Utsparkad från forumet, ha ha, det är nog inte just DU som ska bli det...;)

Din mammas död var, enligt vad jag tror, en slags stress också. Stress är inte bara att skynda sig med saker, rusa hit och dit och sitta på flera stolar samtidigt, stress innefattar så mycket mer. En anhörigs bortgång t.ex. kan vara en enorm förlust = stress. Stor sorg är absolut en form av stress och dessutom svår att bemästra.

Nu ska vi inte försöka bemästra våra känslor överhuvudtaget! Vi ska istället låta dom få komma ut, annars sätter dom sig någonstans i kroppen, som reumatism t.ex. Det bästa du kan göra är att erkänna din sorg, även om det är länge sedan din mamma gick bort. I det här sammanhanget spelar det egentligen ingen roll om det är 10-20 år sedan eller bara 1 år. Ibland tycker man kanske att har man sörjt ett halvår eller ett år eller mer så borde man sluta nu. Så ska man aldrig tänka! En sorg upplevs olika från person till person, och det viktigaste är att få ut sorgen. Kanske skäms man för att man som vuxen fortfarande sörjer sin mamma, men är det så, så är det så och sorgen måste ut! Vi kan gå in på "vår kammare" och gråta ut sorgen i ensamhet, om vi inte vill visa det för någon, det fungerar precis lika bra. Tårar läker, sägs det, det är viktigt att komma ihåg.

Du skriver att "varje liten kroppsdel i oss representerar en känsla vi bär på" och det är exakt vad boken handlar om, som jag varmt rekommenderar till allt och alla, för det finns ingen människa på jorden som inte har problem av något slag. Enligt boken handlar reumatism om någon slags bitterhet, kan det stämma tror du?

Här är en korkad till !


Jag läser och begrundar. Jag tror inte jag har haft fler liv.
Men om det skulle vara så, har nog jag varit en fink eller fjäril förut för jag är fladdrig och sällan stilla.

Jag förstår nog inte det där med att stress och sjukdom går hand i hand.
Jag vill ha mycket att göra annars blir det tråkigt.
Men jag tror att det är viktigt att reflektera över skeenden i livet.
Värför man blir arg, ledsen och besviken, och lära sej handskas med känslor.

Jag tycker man blir mer ödmjuk med åren, ingen människa födds ond, något händer på vägen.

Det där med val är spännande, varför vi väljer som vi gör. Ibland blir det så himla bra och ibland blir det pannkaka fast man valde med omsorg.

Lena, precis som du skriver tidigare i tråden så behöver inte det att ha mycket att göra innebära någon stress. Tvärtom kan det vara väldigt givande på olika sätt. Jag tycker om att ha mycket att välja på att göra, vissa dagar vill jag göra det ena och vissa dagar det andra. Vissa dagar ingenting alls. Det är bara när man själv tycker att man har för mycket att göra som det blir stress av det.

Jag tror också att man blir mer ödmjuk med åren, kanske för att vi lär oss mer och mer om oss själva och därmed om alla andra, för egentligen är vi människor väldigt lika.

Val är spännande faktiskt, och det är svårt att veta exakt hur det blir vid ett val av något slag. Jag tror att om vi försöker välja utifrån vad hjärtat säger så blir det alltid rätt. Om vi däremot väljer utifrån rädsla så blir det oftast galet. Ibland blir det galet ändå, men då brukar det betyda att det inte är färdigt ännu, att det ska till flera val innan det blir perfekt.

Tyck inte att du är korkad du heller Lena, det är inte snällt mot en själv att tycka så. Vi är inte korkade bara för att vi vågar uttala annorlunda idéer och tänkande.

Vilken intressant diskussion. Jag har tänkt en hel del på stess och val sista tiden. Kan bero på att jag genom val jag tidigare gjort, resulterat iatt jag hamnat i en situation av arbete och andra åtaganden-karusell som lett till dygnet-om-arbete nästan. Inte så att jag är fysiskt där, men i tanken. Det gör mig stressad att händelseutvecklingen nu är utanför min kontroll, jag har ingen möjlighet att påverka skeenden i den utsträckning jag skulle vilja.
Detta faktum ger mig då valmöjligheter, hur skall jag förhålla mig till den verklighet jag befinner mig i, inte förrän jag finner svar på den frågan kommer min inre stress att försvinna, (och jag åter kan sova på nätterne). Det lättaste vore ju att ge upp, bli ett offer och skylla på omgivningen, eller så går jag på trådskaparens linje, och säger att det är självförvållat och gör aktiva val för att få tillstånd en förändring. Det gäller bara att komma till den insikten innan man är både bränd och helt rökt :-)
Nogsvammlat för idag. (Hoppas nån förstod)

Ja, det gäller att komma till insikt innan man är både bränd och helt rökt, ha ha, hur rätt som helst, men kanske inte hur lätt som helst.

