Är kvinnor snålare mot sig själva än vad män är?
 

En sak som jag ofta reflekterar över när jag läser här eller träffar kvinnor på div evenemang är att många är försiktiga med pengar när det gäller att satsa på sig själva och sin hobby.
Man är försiktig med utgifterna helt enkelt. Prenumererar inte eftersom man vill kolla först om senaste tidningen är värd sitt pris. Om man köper ett broderi som inte fungerar så skriver man att det var ju inte gratis minsann och jag läste nyss en åsikt om en viss bok som ofta kom upp i fantasipriser på Tradera. Detta fantasipris innebär ett par tre hundralappar.

Jag kan jämföra med maken och sönerna som lägger tusentals kronor i månaden på hobbyer och prenumererar på flera tidningar utan att bry sig om kvaliten, det finns ofta något i alla fall och annars kanske de lägger av är tankar de har. Min uppfattning är att vill en man ha en sak till sin hobby så köper han det och vill en kvinna ha något så kollar hon mer noga och funderar längre än hon slår till.

Vad tror du? Är det mer accepterat att mäns hobbyer kostar stora summor? Vem är det som tycker att kvinnan ska vara försiktig med shoppandet hon eller maken?

Jag kan bara svara för vår egen del.Eftersom vi inte har så god ekonomi, så måste vi noga överväga alla hobbyutgifter. Det gäller i lika hög grad både min man och sönerna här hemma med. Vi har ett maxtak per person/ mån om vi har en "bra" månad, dvs om inte dom tunga räkningarna ska betalas. Då är det köpstopp annars får vi ingen mat. Behöver vi något som är dyrare så får vi lägga undan tills vi har fått ihop summan.Eftersom ekonomin är så på gränsen att vi måste ha koll på vad vi har till hundra procent.

Måste också tillägga att min man är expert på att jämföra priser och leta alternativ när han vill ha något, så det är inte bara kvinnligt. Jag tror det hänger ihop med dom ekonomiska möjligheterna till stor del. Om man inte behöver tänka på pengarna så kan man välja vad man vill. Där kan nog vi kvinnor vara lite annorlunda uppfostrade med. Det är ju oftast kvinnan som av tradition har skött inköpen och fått hushålla med kassan

Jag tror absolut att det ligger något i det även om det givetvis inte är så för alla. Har säkert med uppfostran och gamla traditioner att göra.

Vi har pengar så jag kan unna mig saker, jag tjänar tom mer än min man. Men jag tycker tex att en topp för 6-700:- till mig själv är rätt dyrt. Till min man köper jag det utan att blinka "för de han gillar kostar ju det".

Min man kan utan att tveka beställa nytt minne till en dator eller en pulsklocka för flera tusen (trots att han aldrig springer) och jag funderar och funderar innan jag köper en coverpro för samma pengar.

Men totalt sett så lägger jag nog ändå mer på min hobby då jag köper saker var och varannan vecka. Jag har nog mer tyg hemma än vad jag någonsin kommer hinna sy något av då jag arbetar jämt. Och ändå fortsätter jag att handla sådant som jag vill ha.

Det exemplet med pulsklockan är det jag menar och ser i min närhet. En man känner ett sug efter en sak för 5000 och köper det rätt snart. En kvinna känner sak och funderar då lite hit och dit. Så är det hos oss och mina vänner i alla fall.

Det beror på vilken hobby du menar.

Jag har häst. En häst koster ofta mer än hundra tusen. Sen äter den för nån tusenlapp eller två i månaden. De ska ha en stallplats, en hage, en försäkring och skor på fötterna.Vaccin och maskmedel. För att ha häst bör man ha en bra bil och ett bra släp. Sen behöver man jobba deltid för att orka och sen går man på dyra kurser på helgerna. En häst ska ha täcken och utrustning salvor och kosttillskott. Ibland köper man en ny sadel för 20 bananer bara för att man kanske får bättre inverkan.
Som hästägare vill man vara piffig och jg lägger mer pengar på mina ridkläder än på mina vanliga kläder. Bölir hästen sjuk så rasar summan..senast Leffe var sjuk kostade det 64000 kr..
Mitt hästeri kostar förutom bil transport och själva hästen ungefär 12000 i månaden. Det är värt varenda öre.

