Läkare trodde hjärtattack var magsår
 

Jag blir så arg!

För en månad sedan gick min far till sin husläkare då han fått en slags attack där hans armar och haka blivit helt bortdomnade och han hade haft smärtor i bröstet. Hans husläkare, utan några tester över huvudtaget, utgick ifrån att det var magsår. Utan några tester alls.

SÅ han fick magsårstabletter utskrivna och under en månads tid får han 3 attacker till och börjar inse att medicinen inte hjälper. SÅ igår när han fick sin femte attack så blev han sur, satte sig i bilen på sitt "kan själv"-manér och körde till sjukhuset. Han hamnade på intensiven ett dygn där de övervakade honom och mycket riktigt kom man fram till att dessa attacker inte hade något med magsår att göra, han har alltså den senaste månaden haft 5 hjärtattacker, varav 4 på grund av atty hans idiot till läkare inte tog hans symptom på allvar.

Jag blir så fruktansvärt arg! Tänk om han dött efter sin andra hjärtattack? Elelr sin tredje eller fjärde? Den här månaden har jag redan förlorat min farfar, jag vill inte förlora min far på grund av klåpare.

Det tragiska är ändå att jag inte rä förvånad. Jag har ingen som helst tilltro till läkarvården i Enköping. Vare sig jag eller någon jag känner har träffat en läkare som arbetar i den här staden somv erkar lyssna och bry sig om sin patient, själv har jag börjat gå tuill läkare i Uppsala så fort det behövs och där blir man bemött på ett helt annat sätt, där lyssnas man på. Har dom skickat alla sina rötägg till Enköping månne tro?

Man undrar ju....

Usch va hemskt! Hoppas att han nu mår bättre.

Det finns verkligen en blandad kompott av läkare. En del är jättebra medan andra verkar mest tänka på tidsplanering och antalet avklarade patienter.

Ge din pappa en stor kram och massor av kärlek, det är ofta en väldigt bra medicin.

Så förfärligt!

Jag har själv en hjärtsjukdom sedan fem år tillbaka. Jag fick hostmedicin första gången jag sökte för mina problem, själv trodde jag att det var lunginflamation. Ett läkarbesök senare blev jag inlagd och fick stanna på sjukhuset i tre månader. Jag har både träffat väldigt bra och dåliga läkare, tack och lov har jag haft fler positiva upplevelser än negativa.

Tyvärr måste man lära sig att tjata och vara besvärlig ibland. Att inte ta åt sig när sköterkorna fräser åt en att man kommit till akuten i onödan.

Håller med Cecilia om det där med massor av kärlek, har man en hjärtsjukdom är en positiv inställning jätteviktig.

Sköt om er.

fy, vad hemskt det låter!
så rädd man blir, tanken på vad som kunde hänt.
Tur att han tog tag i det själv så ni fick reda på vad det är.

Hade själv en läkare med huvudet nån annanstans. Rådet är att gå till en annan läkare på en gång och få ett annat utlåtande. Kolla även upp om denna har fått nån varning för försummande. Och anmäl!

Förfärligt och otroligt egentligen, men inte förvånande. Jag har också dåliga erfarenheter från sjukvården.
Jag tycker att ni ska ta kontakt med Patientombudsmannen angående detta, det är viktigt att felbedömningar av detta slag observeras. Håller med om att det skulle anmälas.

Vad hemskt att det är på det sättet. Att läkare ordinerar för någe helt annat. Vissa läkare har nog helt enkelt inte den kunskap de behöver. Tycker att de borde tala med sina kollegor om de är det minsta osäker på vad det kan vara för fel.

Läkare
 

Hejsan.
Det är verkligen inte klokt att vissa läkare inte bryr sig mer.
Min farbror som är diabetiker felbehandlades i ett halvår innan man upptäckte att han fått fel medicin. Medicinen höll på att slå ut hans njurar och de har fortfarande nedsatt funktion. Han fick tjata i 1 år innan han fick tid hos en specialist för att få hjälp med sin onda fot.
Han mår fortfarande inte bra av allt detta. Hur kan detta få ske?

