Lägre krav i slöjden?
 

Är det lägre krav i slöjden nu än vad det var på t ex 1970-talet. Då skulle man kunna t ex virka i åk 4 och sticka i åk 5. Det verkar inte alls som om de får lära sig detta på mellanstadiet nu.

Hum, som jag upplevde det var det snarare motivationen(och till viss del resultatet) och förmågan till självständigt arbete som belönades, i alla fall i mitt fall. Nu är jag iofs 23, så det är ju några år sedan jag hade slöjd, men det var ju en stund senare än 70-talet =)

Jag tycker också att verkar vara så. Ser på mina barn att de inte alls har fått lära sig alla tekniker, utan mer fått göra det de vill. När jag gick i skolan 70-80 talet var alla tvunga att sticka lovikkavantar i 5:an tex. Det är synd att de inte idag "måste" prova på olika tekniker.

Det är samma nu. Jag har en pojke i trean och han lär sej virka i slöjden.

Jag har också hoppat in som slöjdlärare ibland.

Avskydde syslöjd när jag gick i skolan på 70-talet. Alldeles för styrd. Gör si och så många symaskinsövningar, sy en slöjdpåse och en rynkad kjol och vad det nu var. När min egen flicka hade slöjd (på 90-talet) gjorde de mycket roligare saker, som kunde inspirera till fortsatt sy-intresse. Att jag är sy-intresserad är TROTS den slöjd jag hade, inte TACK VARE!

Här kan ni läsa.......

http://www3.skolverket.se/ki03/front...8&extraId=2087

Hur det sen är ute på skolorna varierar nog väldigt mycket.
På min skola (år 3-5) jobbar vi utifrån slöjdprocessen:
Idé - Planering - Geomförande - Värdering
Vissa saker måste man lära sig, vi tvingar inte eleverna att sticka och virka, men man måste prova. Självklart får man lära sig....
Kul att frågan dök upp.

Jag blev sömmerska trots OCH tack vare slöjden! - Jag har alltid velat bli bättre än mina lärare!
Jag vägrade nåla i skolan för det tog tid - jag ville ju ha hem alstren direkt! Jag sydde mina egna kläder redan i mellanstadiet! (Gick ofta i kjol!) Virka o sticka hade jag gjort sedan liten... jag minns att i skolan åren efter mig fick eleverna virka djur och frukter! Det hade varit kul!

Efter gymnasiet och lite jobb o utbildning fick jag lite vik på min gamla skola och för min gamla lärare!! Hihi:D
Jag vickade även på en annan skola där jag upplevde att eleverna inte fattade vitsen med slöjden: 9or! Hur kul som helst när de (killarna!) på slutet satt på rasterna och sydde byxor för att det var kul!! OCH att de såg nyttan! Deras reaktion när de hörde mitt yrke var upplyftande!!

Jag tror att många inte ser varför man har vissa ämnen i skolan, kanske är läraren lite utarbetad och har fastnat i det gamla eller bara uttråkad?!
Sedan hänger det kanske på lärarens intresse vad man vill ägna lektionen åt och vad det finns pengar till?!

Jag hatade slöjden i skolan.
Förmodligen för att läraren jag hade inte var speciellt inspirerande.
Det var inte så valfritt..det skulle stickas mumintroll, sys ett baby plagg, göras ett korsstygnsbroderi+ ett "avancerat plagg" för att få hyfsat betyg.
Jag hade jordens handsvett i högstadiet så stickning, virkning och broderi gick fetbort. Jag hatade dessutom barn och var världens grabbigaste tjej så babykläder och kjol gick ju fet bort....

/L

Mina barn har kommit hem med kuddar, kuddar och kuddar. Och nån konstig mojäng där det viktiga momentet var att sy i en knapp. :eek:

Stickning, virkning, knyppling, vävning har de aldrig haft. Det hade vi. (70-talet, lgr 69.)

Tänkte skriva att inget plagg har heller kommit hem, men jag tror att dottern har kommit hem med något sorts halternecklinne i vävt tyg och dålig passform och sonen med ett pannband sytt i frotté.

Numera går de på gymnasiet.