Jag har tänkt som du att många tycker det är mycket att köpa ett broderi för nån hundring..det är konstigt för tiden det tar att sy kostar säkert en tusing om man räknar, för även om man är ledig är väl tid och pengar samma kapital?? Men det är väl olika sätt att räkna och det är det här jag tror speglar sig vid prissättning!!

Vad ni generaliserar? Jag har handlat en hel del till mig själv, men bara när det funnits utrymme. Det finns dessutom vaga tankar om att saker ska säljas av så småningom och generera mer slantar.

Ska man generalisera, tror jag män är mer benägna lägga pengar på prylar medan kvinnor mer satsar på sitt inre och yttre. Vad kostar inte allehanda insprutningar av giftiga ämnen på olika delar av kroppen, spa-anläggningar, handväskor, skor och tingel-tangel?

Vi är rätt sparsamma, både min man och jag. Han är mer för att jämföra priser innan man köper något stort, som tvättmaskin, TV och liknande.

När jag våndades för att köpa min begagnade D1 för ett par år sen sa min man: "Det är ju din hobby. Andra lägger pengar på golf, så du kan väl köpa symaskin."

Vet inte om det är så men här är det så att jag tänker ju mera på hur resten av pengarna ska räcka till mat osv.
Har vi lite lite då så handlar jag inte till mig själv utan spar fall i fall matpengarna inte skulle räcka medan min sambo inte ser det utan bara handlar.

Har vi tex 2000:- till hobbies så kan gubben handla för det men jag kanske ser att nästa månad kommer kvartalsräkningarna så vi kanske ska hålla lite mera i pengarna så vi slipper leva fattigt nästa månad.

Tror det handlar mycket om att se helheten.

Jag tycker du generaliser rätt bra själv nu.:D Okej min man köper inga dyra handväslor men vad gäller kläder och skor så skulle jag inte orka shoppa så mycket som krävs för att komma upp i de summorna som han med lätthet gör över med på tex skor.

När vi gifte oss så köpte jag tyg för 200 kronor ett par strumpor på Lindex och ett par skor från tradera..summan slutade på under 500 och jag var så otroligt nöjd. Min make köpte Kostym skjorta slirre och skor för dryga 20 bananer..

Annars så är vi rätt duktiga båda två på att unna oss. Jag har häst, spelar golf och har mina tre symaskiner och reser mycket.
Mannen köper mycket heminredningsjox och teknik spelar golf har hoj och reser ihop med mig.

Om någon av oss tvekar och tycker nåt är dyrt säger alltid den andre att det är klart du ska ha det!! Ett bra system.

Det man kan säga är i alla fall att man får enormt mycket glädje för de pengarna man lägger på sömnad. Jag har nu sytt mitt första plagg, en tunika sydd av en gammal gardin..vi har hängt upp den på väggen i sovrummet för både jag och maken tycker den är det snyggast vi sett! Kostnaden är en hundring och jag hade så genuint kul när jag sydde hela tiden, jag minns inte när jag hade så kul senast förut faktiskt.

Jag tror det här varierar mycket. Som många påpekar kan ju priset på leksakerna skilja mycket. Kvinnans nya skor på rea kan ju kosta 150 kr, medan mannens nya snöskyffel med inbyggd radio, lysdiodlampa och älgfångare kan kosta tio gånger mer.

Jag säger till min hustru att om hon vill ha något har hon mitt 100%-iga stöd till investeringen. Och vi gör ju en del inköp till henne tillsammans eftersom de landar inom ett härad som intresserar oss båda.

Jag tror att det är rätt vanigt att kvinnor tänker mera efter före...Och att en hobby, särskilt sömnad, helst skall löna sig! Man sparar in pengar på att sy i stället för att köpa, och man försöker ev t o m sälja det man syr!