Mvh
Ann

Jag håller med. Det finns bra och det finns rent av dåliga läkare.
Min mamma hade fruktansvärt ont i sin högra arm och hand, hon var hypersensibel, vilket betyder att allt som nuddade henne gjorde ont. Dvs kläder, bh-band och smycken.. Det tog ett halvår av dividerande huruvida det kom från nacken el... Ett år senare var hon död pga den lungcancer hon hade. Den satt högst upp i lungan vid plexat där nervtrådarna går, och den var över 10 cm stor när dom fann den..
Det värsta var dock att strax innan mamma sökte för sina smärtor fick en kvinna med exakt samma symtom sin lungcancerdiagons, på samma sjukhus alltså..
Mamma hade aldrig överlevt även om den hittades direkt men hon hade ju kunnat tjäna någon månad av mindre smärtor..

Men som sagt det finns bra läkare också, det måste poängteras. Även om jag själv tyvärr har träffat många av den andra sorten..

en väns pappa vaknade enmorgon och kunde inte stå på benen. han ringde sjukupplysningen och dom sa att det va nåt virus som gick och att han bara skulle vila. när det inte hade blivit bättre på en vecka ringde dom sjukhuset som sa att han borde komma in på en gång. efter lite testaer visade det sig att det va en hjärnblödning. fan va arg man blir.

Vi måste faktiskt tänka på att det inte är helt lätt att ställa diagnos också. Inte för att försvara alla misstag som sker, för det är på tok för många men i alla fall. Jag kan ta mig själv som exempel.

När jag var 18 år fick jag plötslig huvudvärk med kräkningar och allt möjligt. Eftersom vi har migrän i släkten så trodde jag och mina föräldrar att det troligen var det jag fått. Efter en vecka hade värken lindrats men var inte helt borta. Vi tänkte då att det kanske var nåt med synen och vi sökte upp en ögonläkare som konstatera att jag skela så det var hem och träna ögongymnastik.

Sedan blev det värre igen och då bestämde mina föräldrar att nu åker vi in akut. Då gick det väldigt fort helt plötsligt, på väg till sjukhuset försvann känslen i mina ben och när jag kommit in så konstatera man att jag hade en hjärnblödning!

I 40 dagar gick jag med mer eller mindre värk. Första dagarna var hemska har aldrig haft så ont men eftersom det blev bättre så sökte vi inte upp läkare. Min mamma hde fruktansvärt dåligt samvete över detta, att hon inte tog mig till läkare alltså, så hon fråga den läkare som opererade mig vad som hade hänt om vi kommit in tidigare. Hans svar var att de troligen hade skickat hem mig med migränmedicin eftersom de är liknande symtom och att man troligen inte hade misstänkt hjärnblödning p g a flera orsaker t e x min unga ålder.

Jag hade tur och klarade mig bra men jag kan förstå att det inte alltid är lätt att ställa diagnos. Men det borde ju i alla fall vara så att man tar det säkra före det osäkra och kollar lite extra ibland.

Jovisst är det så Cecilia att det inte är lätt att ställa diagnos, men jag tycker ändå att läkaren agerade som en komplett idiot.

Det är betydligt lättare att undersöka för att se om det var en hjärtattack än att låta patienten äta magsårsmedicin och dö i en hjärtattack en vecka senare..... Symptomen han kom in med var precis de typiska för hjärtattack och det står i hans journal att det ligger i släkten att ha mycket hjärtproblem, dessutom är han i femtioårsåldern så jadu....

Jag håller med dig i din pappas fall det låter verkligen som om de borde kollat upp det mycket bättre.

Ville mest poängtera att det inte går att dra alla fall över en kam, det kan vara väldigt svårt ibland att ställa diagnos.

De exempel vi fått höra här verkar ju dock alla vara gånger då det kunde varit bättre ställt med undersökningarna.

Hur mår din pappa nu?

Jodå, han mår bra nu, tydligen hade han dessutom en blodpropp i hjärtat som de idag har löst bort. Det jobbigaste är bara det att på fredag skulle vi ha åkt till Finland för att närvara vid hans fars begravning, något han nu inte kan göra.

Timing, huh? hade läkaren vid första besöket förstått att det var hjärtattack så hade min far fått rätt mediciner och kunnat följa med till Finland...

Jag har just pratat med far min på telefon och vid närmare undersökning har han TVÅ blodproppar. Den ena släpper igenom 0% och den andra 20%. Det innebär att dom med största sannolikhet måste operera.

Jag är _livrädd_. Jag har oerhört lite tilltro till läkarvården och när de dessutom ska in i bröstkorgen och hålla på blir jag _väldigt_ orolig. Skulle kännas lättande om jag kunde få höra lite bra historier om hjärtoperationer.