Har arbetstränat å Gällö skola och där fick dom lära sig sticka och virka tidigt det var jättekul att lära och se hu duktiga dom var

Vi fick sticka (men inte virka vad jag kan minnas), brodera korsstygn, brodera plattsöm, prova på lappteknik, knyta "kompisband", knyta makramé och så småningom sy lite mer "riktiga" grejer.
Vet att vi bland annat sydde omslag till anteckningsböcker som faktiskt var ganska fina. Först i sexan fick vi sy kläder och då fick vi lära oss knapphål, dragkedjor och såna grejer också. Så det hade man ju lite nytta av. Fast så här i efterhand kunde man nog skippat makramén och lärt sig sy kragar eller något sånt i stället. Något som inte är lika lätt att läsa sig till i efterhand, liksom.

Men ett och annat skräckexempel har man ju hört. Min syrra var till exempel tvungen att sy en signalflagga, av alla saker. Och inte fick dom göra med riktiga signalflaggors propotioner eller i riktigt tyg heller. Märkliga nästan kvadratiska små saker skulle det vara, i lakansväv :eek:

Jag hör också till skaran människor vars handarbetsintresse är ett smärre mirakel med tanke på läget under grundskoletiden. Jag avskydde handarbete, som ämnet heter här i Finland. Det var tråkigt, invecklat, och vi gjorde alltid saker man egentligen inte ville ha. Sy på maskin var så svårt och invecklat att jag nästan blev rädd för det, och mitt stickande tog evigheter.

Jag tror att det viktigaste är att man har en lärare som är hyfsat inspirerande, som lyckas väcka ett intresse för att skapa, som visar på nyttan och möjligheterna.

Även om jag fick lära mig sticka i fyran-femman är det inte direkt en kunskap som jag har haft nytta av, eftersom jag har fått göra om proceduren för några år sedan när stickintresset vaknade. Då gick det märkligt nog mycket lättare att lära sig, eftersom jag faktiskt ville, och eftersom jag visste vad jag skulle med kunskapen till.

De tekniska färdigheterna kan man alltid tillägna sig senare, det finns kurser, kunniga bekanta, böcker o.s.v. Däremot är det lite fatalt om grundskolans undervisning gör att man för åratal framöver blir avskräckt från allt vad handarbete heter.

När jag hade syslöjd i låg- och mellanstadiet hade vi vissa saker vi var tvugna att prova på men exakt vad vi skulle göra var det ingen som bestämde. Vi var tvugna att sticka något men vi fick själva välja vad. Sen i högstadiet var vi tugna att brodera en liten tavla i en viss storlek. När vi var klara med den fick vi göra vad vi ville. Dock bytte jag skola innan jag blev klar och på den nya skolan fick man alltid göra vad man ville. Då blev syslöjden helt plötsligt mycket roligare. Tyvärr så fanns det bara gamla omoderna mönster som satte spärrar i fantasin. Som skrivits tidigare så beror väldigt mycket på läraren.

jag jobbar som textillärare i år 6-9 och mina elever får göra mycket fritt men även brodera, sticka, virka, lappteknig och sy plagg beroende på vad de vill göra för något. alla har fått lära sig virka och sticka innan de kommer till mig så det är inget krav från mig att de ska göra det men många väljer ändå att sticka och virka något. försöker hitta på roliga och mordärna saker för eleverna att göra så att de ska uppleva slöjden som lite kul och inte bara ett tvång.

Jag hade sysslöjd på 80/90-talet och har alltid gillat det. Var tvungen att virka o sticka provbitar o sy körkort på symaskinen. Barnplagg, makramé, korsstygn var oxå obligatoriskt som så många andra har nämnt. Tror vi fick sy första valfria plagget i 7:an. Hade en sylärare som hela tiden sa att man lär sig av sina fel och den kommentaren har jag med min fortfarande när jag gör fel o sprättar o sprättar. Jag är vänsterhänt och har inte mött på någon lärare som vägrat visa hur jag ska göra för att kunna sticka och virka det har bara inte vetat hur de skall gå tillväga. min faster lärde mig virka innan vi börjat med detta i skolan så det fick jag lärt mig "rätt" men sticka som högerhänt vart aldrig lätt för mig. Jag har bara alltid gillat att sy o pilla så jag har inga "hemska" minnen från syslöjden.