Jag tror det hänger ihop med familjens ekonomi. I vår familj tjänar vi ungefär lika mycket, men min man funderar ganska länge innan han slår till och köper något och då kan prislappen vara hög. Men jag däremot handlar ofta tyg och skor. Skulle man slå ihop mina många (små) utgifter skulle de säkert matcha min mans mer enstaka inköp. Min man kan ibland kommentera mina inköp och undra om jag aldrig får nog, men han har insett att det är bättre för husfriden om han låter bli.:D

"snöskyffel med inbyggd radio, lysdiodlampa och älgfångare kan kosta tio gånger mer" den skulle jag vilja se !!

Separat ekonomi säger jag bara. :)

Det fungerar tyvärr inte om inte någon av parterna har tillräckligt för att klara räkningarna. I vårt fall måste vi bidra båda för att det ska gå ihop.

Ja det kanske krävs att man kan betala sin del av hushållet. Om man inte klarar av det så får man hjälpas åt.

Lite utanför ämnet, men jag har ingen förståelse för folk (gifta) som har skilda ekonomier.

Jag är lite nyfiken, har ni gemensamma konton och kort till samma konto? Eller är det bara i ord som ni säger att ni har gemensam ekonomi? Typ "du betalar det här så betalar jag det här"

Vi är bara sambor, men snart blir det ganska ojämnt i och med att jag blir utförsäkrad.

Två konton - två kort.
Jag betalar räkningar från mitt konto, hustrun betalar det vi handlar på sitt kort.
På våra resor använder jag mitt kort.
Däremellan skyfflar vi pengar hit och dit efter behov. Det betyder att inget är hennes och inget är mitt.
När inköp görs, görs de i samråd oavsett om vi ska investera i en ny osthyvel eller hyra en bil i USA. Ibland har hon bättre känsla, ibland jag.

Ok.

Ja. Hur gör man om man går ut och hittar tyger man vill ha. ;)
Känns att det blir mer bråk! :D

Precis så är det här hemma med.

Ichigo... Om jag vill ha tyg eller något annat så får jag fråga om det är ok. Om min man ber mig vänta eller avstå så gör jag det utan bråk. Känns onödigt att bråka om en sådan sak.

Vi har också gemensam ekonomi men med varsitt lönekonto. Jag ser till att alla räkningar, lån och övriga utgifter blir betalda med våra gemensamma inkomster.Efter det har vi båda pengar kvar på våra egna konton, som vi gör vad vi vill med. Det fungerar för oss.

Jag har för mig att det i äktenskapsbalken finns inskrivet att makar skall leva på samma ekonomiska nivå. Är man sambo får man passa sig för då kan man stå där med sitt tyglager och sina kaffekoppar när han betalat möbler, bil och hemelektronik.

Smyger man med inköp av vad det än må vara så har man egentligen börjat fundera själv över om man har ett osunt köpbeteende.

Ungefär sådär har vi också det. :) Frågan är då om man har gemensam eller separat ekonomi. Eller det kanske är hårklyverier.

Det har nog att göra med HUR man betraktar pengarna.

Jag och min man har alltid haft separat ekonomi. Eftersom vi båda tjänar ganska bra så funkar det väldigt bra, jag förstår att det inte fungerar om den ena tjänar mycket mer än den andre. Speciellt inte om man har gemensamma barn. Men ändock, på den tiden jag var forskarstuderande, så tjänade jag mycket mindre men vi hade trots det separat ekonomi (på mitt initiativ). Jag gillar att tjäna mina egna pengar! :)

Min man har pga extrauppdrag börjat tjäna betydligt mer än vad jag gör och då tar han faktiskt hand om en del större utgiftsposter.

Vad gäller pengar så har vi ALDRIG haft någon dispyt och jag måste säga att jag tycket det är ganska skönt. När jag vill köpa något "för nöjjes skull" så tar jag ändå upp det med maken och vice versa.

