Jag behöver också skriva av mig!
 

Hej alla goa syvänner!
Igår blev jag inspirerad av en bild i ett album.
Tiggde lite försiktigt av albumets ägarinna.
inte bara ägarinnan utan 2 till mailade mig och ville hjälpa till.
Är inte det fantastiskt!
Ett givande och tagande som man inte träffar på så ofta i vårt morderna samhälle.
Här finns kunskap, gemenskap och genorisitet.
Jag jobbar ensam, så ni är mina "fikarastpolare".
Sen fungerar sysidan som uppslagsverk, frågeinstans och inspirationskälla för mig.
Jag gillar cokså att kunna dela med mig av det jag kan. Sammanfattning:
Vad vore livet utan Sysidan? /Bibbi

jag håller verkligen med! Det är så skönt att kommat till sysidan för här är en sån fin ton, alla är så snälla och hjälpsamma och respektfulla.

Detta är det communityt med absolut trevligast stämning :)

I har så rätt, utan hjålp från flikorna här hade jag aldrig kommet in i Embird till eksempel. Här på sidan finns många oerhört kunniga tjejer.

Kan inte anant än hålla med här också. Älskar den här platsen :)

Ja det är en underbar plats med positiva och hjälpsamma människor.
Jag har varit och är sjukskriven sedan flera år och den här sidan har blivit den bästa medicinen. Tack alla snälla och hjälpsamma som finns på den här sidan.
När jag känner mig lite deppig eller ensam så går jag hit och blir alltid glad och får ny inspiration. Kan det vara bättre.
Kram tll er alla.

Ja vad skulle man göra utan den. Skulle bli väldigt ensamt här hemma när alla andra har jobb att gå till.:p Och vilken inspirationskälla, det är bara att gå och titta lite i albumen så kommer man på nått nytt.

Hallå Bibbi!
Nu laddar du väl upp för en lugn helg hoppas jag men jag tänkte bara säga att jag tycker det är så bra med allt du bidrar med också! När du ger syråd suger jag åt mig som en svamp, för jag vet att du vet vad du snackar om!
Och idag kilade jag ut och köpte den där stärkelsen som ger strykjärnet vingar du pratade om (Verda?). Kanonbra till lace-snöflingorna jag ska ha på mina julkort i år!

Åsa

Instämmer till full. Vilken guldgruva av kunskap och hjälpsamhet det här är.

Ulla

Håller med dig, det är en toppensida! Har nyligen tipsat farmor om att hon skulle gå med här, och jag tror hon tar sig en liten funderare på det.:)

Detta är en otroligt bra sida, med många hjälpsamma och trevliga medlemmar. Jag är sjukskriven sedan mer än ett år tillbaka och har börjat med quiltning för, att det är kul, och för att ha något kreativt att göra.
Tack alla för detta.
Imorgon ska jag på möte med Fk:s handläggare, efter ett års sjukskrivning!! är det dags att göra planering. Lite orolig är jag då det troligtvis blir så att jag inte kan återgå till mitt gamla jobb, och jag har ingen aning om vad jag ska, kan eller vill göra resterande 15 år till pensionsdags. Hoppas bara att jag inte åker på sjukersättning, som är hutlöst låg.

Jag håller verkligen med alla här...

En helt ny värld har öppnat sig för mig. Jag är sjukpensionär sen flera år tillbaka pga ett antal diskbråck och fibromyalgi, och innan dess så var jag sjukskriven en livstid. Jag har inte all världens ork men jag har nu hittat ett intresse som jag prioriterar som nr 1. Jag struntar i dammråttorna, jag spär bara på med ett antal tyg och vaddbitar som råttorna kan leka med...;-)

Som hemmavarande sjukpensionär sen många år och vid 38 års ålder, blir man rätt ensam. Inte så att jag inte har vänner men dom jobbar alla och är inte daglediga som jag. Då är sysidan så himla bra..! Där är det alltid nåt som händer, nya inlägg och nya bilder publiceras och det är härlig.

Det enda trista är ju att man som sjukpensionär har otroligt låg inkomst, jag har tur som har en man som stöttar mig och mina tyginköp..;-) som inte direkt är små...haha...

Men tack vare ni alla här på sysidan har jag liksom fått arbetskompisar, ni som är el har varit sjukskrivna el arbetslösa länge vet vad ett arbete med sociala kontakter betyder.
Det känns så kul att gå in på sidan, se om någon lagt in nån ny bild, nytt inlägg i något intressant ämne, se att någon har kommmenterat något man gjort, kolla runt på andras sidor, inspireras och har man någon fråga så får man snabbt svar...

Jag blev nästan rörd när jag häromdagen bad om hjälp med sammelsuriumet med brodermaskiners funktioner, trodde inte att jag skulle få sån himla stor hjälp, nu känns det som om att det är bara att gå ut och fråga...

Jag har ingen like i min bekantskapskrets, som gillar sömnad och lappteknik, så det är roligt att man nu har hittat likasinnade och liksom har fått arbetskamrater likväl som kamrater..

Så tack alla för att ni finns...