Att skylla på omständigheterna fungerar aldrig, vi kan bara se omständigheterna som en orsak till hur det är.

Från den punkten ska vi utgå när vi försöker ändra på situationen. Ibland är det så svårt att se något som kan ändras i sin egen situation, men likväl måste vi hitta något som kan hjälpa oss att helt enkelt överleva.

Den som söker han finner, sägs det, kan man inte hitta något själv så kan det hjälpa att fråga någon som känner till ens situation. Det är oftast lättare för andra att se eftersom vi själva står alldeles för nära oss själva, perspektivet blir suddigt då.

Det här är ju ett problem som är väldigt vanligt nuförtiden, det beror nog mycket på att allt ska vara så effektivt på arbetsplatserna, personal minskas ner i antal och dom som blir kvar får jobba ihjäl sig nästan. Jag har en släkting som blev utbränd just av den anledningen.

Sedan är det ju så ibland att vi gärna tar på oss mer och mer av ansvar och arbete, både på jobbet och privat. Till en början är det kanske inte så betungande, men allteftersom när det blir mer och mer så känner vi att vi inte orkar riktigt. Då är det hög tid att "göra halt"!

Hoppas att du lyckas få till det snart så som du själv vill ha det, ta inte för mycket hänsyn till vad andra tycker att du ska göra eller inte göra, känn efter själv!

Tänk en så fin tråd vi haft/har här. Har läst varje inlägg och funderat vidare kring det. Tagit med mig funderingarna under dagen - men inte haft kraft eller ork att skriva här trots att jag såååå gärna vill.

Mitt liv går lite krokigt just nu - artrosen har tagit nya tag i mina kroppsdelar - men jag försöker ändå leva efter mottot - det är som det är och att acceptera det. Det går ganska ofta!

Ni alla underbara tjejer/killar på sysidan bidrar så till min positiva vardag.

..... och i morgon ska jag nog brodera något igen:)

Förlåt en novis, men jag vet inte riktigt vad artros är för något. Har det med musklerna att göra, som jag tror? Värk?

Jag tycker att du verkar ha en väldigt positiv inställning till saker och ting, trots allt.

Kom gärna med mera inlägg här om du vill, det är så givande att läsa allt som skrivs, jag tror att med att dela med sig till andra så får man mycket tillbaka ockå. Det har väl den här tråden visat.

Ja, Birgitta, Du får så gärna vara novis.... som vi alla andra på olika områden! Tänk ( och ve och fasa) om vi visste allt! Kram!

Artros, är en ledförslitning som i sinom tid leder till deformerade och ständigt inflammerade leder. Värken som uppstår går mestadels i skov, långa perioder mår jag jättebra - långa inte.
Vägrar att stoppa i mig inflammationshämmande och har valt att istället stärka kroppen med träning. Fötter, knän, höfter och fingrar har fått
smällarna.

För några veckor sedan mådde jag så bra att vi var i Istanbul - där jag köpte massor av brodertrådar! Hoppas jag äntligen kan testa dem i morgon....:D

Är det handbroderi som du håller på med eller maskinbroderi? I vilket fall så är det sååå roligt att få köpa material till sådant man tycker om att göra. Ibland blir jag som ett barn på julafton; när det kommer ett paket med tyger eller trådrullar eller annat roligt, som jag har beställt.

Jag blir lite avundsjuk när jag läser om olika personer här som reser till andra länder. Vi älskar att resa, min man och jag, men just nu håller vi på att renovera ett gammalt hus och har inte tid riktigt. Ser fram emot när huset är färdigt...

På tal om din artros, har det förändrats något i ditt liv, något ganska stort på senare år, t.ex. en flytt eller annan större förändring? Tro nu inte att jag är "synsk" eller något liknande, ha ha, jag har bara min lilla "bibel" här där jag letade lite vad som kan vara orsaken till just artros. Kanske är jag bara ute och "cyklar", men måste bara fråga ändå.

Stora förändringar av något slag kan ju ofta vara jobbiga och sätter sig gärna i kroppen som en spänning på något vis.

