Om du inte vill sy ågot åt dessa människor mer, så kan du kanske höra dig för om församlingen vill ta emot barnkläder?
Hör inte själv till kyrkan så jag vet ju inte riktigt vad för slags verksamhet de har... Men det kan ju hända att dom vet av någon "behövande" familj som skulle bli jätteglad över dina barnkläder, så känns det också lite mer som en personlig gåva än att sy till frälsis.

Mina tankar har också gått till att de helt enkelt inte gillar grejerna, men både jag, min sambo och mina föräldrar har ju sett ungarna i kläderna jag har gett, Gardinerna jag sydde sitter i köket, lektäcket ligger alltid på golvet med grejer på. Så uppenbarligen använder de ju allt.
Det är det som är så konstigt.

Hmmm... knepigt.

Om jag vore du så skulle jag ge nästa uppsättning kläder direkt till barnen, gärna i föräldrarnas åsyn.

Kanske barnen är såpass artiga att dom förstår att säga tack :) Då kanske föräldrarna lär sig nåt :p
Och om barnen inte tackar så kan du ju alltid vara tantig och säga "Vad säger man...?" så får du pika föräldrarna lite på samma gång ;)

Men du ser ju att kläderna används. Är inte de på ett sätt bättre än ett tack kan jag tycka. Än ett tack och du aldrig ser att sakerna används. Iofs så bör man ju tacka om man får nåt och tycker du att dom bör tacka så får du väl ta upp de med dom. Jag säger så här lite pga att jag själv tycker att det är svårt att tacka även om jag blir jätteglad om nån gör nåt för mig. Samtidigt är jag inte jättenoga med att nån ska tacka mig om jag har gjort nåt. Trulsan

Uppfostran och tack
 

..Det kan vara så himla olika hur man är uppfostrad att tacka.

I japan tackar man alltid otroligt mycket och skickar gåvor som tack.. ofta skickar man då tillbaka något som tack för tacket, och så vidare.

Jag bor mycket i skottland, och i höstas gjorde jag plommonmarmelad och delade ut till de närmaste grannarna, så som jag alltid gjort hemma.
..De blev mer eller mindre chockade, och jag fick tillbaka samtliga burkar urdiskade med tackkort.. en granne kom med blommor... vilket aldrig har hänt här hemma i Sverige.

Hur man tackar är så olika och kulturellt betingat dessutom, jag är uppfostrad att tacka.. och tackar så mycket att folk tror att jag är sarkastisk när jag bara visar min entusiasm och uppskattning!:rolleyes:

..Kanske de har svårt att tacka? Vissa familjer jag träffat känner skam om man ger dem något fint man gjort själv, eftersom de inte kan ge tillbaka något like fint och genomtänkt...



Knepigt det där..
men alla förtjänar att känna sig uppskattade!

Att få en precis ettårig tös att säga tack vore nog svårt :D

Jag tycker inte att man kan kräva tack av någon alls egentligen, det må då vara dålig uppfostran eller vad som helst, men det är ju inte min sak att rätta till det hos andra.

Jag kan däremot hålla med om att ett tack kan vara fint att få, men kommer inget så får man bara hålla till godo ändå tycker jag. Vi är alla olika även på det området.

Jag har en del vänner som i princip aldrig tackar för något, och även vänner som tackar för minsta lilla. Dom är ändå allihopa mina vänner, trots allt. Att dessa "otacksamma" ändå använder det dom får är tack nog för mig och visar att dom egentligen inte alls är otacksamma egentligen, bara möjligen "ouppfostrade", vilket jag själv bara tycker är lite roligt att se.

Jag ger inte bort saker för att få tack utan för att jag tycker om att ge helt enkelt. Oavsett om jag får tack eller inte så kommer jag att fortsätta att ge bara för den stora glädjen det innebär för mig själv och för dom som får mina saker.

Alla är vi olika som sagt, och ingen är perfekt som tur är, för då vore det ganska tråkigt.

Även om man inte säger just "tack" så kanman åtminstånde visa tacksamhet, vara glad och säga något berömmande om det man har fått.