Godmorron
Jag är också en förtidspensionär, sedan 15 år tillbaks, sjukbidrag och sjukskrivning ett antal år före det.
Trist när man inte "platsar" i arbetslivet längre, men som tur är så har jag mina symaskiner, och kan hjälpa filk att sy lite, det hjälper upp den "klena lönen" man har som pensionär.
Och nu har jag hittat den här underbara sidan, med alla trevliga människor, ibland kan jag bidra med ett tips, det känns bra.
Vi får ju stötta varandra.
Aina

fick brev igår om att mitt sjukbidrag ska upp till förnyelse nu (förnyas vart tredje år). Jag har haft värk i tio år nu och jag blev så ledsen när brevet kom. Jag står inte ut med tanken på att det ska fortsätta vara så här, att jag aldrig kommer att komma igång igen. Hur klarar ni av det, ni andra som går hemma?

Det tar ett tag innan man bearbetat, och accepterat att man inte kan jobba längre.
Nu tycker jag att det går väldigt bra. Jag tar dagen i min egen takt.
Och så har jag mitt syintresse, och annat handarbete.
Min rygg "ville inte vara med längre" för snart 20 år sedan! Jag var endast 35 år när jag vart sjukskriven och sedan sjukbidrag och pension.
Mim, du kommer att fixa det.
;)
Aina

Jag tycker också att det går väldigt bra. Hittills ska jag väl säga för jag har bara haft mitt sjukbidrag i 1½ år pga fibromyalgi. Men det var så många jobbiga år innan det så det här känns som en befrielse. Det ständigt dåliga samvetet gentemot arbetskamrater för att man var sjukskriven ofta och för att man inte orkade som man borde slipper jag ju nu. Jag är 41 och ensamstående så sömnaden är verkligen en av mina livlinor. Tror ju aldrig jag skulle ha lärt känna så här många trevliga människor om jag hade jobbat heltid för då hade jag ju inte orkat med den här delen. Det enda man önskar sig är ju att ekonomin vore bättre men men det går det också.

skönt att höra att ni har kommit igenom det och har hittat ljuspunkter och det som känns meningsfullt och givande :)
Det handlar väl om att bygga upp en tillvaro som fungerar på alla plan utan att suga kraften ur en, acceptera att orken bara räcker så långt som den gör.
orkar ni med sömnaden så som ni vill, eller hindrar värken det med?

Värken hindrar även sömnaden ibland, men det gör inte så mycket. Det kommer ju en dag imorgon också. Det finns alltid något annat kul man kan hitta på.

Då får jag uppsöka soffan en stund, om det blir alltför ont.
Jag sitter inte så långa stunder åt gången, jag har strykbrädan i köket, så jag måste upp och röra mig, lite då och då. vissa dagar är det ju sämre, men då kan jag ta en stickning och sitta i soffan.
Jag tycker att det fungerar bra, på det hela taget, och de dagar jag har väldigt ont, ja, då är det ingen som ser mig!!
Aina

Nån som minns Kapten Zoom på 70-talet?

När han i Hallunda öppnade luckan till sopnedkastet och efterlyste "tejp till våning fem".
Tjejen som han var inneboende hos fick spunk! Så där fick man ju inte göra!

Men vadå? Bor ni inte så här för att kunna ha stöd av varandra? Och slänga över lite tejp om nån behöver?



Nåt sånt är det här med internet.
Jag har några forum som jag försöker besöka dagligen.

Och vad man än funderar om så kan man ställa en fråga och oftast får man svar snabbt och enkelt!:D

Kapten Zooms vision är här!:D

Precis. Det är skönt att se att det finns andra som är i samma situation som man själv är i. Annars är det lätt att känna sig ensam när man kan ske är ensam i bekantskapskretsen som har dessa erfarenheter.
Så är det för mig. Jag har känt mig som en klagande bitter människa i många år utan att känna att mina närstående förstod. Nu har jag slutat bry mig, om det är så att det är någon som inte verkar förstå så låter jag det inte beröra mig som jag gjorde förr.

Men nog känns det onekligen lite ensamt ibland när ryggen säger stopp - färdigsuttet nu, men sylust och kreativitet säger mera-mera.. Å där sitter man ensammen med sina smärtor.

Därför är det så himla viktigt att ha ett intresse man brinner för, något som får vardagen att skina lite. När man stiger upp så har man något att se fram emot, jämfört med trist tv, och hushållsarbete. Nåja, diska och städa måste man ju men man kan bestämma nivån på hur välstädat man måste ha...

Jag är 38 år och har varit sjukskriven/sjukpensionär i över 12 år, och det känns skittrist faktiskt, jag hade för ett antal år sen när jag fick sjukpension och jag insåg att läkarvetenskapen givit upp och de ansåg att jag inte hade något på arb.marknaden att göra. Då inleddes ett tungt sorgearbete. En massa frågor som inte hade något svar. Är det kört för mig nu? Kommer jag aldrig att bli bättre? Är detta mitt liv nu, är värk min ryggsäck att bära för resten av mitt liv?

Nu känns det bättre men jag jobbar fortfarande med mina egna krav på mig själv, jag önskar fortfarande att jag ska orka städa varje vecka osv, fast jag inte längre orkar och inte gör det så känner jag att jag borde ju orka. Åtminstone minska sömnad och öka städning.
Men jag jobbar på det. Jag vet att lite skit i hörnen inte gör nåt, om nån stör sig på det så är dom inget att ha tycker jag, eller så får dom väl hjälpa mig städa..;-) Ingen bryr sig ju, bara jag, alltså mitt bekymmer. Därför får man jobba vidare på att stryka en massa måsten.

Därför är sysidan så bra, där finns det likasinnade på många plan. Äntligen har jag hittat fler med samma intressen som jag och jag kan nå dom med att bara stappla in till datorn.

Hurra för er alla!