Min katt är sjuk!
 

Jag fick åka in med min katt Laban till djursjukhuset akut i morse. Hon vill inte äta eller dricka, spinner inte, är slö och uttorkad. Hon har hostat sen i lördags. Veterinären var bekymrad och Laban blev kvar för dropp, röntgen och provtagning. Jag har gråtit hela dagen och har inte arbetat, bara surfat på nätet och druckit kaffe. Ringde djursjukhuset för trekvart sen, men de vet inget än.

Jag är så orolig att jag skakar. Är rädd för att hon inte klarar sig. Skall gå hem nu. (Laban finns att beskåda i mitt album, den vita som ligger på det "snabbsydda sängöverkastet".)

Hur gammal är din katt? är deten inne?? eller ute katt

Hon är född i september -97. Tror jag, hon är en hittekatt. Är innekatt och vaccinerad.

En katt kan väl bli betydligt äldre så vi får hoppas att hon kommer hem snart.

Ja, 15 år kan man väl räkna med. Om de får vara friska. Men Laban är sjuk, helt under isen.

Jag har både katter och hund så jag förstår dig så väl. Ska hålla tummarna för din kisse, och du ska se att det blir bra. Tänker på er.

Ja det är tugnt Jag har haft 2 boxrar den ena blev 7 år så fick han besvär med att han kissade blod då gjorde dom ett ultra ljud och sedan tog dom bort njuren provsvaret kom efter operationen att det var cancer, det tog 2 mån så hade han lungcancer fast dom inte hittade något första gången. Då måste man låta dom sluta sina dagar innan dom lider för mycket
Den andre boxern blev 11,5 år och han fick vi ta bort pgå ålder innan han blev sjuk ,han var trött varken såg eller hörde ville inte längre gå på promenader.så skulle vi flytta och han blev orolig Han klarade inte av värmen den sista sommaren.
Enligt vetrinären så borde fler djurägare vara barmhärtiga mot sina djur innan dom lider om det är obotligt. det är alldeles för många som väntade för sent.
Man blir så ledsen och gråter förtvivlat Det är i dagarna 2 år sedan jag tog bort Arrak som blev 11,5 år men saknar honom fortfarande och drömmer ibland om honom som tur är.

Håller med dig, teknik-freak. Jag vill inte att Laban skall lida. Jag har aldrig behövt låta avliva något djur, mina tre katter är den första generationen kan man säga.
Jag är jätterädd, men vill inte ta ut något i förskott. För två år sen trodde jag att det var kört för Laban. Hon tappade balansen helt plötsligt och kunde knapppt gå, jag var övertygad om att hon hade fått hjärnblödning eller nån nervsjukdom. Jag åkte direkt i ilfart till djursjukhuset och var klar över att Laban inte skulle behöva leva ett liv utan balansen i behåll. Det tog en dag, men sen hittade de en brusten trumhinna, så hon hade "bara" öroninflammation. Fem dagar senare var hon hemma igen.

Jag får inget gjort på jobbet, men är lite rädd för att gå hem och upptäcka tomheten.

Det jag gjorde när jag var tvungen att avliva min kattunge för tre månader sen var att göra saker. Åk och storhandla, ut och gå, huvudsaken är att man inte gör något hemma som man lätt kan släppa, som att sortera tyg. Då är det bättre att baka eller ågot annat som kräver uppmärksamhet och som man inte kan låta ligga till nästa dag.

Tänker på dig och håller tummarna.