På vår skola hade vi naturligtvis vissa moment som vi var tvungna att gå igenom, bland annat sy på papper (vi skulle följa en linje och öva att sy snäva kurvor och vinklar), sticka, brodera. Annars var det väldigt fritt, och det blev friare ju äldre man blev. Samtidigt som min klasskompis sysslade med lovikkavantar så gav jag mig på en skjorta, för att ta ett exempel. Vi hade en väldigt engagerad lärare som en gång tog fram Swelogents katalog och frågade vilka tyger vi ville köpa in ^^

Vi hade inga barnplagg, men å andra sidan gick jag ur nian för mindre än fem år sedan :D

Lagom är bäst tycker jag. Inte så slappt som i dagens skolor där eleverna inte lär sig någonting alls, och bara kör saker o ting i symaskinen lite slarvigt.

Men inte heller militäriskt pedant alla göra samma sak som förr i tiden.

Jag tycker om att handarbeta. I högstadiet (tidig 90-tal) gick jag på en skola, men läraren uppskattade elever som broderade "perfekt", sydde babykläder mer än elever som ville designa o sy egna kläder och kretioner, så jag fick inte så hög betyg.. När alla skulle sy de obligatoriska påsarna, så sydde alla fort en påse, men jag krånglade till det med att sy i lappteknik i flera olika färger, och broderade fint... Så jag hade finast påse, så det så. :) Men nej, inte bra betyg där.

I mellanstadiet (inte samma skola som ovan) sydde vi samma saker i början, men jag led inte, jag tyckte det var roligt ändå. Sydde på papper, sydde påsar, sydde säck och dokumentsamlare. Det kreativa låg i att man fick välja färg och broderingsmotiv själv. Därmed fick man lära sig brodera. Sedan när det var dags för stickning och virkning så fick vi välja vad vi skulle göra, bara vi skulle sticka, och virka. Det tycker jag är lagom avvägt. Alltså att alla barn ska prova på stickning, men låt dem välja vad de ska sticka. osv. Ja, det var under 80-talet. Även om det var mer "ordnat" än under högstadiet, så kändes det mer kreativt.

Ja, mina erfarenheter från dagens skolor är från att jag gjorde lite praktikant på en grundskola, och jag befann mig mycket i slöjden. Uselt, säger jag bara. Känns också att kvalitét på arbeten är milsvid från förr i tiden... Nu känns det som barn bara leker, utan riktig vägledning och helt utan grundkunskaper... Bara leka och prova på.
Stickning, virkning, vävning, knyppling, ja de verktygen ligger och samlar damm. Barn broderar bara genom förstygn.....

Min pappa har berättat att när han började skolan på 1960-talet så fick pojkarna först börja i syslöjden och sy en förkläde som de sedan använde i träslöjden. Efter det tror jag att pojkarna mest hade träslöjd och flickorna syslöjd, men jag kommer inte riktigt ihåg...

Jag började skolan på 1990-talet och fick ta "symaskinskörkort" när man skulle följa linjer på papper, sy olika sorters sömmar mm. Vi hade även ett häfte där det stod om olika handsömnadstekniker och man häftade in tyget när man hade sytt langettsöm, korsstygn mm. Dessutom var det "tvång" på att sy syslöjdspåse, sticka, virka mm. Jag upplever också att det blev mindre och mindre tvång ju äldre man blev.

Jag tillhör nog också dem som det är ett under att jag rör en symaskin eller en virknål idag. Jag kommer ihåg min slöjdlärare i textilslöjden som en neurotisk, lättretad överårig kvinna som var bitter på det mesta här i livet. Och då var det ju lätt att låta det gå ut över eleverna. Nu hör till saken att jag är vänsterhänt. Denna kvinna kämpade ett tag med att lära mig att virka med höger hand. FÖR DET SKALL MAN GÖRA!! sa hon. Det gick ju som det gick och jag lärde mig det inte. Det hela slutade med att hon en lektion i 5:an skrek till mig inför alla de andra; "Det är ingen idé att lära dig något. Du kommer sanna mina ord varken lära dig att sticka, virka eller sy!!!".... Önskar ibland att hon levt idag och fått se mina alster....

usch, vad elakt. :(

Jo, nog håller jag med om att det var elakt gjort. Det värsta var väl att det tog väldigt många år och mycket övertalande från vänner och omgivning innan jag verkligen trodde på min förmåga att skapa härliga saker.