Jag får nog lägga till, vad gäller segelbåten så var jag pådrivande... emedan min man sa: -Det är ju xxxxxx kronor!!!

Där var han betydligt snålare än mig - till att börja med. :)

Har snart varit gift i 30 år och vi har alltid haft gemensam ekonomi. När barnen var små tjänade jag mindre än min man men vi har alltid levt efter mottot när pengarna är slut så är de slut, oavsett vem som har tjänat dem

Vi har alla konton gemensamma, och inga "egna pengar", och nu när barnen är stora och vi tjänar ungefär dettsamma så kan vi unna oss både resor och till hobby.


Min man är intesserad av fiske, och kör MC, och jag är intresserad av maskinbroderi och datorer. Och vi ger varandra utrymme att handla vad vi har råd till.

Jag tycker att vi har ett bra sätt. Det här är inte enkelt eftersom man ofta tjänar olika och för mig är det viktigt att även om vi har gemensam så ska man känna att man har en egen summa som man gör precis vad man vill med. Annars tror jag att jag skulle bli sur på hans nikotintabletter,travspel golfklubbor och annat som jag bara inte KAN förstå hur man kan vilja ha hur man än försöker. Och tvärtom jag ser att han tycker tygnojjan är knasig men är tyst.

Vi har ett kort som vi handlar det gemensamma på. Om man köper mat värmeljus gardiner, presenter till släkten, kläder till barnet eller en burk färg så tar man det kortet.Jag tar även naprapaten på det för jag anser det vara nödvändigt dock ej frissan...Ett varsitt kort till samma konto. Sen en gång i månaden så ska ju räkningar betalas då blir det ju en summa där även maträkningen eller vad man ska säga är med.
Om summan är 20 tusen så betalar vi den efter hur mycket lön man har om en då har 10 och den andra 20 så har man 5 över var.
Vi bryr oss inte ett skit om vad den andra handlar utan kommer med glada tillrop hur knäppt man än tycker det är.Problemet skulle väl vara om en sparar sina på hög för juridiskt är ju dessa pengar bådas sen men det gör vi inte. Likaså har vi sagt att hästen är min och hojen hans det funkar för det är samma värde på ett ungefär. Men om en står med en häst för 100000 och en med en hoj för 30 så får man väl skriva.

Det här fungerar för oss. och sen är mitt råd att man ska gifta sig. Min mamma har jobbat på bank hela sitt liv och sett MÅNGA där hon fött honom och han köpt det ena efter det andra eftersom han ju äter gratis, sakerna tar han med sig och hennes pengar har liksom bokstavligt gått ut i avloppet.

Det står i lagen att man ska ha samma standard så i min värld är det helt otänkbart att den ena skulle ha mer nöjespengar än den andra bara för att lönerna skiljer.

Delad ekonomi - aldrig mer! I mitt förra liv hade vi delad ekonomi och han var världens snålaste. Fast vi hade både hus och barn och var gifta så la han sin avtalade peng till hushållet i månaden och sen var det upp till mig att få det att gå ihop och med det resultatet att jag kunde ha 200 kr över till mej när allt var betalt och han kunde sitta med 25000 över och han kunde konsten att få en att känna sig slösaktig när man inte kunde få pengarna att räcka när det skulle handlas säsongskläder till barnen med overaller och kängor och allt.Att han sen la flera tusen på sin hobby varje månad kunde jag ju inte säga nåt om, det var ju "hans" pengar, han hade ju betalt vad han skulle till det gemensamma.
Så den proselyten sparkade jag utför trappan, behöll huset och fick ensam vårdnad om båda barnen och fick en betydligt bättre ekonomi som ensam än när jag var gift. Jag och kidsen skaffade husvagn som renoverades och sen tog vi våra resor, jag hade min bil och mitt hus och mina underbara symaskiner och visste precis vart varenda krona gick och tänkte att såhär bra kan man inte ha det som ensamstående mamma.
Men så träffade jag världens snällaste man och vi sa från dag ett i vårt numera samboförhållande att det är gemensam ekonomi som gäller (han kom också från en snedvriden ekonomi som gift) så alla våra inkomster åker in på ett konto med två kort. Vi har exakt samma syn på hur ekonomin ska skötas och alla inköp diskuteras alltid. Dessutom har jag aldrig upplevt att någon velat mig så mycket gott som denna man, så om jag trodde att jag hade det gott ställt som ensamstående så har jag hamnat i himmelriket nu både ekonomiskt och vad gäller livet.