Hämtade hem min lilltjej igår som haft diarre i en vecka

Hej En katt har nio liv, så det mesta klarar de. En av våra katter var borta i 6 månader och hade bott i en källare. Han hittades med bruten ben , men trots det så hoppade han upp på diskbänken!!
Jag håller tummarna!!

jag vet precis hur du känner....fick avliva en av mina katter för ett tag sen...han hade blivit påkörd, över huvudet. Han levde när jag kom till sjukhuset men var i stort sett bara en blodig hög. det är det värsta jag varit med om...hade bara en månad innan låtit operera min andra katt (som också blivit påkörd) för att ta bort höftledskulan, kostade mej över 5000 då han inte var försäkrad. Men i ett sånt läge betyder pengarna ingenting... Hoopas det går bra med din katt, håller tummarna och tänker på er båda två :)

Förstår din oro och ångest om din katt kommer att klara sig eller inte. En katt är mer än en katt, det är en kär familjemedlem man inte bara avfärdar (en del gör det dessvärre).

Har du haft oturen att någon kommit hem med kattsnuva till dig. Vi människor kan ju bära med oss smittan utan att förstå det.

Hur som helst så hoppas jag din kära kisse kryar på sig och kommer hem snart.

Har haft flera katter och en av dom dog i mina armar på väg till sjukhuset. Han hade en cancer som ingen upptäckt och den sprack i magen på honom. Den katten sörjer jag än i dag och han dog -97. En katt är allt för underbar att skiljas från men det kommer ju en oundviklig dag som man ryggar för. Djur över huvud taget måste man en dag skiljas från och det är det värsta med att ha djur, man vill ju ha dom för alltid.

Håller tummarna att det går bra för Laban och hon snart är hemma hos dig igen.

tänker på kissen
 

Hoppas du får hem din kisse snart själv har jag två katter Norpan hon är gammal men pigg hon blir 17år i år och så har jag Bodil hon är 5 månader kram på er från oss!

Tänker så på dig och kissen, du låter väl oss veta hur det går. Mina kissar hälsar.

Jag förstår din oro det är inte kul när ens djur blir sjuka. Jag har både häst och två hundar.
Håller alla tummarna jag kan för att Laban ska bli frisk.
Åsa

Hoppas det löser sig med kissen.

Tack allihopa! Tyvärr klarade sig inte Laban. Hennes njurar fungerade inte. Hon fick somna in på djursjukhuset i fredags på eftermiddagen med ryggen och nacken dyblöt av mina tårar. Det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Förstår hur Du känner.
Det här har tröstat mig när jag fått ta bort mina hundar.

http://www.petloss.com/rbswedsh.htm

Tack Edvina för din omtanke, men nu gråter jag ju ännu mer...:(

Förstår hur du känner. Fick lov att ta bort min älskade vän i maj 2005 då han fått kraftig diabetes och dålig lever så han inte gick att rädda. En hemsk känsla men ändå skönt att han slapp lida mer. I juni 2006 så kände jag att det var bara för tomt och då skaffade vi oss katten vi har idag. Eller hon valde oss. Så låt du sorgen ta sin tid och om du i framtiden vill så finns det mängder med katter som sitter på kathemmet och bara väntar på en ny matte.

Tyvärr så visar inte katter några symptom förrän ca 75% av njurfunktionen är borta och då är det oftast redan för sent. De kan klara sig men man köper sig bara lite tid med mycket jobb, jag vet av egen erfarenhet.

En av mina katters njurar slutade fungera, men han överlevde och sedan var det en 3 mån berg- och dalbana som Gaston till slut inte ville vara med på. Så han fick somna ifrån sina plågor.

Det är alltid ett svårt och jobbigt beslut men det är ett ansvar vi har som djurägare. De finns alltid med oss i våra hjärtan, även om de inte är med fysiskt.

Det där kändes faktiskt bra, Maggie! Jag märkte inget på Laban förrän de sista dagarna. Skönt att veta att jag inte missat nåt jag "borde" ha sett långt tidigare. Jag vågade inte fråga veterinären, det skulle ha känts för jobbigt och det skulle ändå vara för sent. Men jag har funderat på det.

Veterinären sa att Laban kanske skulle klara sig ett tag, men den chansen var mycket liten och hur länge det i så fall skulle bli kunde hon inte säga, 1-12 måndader sa hon. Jag ville inte utsätta Laban (eller mig) för det. Så själva beslutet var inte svårt, det fanns bara ett alternativ. Men ändå var det överjävligt.