Det bottnade säkert i att läraren inte visste hur man skulle virka vänsterhänt, eller att det är obekvämt för henne. Galet i vilket fall.

Bra att du kom över det. Jag har också "men" från skolan tack vare dumma lärare. Men tack och lov inte inom handarbete.

Jag tycker det är lite roligt, hur en del i denna tråden generaliserar så grovt och beklagar sig över den "slappa" slöjden, och hur det var bättre förr. Hur slöjden uppfattas av olika människor är ju helt beroende på vilken sorts lärare man har, och också färgat av ens egna upplevelser och perspektiv.

Om ni hade bemödat er med att läsa kursplanerna för slöjd så kanske ni hade fått en större inblick i syftet med slöjden i skolan. Syftet är INTE att eleverna ska bli någon form av experter på att ex. virka eller sy perfekta plagg. Det man måste ha i åtanke är att barnen har både textil- och trä&metallslöjd, och lektionstiden för slöjd är inte särskilt många minuter i veckan. Så jag undrar lite hur ni tänker? Hur ska tiden räcka till för att eleverna ska få en grundkännedom om flera tekniker? Om vi tog alla tekniker (Även knyppling, och andra med landskapstypsika tekniker), hur ska vi då kunna klämma in allt på de få timmarna?

I den nationella kursplanen finns ingen "checklista" för saker som barnen bör göra. Det viktiga med slöjden är istället att eleverna utvecklar kreativitet, fanatasi, förmåga att kunna planera ett arbete (sjlöjdprocessen som någon sade innan), etc.
Det handlar också om att eleverna ska kunna göra val med ekonomi och miljö i åtanke när de planerar ett arbete. Så i stort sett kan man säga att slöjden har många fler, och större, syften än att brodera det där korsstygnet och sticka de där vantarna.

Håller med msmoneypenny. Förut var det ju viktigt att kunna sticka, virka och sy eftersom det var vanligare att göra sina kläder själv då. Nu, om byxorna går sönder, är det nästan enklare och billigare att bara köpa ett par nya. Jag kommer ihåg någon brittisk dramaserie där brittiska studenter fick gå på en 60-talsskola. Och där var det för flickorna att laga mat, sy och sticka, och killarna skulle kunna elektronik, trähantverk och ekonomi.

Förr i tiden var ju slöjden ekonomiskt viktig för eleverna, jämfört med idag där slöjden har ungefär samma syfte som bilden; att utveckla sitt artistiska sinne och få uppleva lite.

Hoppas någon förstår vad jag försöker få fram, jag har feber så det är nog lite virrigt skrivet :)

I och för sig har vi väl hatat petiga syfröknars snörp på munnen åt våra taffliga försök lite till mans och kvinns.

Men samtidigt så kan en uppmuntran att göra något bättre få en att utföra ett arbete bättre än man någonsin trott.
Det är "instant satisfaction" som gäller numer. Kan det inte fixas med två knapptryck så är det jobbigt.

Häpenheten över att en halvtimmes koncentration kan göra under (JAG kan göra under!) är stärkande.

Men det handlar om hur man gör när man uppmuntrar. Där hade mina egna slöjdlärare av olika sorter en hel del att lära sig.


Sen tänker jag på Annikas mamma i Pippis jul. Även de som inte är förtrogna med läroplanens mål vill ju kunna komma med förtjusta utrop när de ser elevernas alster.

Men när den femte kudden kommer hem, fortfarande sydd med lagomt krokiga sömmar på maskin och flera sömmar på varandra (man viker in sömsmånen och sen syr man från utsidan så det fastnat ordentligt med den tråd som maskinen råkat vara trädd med) då är det inte så lätt att falla i trans över det gedigna arbetet.

Lagom är bäst?

Och stickning är ju super-inne så varför inte lära ut?