Vad härligt Lotta att det blev så bra. Jag tror dock inte att det var ekonomin som var det stora felet med den förra för han verkar ju inte klok. Om du bara sagt att summan ni uppgjort var för låg då? Alltså flera tusen för låg eller att du satt in samma och han skött det hela? Jaja spela roll han flög tydligen ut med all rätt. Ekonomisk kan man vara och kanske snål mot sig själv men om man är det mot andra så är det bättre att de lever för sig själva. Det trista är ju att underhållet inte följt index eller ändrats nämnvärt.Jag hörde på en föreläsning att det varit samma i många år och att det bara höjts med en hundring.
Om det följt index så skulle det vara det dubbla.Men den som får underhållet får ju även barnen och det är ju den största vinsten.

Men för fasen, barnkläder hör ju till det gemensamma, så han borde ju ha betalt dem också. Vilken tråkig person.
Eller är det för att ni inte kan öka på delad summan eftersom du inte har råd och han inte ville skjuta till mer?

Hörde en "kul" historia om ett äldre par som sökte sig till socialen för att gubben inte hade råd med sin hjärtmedicin. Men socialsekreteraren påpekade att frun var MYCKET rik och givetivis kunde betala.
- Varför det?? Vi har ju skild ekonomi, och hans pengar är slut!!
Hon fick uppläst för sig vad lagen sade om försörjningsplikt, men hon tänkte nog överklaga ...

Haha, inte snäll fru där!

Ha ha, precis så hade mitt ex gjort för så illa var det med honom. Pengar gick aldrig att diskutera och han kunde aldrig förstå att pengarna inte räckte till och då pratar vi om
12000 kr i månaden (vi la vars 6000 kr) och det skulle räcka till hus, hem, mat, kläder och alla räkningar). Han levde så långt från verkligheten som det bara gick och när vi väl skilde oss så kunde han ABSOLUT INTE förstå varför jag skulle ha 1273 kr/barn i månaden för våra barn, han frågade rakt ut vad jag skulle med alla dom pengarna. Så när barnen var hos honom varannan helg så höll han inne 46 kr/barn från underhållet som skulle vara till mat när dom var hos honom för han fick ju handla så mycket mer när dom skulle vara där. Jag drog det också till sin spets så nu sitter han där som den stora förloraren - han får betala fullt + att barnen inte frågar efter honom längre och han ringer aldrig till dom och detta fast vi bor i samma by. Inga presenter till födelsedagar och ingajulklappar. Hela första året for jag som en trasa och lämnade dom och hämtade dom hos honom och packade allt dom behövde men det räckte inte för han tyckte jag kunde packa ner en plastpåse till deras smutskläder för dom han fick när han handlade skulle han ha till sopor.
Ja ja det är ett liv som jag är mycket glad att ha sluppit ifrån för det har gått mycket hårt åt mig som person.
Men som jag skrev innan så har jag mina barn på heltid med ensam vårdnad och det är den största vinsten i mitt liv. När jag var ensam och pengarna tröt så kunde jag ändå alltid le över att ha tagit mig ur allt, en seger utan motvikt.
Så nu har jag fått gnälla av mig lite igen, nu ska jag inte plåga er mer med mitt förflutna för alla bär vi våra livsöden.
Och det oerhörda är att man kan hitta en guldklimp i livet som jag har gjort och livet är så oerhört mycket mer än pengar.

Verkligen tråkig person. Jättebra att du gått vidare. Han är den stora förloraren!