Om jag lämnar en kasse barnkläder till dina barn på din altan när du inte är hemma, så väntar jag mig iaf ett telefonsamtal/sms/mail om att du har sett kassen när du kom hem.

Mer tack än så behövs inte. :)

Okej, jag skulle nog ta kontakt med dig då och visa min tacksamhet, men många klarar inte att tacka helt enkelt. Dålig uppfostran kanske, men vad spelar det för roll egentligen. Det roliga är ju att ge tycker jag. Om man inte har några förväntningar så behöver man aldrig bli besviken heller...

Jag är alltid så ivrig när jag ger bort något, tycker det är sååå roligt!
Och då kan jag inte låta bli att fråga
"Vad tycker du? - jag har gjort den själv"

Då får jag respons direkt.

Hade jag lämnat en kasse kläder på någons bro, skulle jag själv ringt dagen efter o frågat om
de fått grejerna. För jag hade varit så nyfiken på vad de tyckte om dem och frågat!

Sen, säger någon tack tio gånger och sedan lägger undan presenten i garderoben så skulle iaf jag uppskatta mer att inte få ett tack, men att se grejerna användas flitigt istället.

Men det är jag det...

Och är det inte ofta så - för fler än mig hoppas jag... - att ringer man inte och tackar på en gång så flyger dagarna fort iväg och sen har det plötsligt gått veckor o månader...(?)

kram linda

Re: Uppfostran och tack
 

Det där känner jag igen :) Just att de inte kan ge tillbaka något "lika fint" gör att det blir nästan lite pinsamt. Min bror och hans fru säger nästan ingenting när de får saker och jag tror just att det beror på det ovan. Jag får på omvägar höra vad de tycker (via mamma :D). Numera är det tack nog att de används, men förut blev jag lite illa berörd. Jag funderade i samma banor som du och tänkte jag struntar i att sy till dem, men sen fortsatte jag för att JAG tycker det är kul att sy och har sedan dess fattat att det faktisk verkligen uppskattar det även om det inte alltid märks i ord.

Får man något säger man tack! Det kan inte bli mycket simplare än så, tvååringar klarar av det.

Jag stickar/syr mycket till vänner och släkt oftast frågar jag först om det är något särskillt som dom vill ha då vet jag att jag inte lägger ner en massa tid och pengar i onödan på någonting som inte kommer att användas. Men jag skulle heller aldrig ge bort någonting till någon som inte är tacksam och glad över det dom får.
Vill jag ge bort någonting bara för att det är roligt att ge gör jag det lika gärna till Röda Korset eller liknande. Jag förväntar mig faktiskt att människor som man känner ska ha så mycket vett i skallen att de förstår att man tackar när man får något. Som vuxen kan man inte skylla på dålig uppfostran, när man kommit upp i en viss ålder vet man själv vad som är rätt och fel!

Att inte tacka kan ju också bero på att man helt enkelt inte tycker så mycket om det man fått. Jag som har gjort det kan ju tycka att det är fint på alla sätt och vis, men mottagaren har kanske en helt annan smak än jag har. Fel färger och fel modell eller vad som helst, det som en tycker är fint är sällan lika för alla andra. Att tacka då är lite falskt tycker jag, då är det ärligare att tala om att detta inte riktigt passar mig och min smak, men många vill inte säga det heller av risk för att givaren blir ledsen eller arg. Följden kan bli att inget alls blir sagt.

Det finns en lite annan aspekt på detta också, om man starkt förväntar sig tack och uppskattning så resulterar det ofta i att man inte får det, på grund av att mottagaren känner det kravet på sig. Jag har märkt att ju mindre förväntningar jag har på sådant desto mer tack får jag. En paradox!

Jag kan tycka att i.o.m. att prylarna används är uppskattning nog. Hellre det än ett tack och visad "falsk" glädje och att sedan inte sakerna används.

Ibland har ju folk svårt att släppa på spärren och tacka lagom mycket för saker dom får.

Vet inte om det beror på uppfostran eller hur man hanterat sådant från barndomen. Visst kan man tycka att man lär sig från barnsben att tacka. Men att sedan få i känslan i det kan vara svårt.