Där jag praktiserade så var det inte båda sy o trä, utan barnet fick bestämma själv vilket det ska ta. Det var 2000.

Jag vågar påstå att som med allt annat i skolan har det blivit riktigt slappt. Överallt i skolan. Men jag vet att jag inte är ensam om att tycka det.

Jag håller också med Msmoneypenny, jag är textillärare i grundskolan och undervisar från 3-9. Det finns en kursplan att följa och i den betonas slöjdprocessen, det vill säga resan från planering till ett förhoppningsvis färdigt resultat. Vad som är viktigt är om man kan ompröva sitt beslut och lösa problemet med hjälp av de erfarenheter men lärt sig på vägen och hur självständiga eleverna är i sitt arbete. Det handlar inte alls om att kunna sy, sticka och virka. Problemet är att många väljer att inte läsa kursplanen utan bestämmer att eleverna ska brodera i år fem och sticka i år sex tex. Det tar död på kreativiteten och det är ju en av de viktigaste egenskaperna de kan få i slöjden.

Det finns en bra skrift som Lärarförbundet gett ut på nedanstående länk.
Den heter "Teoretiskt, praktiskt eller som i slöjden?" och finns som .pdf-fil.
Titta här....

http://www.lararforbundet.se/web/olf...P=101116&C=&S=

Där kan man få en inblick i vad slöjdämnet står för idag.
Det är verkligen roligt att se alla dessa synpunkter på slöjden i skolan idag.

Lärarförbundet tar ut en avgift på 12,50 för att få tillgång till deras artikel...
Jaja... Det är som vanligt då.

Men jag kommer faktiskt inte ihåg så värst mycket från det tidiga 90-talet då jag hade slöjd... Visst, sypåse och symaskinskörkortet kommer jag ihåg, men jag kan inte minnas något annat jag har sytt. Eh, jo. En nålkudde...

För min del kom intresset snarare någon gång i gymnasiet, precis som alla andra intressen man utvecklar. Antagligen som en förlängning till teater som jag höll på med då.

(försökte förgäves hamna på fotokurserna i tre års tid men de var "reserverade" för esteter som hade ett generellt frånfall på lektionerna med 30%. suck...)

Det viktigaste i dagens skolslöjd (innefattar både textil-, trä och metallsljöd) är det processen som är det viktigaste, sedan spelar det inte så stor roll om eleven får klart en produkt.

Den kreativaprocessen är det som är huvusaken. ATt komma på en idée utveckla den och sedan försöka att genomföra den i lämplig teknik, självklart med hjäp av läraren som handledare.

Läraren ska även finnas där för att lära ut olika tekniker, me i kursplanerna står det ingenting om vilka tekniker eleverna ska använda och hur många produkter de ska göra på ett läsår.

Sedan kan de lokalakursplanerna skiljas åt, från skola till skola. Då det är skolan som har tolkat de nationella kursplanerna och "översatt" dem i lokalamål.

Men idag är det processen före produkten som är målet.

Själv anser jag att det är träningen av grov och finmotoriken som slöjden är tillför idag mer än själva hantverket.

Ok, det kanske bara är jag som är ledsen över att handarbetstekniker glöms bort. Jag fick inte ens lära mig att knyppla, något som jag skulle vilja testa på. (när jag var ung visste jag inte att knyppling ens fanns annars skulle jag nog frågat o bett om att bli lärd) Men nu i efterhand minns jag alla dessa 20+ knyppeldynor som står högst upp på skåpen oanvända och jag undrade vad de där runda sakerna var för någonting. :)

Jag tror att avgiften är om man vill beställa foldern i tryckt format. Det går utmärkt att klicka på PDF-länken och läsa PDFen utan att betala ett öre.

Foldern var riktigt bra tycker jag och ger en bra bild av hur slöjden är tänkt att fungera numera.