Jag måste faktiskt hålla med att det kändes skönt att läsa. För även för min vän uppfattade jag att det bara slog till sådär. Anklagade mig själv länge att jag inte sett något tidigare. Kanske är det så att det är svårt att se på katter eller att de har en kort insjukningsperiod?

RIP LABAN
 

det är inte trevligt att mista sin kisse vi tänker på dej kram suss

Jag tog mig friheten och tände ett ljus för din kära kisse Laban på min hemsida. Hoppas du inte misstycker och gör du det så tar jag genast bort det. Säg bara till så tar jag bort ljuset.

Vet hur du känner och gråt du så mycket du orkar för det lättar sorgen. Vet själv när min kisse dog att jag grät i flera år efter honom. Senaste kissen jag fick ta beslutet över blev hela 19 år men led nåt så fruktansvärt sista dagarna så jag var tvungen. Det käraste man har vill man ju ha kvar men det kommer ju den dagen, det vet vi alla som har djur.

Har just nu en på 10 år och en illbatting på 8 månader. Hoppas det dröjer innan det är dags för det definitiva beslutet.

Katter har en underlig egenskap och det är att dölja sina åkommor, du kunde knappast ha vetat. Min Linus dog ju på två timmar i mina armar, 14 år gammal och hur frisk som helst.Trodde jag och veterinären...

Kramar om dig i din sorg

Tråkigt :(

Helt klart den största nackdelen med att ha djur, men som tur är överväger ju tiden fram tills dess med råge, hoppas ni hade många fina stunder tillsammans. Beklagar sorgen.

Katter har en väldigt effektiv njurfunktion och det bidrar nog till att det inte syns något innan det är för sent. Sen är det nog svårare att se på katter än t.ex hundar, i alla fall vad min veterinär sagt. Hundar är enl henne lite tydligare i sina signaler än katter.

För er kattägare så finns det en jättebra bok som heter "Kattens sjukdomar" och är skriven av veterinär Ann-Marie Nilsson som är specialist på kattens sjukdomar.
Där finns det mycket info om det mesta så den är klart värd sina pengar.

Vad tråkigt att höra Filippa.. Jag känner med dig.
Katter är ju experter på att dölja att dom är sjuka, det ligger i deras natur och inget man kan göra nåt åt, så du får inte anklaga dig själv.
Laban hade ju tur som jag ser det, som hade en matte som värnade om honom så till den grad att hon hellre miste honom än såg honom lida.. Det är ju långt ifrån alla katter som har det så.

Vi fick ju avliva två av våra katter för några år sen. Tre veckor emellan.. Å herregud vad jag grät, i floder.. Jag kan ibland ännu tycka att jag ser någon av dom i ögonvrån..

Nu har vi en katt kvar från den tiden, och vi skaffade ganska omgående en kompis till henne, för hon letade förtvivlat efter sina kompisar..
Dom trivs jättebra tillsammans och mår bra.
Vi har också en vildkatt som bor under vårt uthus, (vi kallar henne Hjalmar ;)), som vi matar och försöker göra livet lite lättare för...

Kan inte tänka mig ett liv utan katterna, och kanske kommer du så småningom fram till den punkt då du känner dig mogen för en ny kattkompis. Ingen kan ju ersätta Laban-det förstår jag ju, men det finns ju så många kissar som behöver någon att ty sig till, och någon som bryr sig om dom.

Jag tänker på dig Filippa..

Jag är alldeles överväldigad! Redan från början, när jag insåg att Laban var sjuk, kände jag omgivningens stöd. En väninna på mitt kontor (annan arbetsgivare) körde mig och Laban till djursjukhuset och var med hela tiden. Sen ställde hon upp på fredagen också när jag skulle dit igen för avlivningen. Ingen av våra chefer gnatade, de förstod allvaret. Jag var absolut inte i stånd att köra själv.