Min mor, nu 77 år, opererades för hjärtfel för 1½ år sedan och fick pace-maker. Operationen gick bra, hon stannade på sjukhuset ca 2 veckor och var på korttidshem i ca en månad. När hon kom hem hade hon hjälp av hemtjänsten med att handla mat och till tvätten i ca tre månader, min syster och jag hjälpte till med städning, betala räkningar och annat praktiskt. Mor använde rullator i ca 6 månader innan hon släppte den. Jag tror att sista månaden handlade det nog mest tryggheten att ha något att hålla sig i. Nu väver hon, deltar aktivt i PRO och deras QiGong samt har fortsatt sitt engagemang och uteturer med Naturskyddsföreningen m m.
Hon är nästan som vanligt, fast någon mer vandring i Lofoten, som hon gjorde vid 73 års ålder, blir det nog inte. Mor är lite tröttare än tidigare, men det har man väl rätt till när man blir äldre. Mor går på regelbundna kontroller för sin pace-maker och äter medicin, vilket hon troligen får göra även fortsättningsvis, annars lever hon som vanligt igen. Jag förstår din oro, särskilt som din far inte haft tur med läkarna tidigare, men det finns även duktiga läkare, och det kommer säkert att gå bra. Jag var mycket orolig när mor skulle opereras och låg på uppvakningen innan vi fick beskedet att allt går bra.

Jag har då bara goda erfarenheter av operationer i den regionen... hjärtrelaterade.
Många nära och bekanta har hjärtproblem och blivit opererade och alla har blivit i princip helt bra efteråt.
Själv kan jag ju tycka att det är helt otroligt hur man kan rota i kärl etc och sen dagen efter vandra omkring utan besvär... fantastiskt!

Jag känner en som rätt nyligen upptäckte sina svåra hjärtproblem bl.a en nyss genomgången stooor infarkt, och han opererade de och sprängde nåt eller några kärl.. Två dagar senare var han ute och fiskade.. Det skulle han ju inte ha gjort utan tagit det lite lugnare men bara det att han kunde, innan hade han knappt klarat något alls, så han tyckte väl att han blivit frisk.
Självklart skulle han ha lytt doktorns order och hållit sig lite lugn och bara njutit av sin nya hälsa men....
Nu ett tag efteråt så anser han att han har ett helt nytt liv. Ständiga kontroller men mår som en prins..
Ändå var hans operation tror jag rätt stor, men när dom tar bort proppar så tror jag att effekten syns rätt snabbt. Observera att jag inte är nån expert alls, men så verkar det då ha varit för dom jag känner. Finns säkert undantag men jag har då bara goda historier att berätta..

Men jag förstår din oro. Men se det som att nu ska dom äntligen göra nåt åt din pappas hälsa, och krama honom och bara finns där...:)

Operationer är ju alltid lite läskigt. Jag har gjort två stycken plus två kejsarsnitt och det har gått hur bra som helst. Det har visserligen inte varit i hjärtat men det ena var som jagt i hjärnan och det är ju inte att leka med det heller. Just de läkare som opererar är otroligt duktiga och det är väldigt sällan det går fel.

Det kommer säkert gå bra.

Stora kramar

Jag har ingen egen erfarenhet av hjärtoperationer förutom när man gick in och tog prover (kommer inte ihåg vad det heter). Jag var vaken hela tiden och livrädd att det skulle hända något. Såg själv på hur de förde in slangen i bröstet men kände inte ett smack, var nästan chockad över hur fort det gick.

Jag har sett hur hjärtpatienterna kommit och gått på avdelningarna där jag legat. Många av dem jag har sett nyopererade har piggnat till förvånande snabbt. Din pappa har ju åldern för sig också.

Vill inte vara någon skolförken med pekpinne, men det finns faktiskt inget som heter hjärtattack. Dock står det ju i ordboken att hjärtattack är plötslig rubbning i hjärtverksamheten, men rent medicinskt finns det inget som heter så. Kärlkramp och hjärtinfarkt är de rätta orden. Det är svårt att veta detta när media fortsätter att använda hjärtattack.

Hoppas din pappa mår bra (efter omständigheterna) och att operation går bra. Har själv jobbat på avdelning där många vårdats efter by-pass av hjärtat. Jag tror det kommer gå bra för honom om än att han kommer vara tagen och trött efter åt.

Vi är nog flera här på sidan som håller tummarna. /Erika