När det gäller skolslöjden så har jag väldigt varierande upplevelser. På låg- och mellanstadiet (sena 80-talet) hade vi en mycket konstig lärare som inte direkt inspirerade. Jag fick t ex inte hålla virknålen på mitt sätt. Varje gång hon såg att jag höll "fel" så repade hon upp det jag gjort och sa åt mig att göra om det på "rätt" sätt. Gissa om jag avskydde att virka efter det?! Det är först nu i vuxen ålder som jag provat igen. Och jag håller fortfarande på mitt sätt. Hon var väldigt dålig på att hantera att jag redan kunde en massa (sticka, väva, virka på mitt sätt osv) och envisades med att jag skulle göra samma saker som de andra fast jag redan kunde. Men jag fick faktiskt lära mig att knyppla efter att ha tjatat lite.

På högstadiet (början på 90-talet) hade jag en jättebra lärare som lät oss jobba mer fritt. Hon jobbade mer som foldern beskriver. Även om det fanns vissa obligatoriska moment så fick vi nyttja teknikerna mer fritt. "Under den här terminen ska ni göra något med lappteknik". Det blev kuddar, barnfiltar, börser, nescesärer, grytlappar, allt möjligt...

Fast i träslöjd var det tvärtom. En superbra lärare på låg-mellanstadiet men en riktig sur och tråkig (och väääldigt snål) "gubbe" på högstadiet.

/Ilsefin

Måste också göra ett inlägg.
Visst kvaliten på skolslöjden varierar säkert väldigt mycket på de olika skolorna (har jobbat på 3 olika + praktik på ytterligare några).
Jag tycker också att det är bra om föräldrar och andra vuxna läser läroplanen så att de vet vad det är barnen ska lära sig i de olika ämnena som finns i skolan. Jag gick själv i skolan under 80-talet och varken slöjden eller skolan i övrigt är som då.

Att eleverna som någon beskriver här kommer hem med typ 5 kuddar, är ju något underligt med tanke på att kuddstopp är ett "dyrt" material i slöjden och med tanke på att elevanslaget (pengarna man får att köpa material för) har legat på 40-50 kr/elev på de skolorna jag jobbat på. Och att sy ihop kudden med maskinsöm är också sånt som jag inte kan tänka mig att läraren sa eller visade att de skulle göra.

Det som kan vara svårt i slöjden i dag är att eleverna är så otåligt allt ska bli klart i dag och sen hur det blir spelar inte så stor roll - motivationen att göra arbetet så att man blir stolt över det är inte lika självklar som det har varit.
Sen så är ju en bidragande orsak faktiskt de allt större grupperna som många skolor brottas med.
Man kan också fundera hur många lärare som är utbildade slöjdlärare.

Men till sist så vill jag bara säga att de allra flesta elever ycker att dagens skolslöjd är väldigt bra.

Jag måste nog skriva lite till i den här intressanta och viktiga tråden :)

Jag tror att "det nya sättet" att läsa slöjd är jättebra! Jag tycker att det är viktigt att barnens kreativitet stimuleras och jag tror att de lär sig väldigt mycket av att tänka i processer så som beskrivs.

Jag tror faktiskt inte att det kommer att ske på bekostnad av de gamla teknikerna (som jag också tycker är viktigt att bevara, och att utveckla). Kanske nästan tvärtom. Det känns snarare som att lärarna nu har större möjligheter att inspirera och improvisera. I systemet med ett antal obligatoriska moment blev en hel del tekniker helt förbigågna eftersom de inte hanns med. Som jag tolkar att det fungerar nu så kan en elev sitta och knyppla och en annan sticka och på det sättet kommer kanske fler tekniker fram. Och barnen kan inspiera och lära varandra. Genom att både lärare och barn får jobba med lite friare ramar så ökar skaparglädjen och det tror jag är det allra viktigaste när det gälller att stimulera slöjdintresset och därmed bevara olika tekniker.

/Ilsefin

Jag tror att problemet är dels otåliga barn, och dels lärare utan rätt utbildning. Då blir det lite svårt att lära ut t.ex. knyppling!

Det var nästan otäckt vad jag kände igen mig i Ilsefin´s besrkivning av virkning. Jag var med om exakt samma sak på mellanstadiet när vi virkade. Fick mig en åthutning så fort fröken såg att jag höll virknålen fel "du är här för att jag skall lära dig hur man virkar...". Vi hade snurrstolar i slöjd salen så jag satt och snurrade så jag hade ryggen mot fröken hela tiden, så jag kunde virka som jag hade "lärt" mig när jag var 5 år.