Under helgen har jag fått prata om Laban med alla jag känner och jag har gråtit. De flesta träffade aldrig ens Laban för hon var jätteblyg och sprang och gömde sig när någon kom och kom inte fram förrän vi var ensammai igen. Min granne (och kattvakt) kom med blommor. Har inte velat vältra mig i sorgen men inte heller skjuta undan den.

Min katt Nasse sov hos mig första natten (min säng har varit totalt förbjudet område för henne sedan tre år då katten Zappa tog över reviret. Laban fick dock vara där). Jag undrar om Nasse förstod, men det kan ju inte ha varit nån slump.
I går gick Zappa länge omkring och tittade på de ställen där Laban brukade vara. Det såg ut som han letade. Men jag kanske läser in för mycket?

Att jag är såpass "återställd" nu tror jag har mycket att göra med att Labans liv inte har bagatelliserats. Att skriva här på Sysidan och läst alla vänliga svar har också varit rena terapin.

Delfintua, jag blev jätteglad för det där med ljuset. Skall kolla på det.

Alquis, du har rätt. Trots det hemska väger den speciella glädje Laban gett mig över. Den tanken har också hjälpt mig.

Jag bifogar en bild på Laban. Man ser henne inte riktigt på bilden i mitt album...

Vet du Filippa att jag tror inte alls du läser in för mycket i dina andra katters beteende. Jag tror visst dom kan sakna sin kattkompis även om dom kanske glömmer fortare än vi människor.

Våra katter gick runt och letade rätt länge, både av skräck eftersom den första (Molly) vi fick avliva blev komplett galen och attackerade dom andra, även ungkatten.. men visst sökte dom, och kände att nåt var konstigt.
Sen när vi blev tvugna att avliva Signe tre veckor efter Molly, då blev Allis (ungkatten) otröstlig och gick och sökte och skrek efter Signe. Det var hemskt... Men sen fick hon ju lille Homer att ta hand om, och fick ju tassarna fulla ;)

Sen tyckte jag att det var som om dom andra katterna ville trösta mig, dom sökte upp mig på ovanliga sätt när jag var ledsen... dom kom upp till mig och tittade stint på mig innan dom la sig ner.. som för att säga att "du har ju mej"
Fast där lägger nog jag kanske in lite för mycket, men det kändes ändå så..

Tur du har fler katter som kräver uppmärksamhet, du är inte helt ensam, utan katttassar tassar omkring och finns bara där.

Hej filippa
Det var tråkigt att höra hur det gått för laban.
Om man vill kan man få en enskild kremering på djursjukhuset vilket innebär att du kan hämta hem laban i en pappersurna och begrava honom under hans älsklingsträd om du vill. Så har jag gjort men mina boxrar båda gångerna det brukar kosta en x slant för kremeringen.
Hela första året under den mörka årstiden hade jag en lyckta i trädet.
Och nr 2 fick sin aska ströd där han sprang efter alla rådjuren han springer fortfarande bland sina rådjur.

Laban skall få en sån kremering (usch, vad jobbigt att prata om henne i såna termer...Hon har varit så närvarande i mitt liv i över nio år :( ). Jag skall hämta urnan om en vecka. Hon var ju innekatt och inget favoritställe utomhus och själv bor jag mitt i stan. Men min pappa bor på en superfin plats mitt i skogen och där skall jag hitta nåt ställe att gräva ned den. Jag tror att hon hittades i en skog, några veckor gammal och fulltändigt loppangripen (alltså helt täckt).

Det blir nog en fin viloplats för henne Det är skönt att ha en plats där man kan få gå in med minnen och sorg och känslor och ösa ut mängder den stunden man är där .för att sedan återgå till det dagliga livet och fylla på med nya händelser i sitt liv. Kanske så småningom när sorgen har lagt sig, ett nytt husdjur att slösa sin kärlek på.