Men jag tror inte att det är skolan som ska ha huvudansvaret för att bevara dessa tekniker. Alla gillar inte slöjden i skolan, alla har inte förmågan att ta till sig ett intresse för alla tekniker just då. Jag tyckte ju själv illa om ämnet, och det skulle inte förvåna mig om mina dåvarande lärare skulle se det som lite mirakulöst att jag frivilligt och med hyfsade resultat hanterar både symaskin och stickor idag, att jag t.o.m. intresserar mig för broderi. När jag blev intresserad av textilt skapande var det mycket på grund av en av mitt umgänge, och det var också mitt intresse som fick mig att vilja lära mig hur man gör olika saker.

Jag tycker att det är viktigare att kunskapen bevaras på annat håll, så att den kan läras ut till människor när de själva upplever sig intresserade. Alla behöver inte kunna knyppla (min mamma, född 1953, pratar fortfarande om vilket slöseri det var att lära sig knyppla i skolan när hon skulle ha haft så mycket större nytta av att lära sig hantera en hammare på rätt sätt), men det betyder ju inte att kunskapen måste dö ut för det. Det räcker att det finns folk kvar som har kunskap och intresse, och som kan sprida båda två vidare till andra.

Dessutom är jag lite tveksam till nyttan med att lära ut olika tekniker i skolan i syfte att bevara dessa. Må vara att man fick lära sig både det ena och det andra i handarbetsväg i skolan, men hur mycket kommer man ihåg av det 15-20 år senare om man inte har fått med sig ett intresse för att bruka kunskaperna?

När jag försökte studera till slöjdlärare (i Trä/Metall) så var jag på en del praktiker och fick se hur barn arbetade på olika skolor. Problemet i de flesta fall var att läraren var tvungen att bromsa eleverna för att de ville ha för dyrt material och för avancerade modeller. Läraren har ju inte tid att hjälpa en elev så mycket som den behöver. Och då skulle eleven inte hinna färdigt och således skulle materialet vara bortkastat... Detta gäller för båda slöjdgrupperna.
Strykjärn, sax och nålask mot pelarborr, svarv och stämjärn... Visserligen har ju folk (flickvännen...) lyckats få in fingret under nålen när de sytt, men skolslöjden är ganska olycksfri trots allt.

Och om någon undrar varför jag slutade på utbildningen var det för att jag ville ha den gamla utbildningen där hantverket, känslan för materialet, var viktigt. Inte att läsa 50 böcker om pedagogik och lika många essäer (folk som tycker till och skriver ner det i krångliga ordalag). Det är bra att veta hur man skall lära ut saker och ting, men att ha mer kunskap i det än i det man skall lära ut var inte riktigt jag, helt enkelt.

Vidar: Vad konstigt! Att du fick lära dig jättemycket pedagogik menar jag. Annars brukar det klagas väldigt mycket på lärarutbildningar om hur lite pedagogik man får lära sig, att läraren bara kan sitt ämne och inte vet hur man ska lära ut det. Fast du kanske hade (o)tur? :)

Slöjdämnet tror jag blir väldigt varierat beroende på lärare och skolans ekonomi. Jag älskade slöjd på mellanstadiet, då var dessutom mycket av det man gjorde i slöjden integrerat med vad vi gjorde i resten av skolan, exempelvis jobbade vi om medeltiden fick vi hålla på med växtfärg och väva band. Sen på högstadiet blev det dötrist, på syslöjden stickade vi ett mumintroll, men sen fick vi bestämma vad vi ville göra. Jag kommer ihåg att tjejerna som gjorde t-shirts fick höga betyg, medan jag som ville brodera och jobba för hand fick en trea, trots att jag redan då sydde och använde egengjorda kläder. Dessutom var de enda tyger man hade att välja på restlager som skolan hade köpt in billigt, så de flesta var fula och totalt oinspirerande.

Någon nämnde knyppeldyna, kommer ihåg att vi hade en stor knyppeldyna i slöjdsalen och jag ville så gärna prova, men det blev aldrig av eftersom allt som gällde var att kunna använda symaskinen.

Kanske ska lägga till att jag hade slöjd i mitten av 90-talet.