Ja du, tänk om vi visste allt, så tråkigt, då skulle man ju inte ha något att fråga om. ;)

Åh - nu har jag uppdaterat mej sen gårdagen, på inläggen här TÄNK så mycket klokskap det finns / vi har :D :p :D
Ann- förstår precis vad du menar, Hade själv ett fik(önskedröm uppfylld) i två år, älskade stället !! jobbade ca 90 timmar/v
det gav så enormt mycket tillbaka, men till sist o av olika anledningar sålde jag o började jobba "vanligt" igen.Ett år senare kom utbrändsmällen...

Jag vet ju inte vad som sker i ditt liv, men tänk genom NU: är det lite som mitt: jättekul men jättemycket ? Kanske räcker det nu, alltså: du har fått prova på, njutit och sett att du kunde genomföra drömmen = mission completed, dags att tagga ner? (Umpf - har jag förklarat så du förstår :confused: )

Jo man får välja bort o prioritera, tyvärr... själv har jag valt bort gym (trots dyyyyrt autogiro ett tag till ), Visst: jättekul men ett stressmoment till att pressa in i vardagen.
Sen kan man (=jag) ju känna pressen att man ska träna/klar för beach 2007 ha ha , o allt det där.
Jo men som tidigare sagts här: hej snygging :D är ett bra uttryck när man ser i spegeln o konstaterar att man är ju hel o ren o rätt frisker o det får räcka !!!!

Gu vilket svammel - känner att det sägs så mycket kloka ord här, men i sann anda efter våra diskussioner - så försöker jag inte känna som om jag är ostrukturerad.i mina inlägg

Huvet på spiken! Efter mammas död i september (den 11) blev det strul med min syster. Bitter... ja det blev jag. Hon tog inget ansvar alls och alla planering inför begravning och arvskifte låg på mig. Nu efteråt när allt är klart så kommer sorgen som jag inte haft tid med. Då kommer även reumatismen. Tror du har en poäng här att det hänger ihop men det har jag ju misstänkt själv.

Himla härlig tråd detta :)
Vad heter boken, vill veta! Kanske jag har den i bokhyllan för den är full med sådan litteratur.

Jag mailar dig om boken... hoppas mailet går fram annars får du säga till.

Hej igen. Är det någon som kan hålla med mig om att alla känslor som vi har är naturliga och måste få finnas? Utan minsta undantag!

Känslor som kärlek, hat, snällhet, ilska, bitterhet, avund, rädsla och ALLA andra känslor som ingår i vårt känslospektrum.

Är det så att vi allihopa har fått lära oss att vissa känslor är tillåtna men andra är det inte. Att vara snäll är tillåtet, men att var arg är inte tillåtet.

Vem bestämmer vilka känslor som får komma till uttryck? Vilka känslor lär vi våra barn att få känna?

Hur mår vi när vi känner en viss känsla och vet att vi inte får uttrycka den?

En intressant fundering bland alla andra funderingar...

Jo - jag tycker att alla känslor (nu tänker vi alltså bort mördare/pedofiler o sånt avskum !:mad: ) är tillåtna, MEN man kan inte alltid visa dem för andra för då skulle man skada dem, dvs vita lögner.

Tex blir man spatt galen på ungarna/gubben/jobbarkamraten bör man ibland svalka ner känslorna innan man säger nåt (precis som om jag gör det då ha ha ha ) o komma ihåg att oxå andra gör fel ibland, precis som vi.

Men visst är det bättre, tror jag, att visa vad man tycker/känner o acceptera att den andra kanske inte håller med, då blir det nog mindre stökigt i ens mag-katarr.

Visar man inte vad man tycker, lever en livslögn kanske....., resulterar det ofta i att man mår dåligt ju, magen rasar, migrän... you name it.

Men - då är vi där igen ... HUR gör man "rätt" i livet ??

Kram från en med magkatarr försedd lönekontorist....

Det ligger mycket i att inte alltid tillåta sig att få visa sina känslor. Beroende på vilken av dom det gäller förstås. En negativ känsla (exepelvis ilska) kan skada både mig själv och den jag blev ilsken på. Ibland måste man helt enkelt sätta sig ner och grunna på varför man egentligen reagerade just så. Helt ärligt mot sig själv gå igenom varför! Kanske det inte var just ilska riktad mot den personen eller situationen. Kanske ilskan hade sitt ursprung i något annat som bara for förbi i just den situationen. Jösses, nu flummar jag igen :D

För att sammanfatta vad jag egentligen är inne på så skriver jag ner lite klokskap jag har hittat i nån bok.

Fem regler för lycka!
Njut av det du tycker om

Undvik det du inte tycker om

Om det är något du inte tycker om men ändå måste göra - förändra det

Det som du inte tycker om, inte kan undvika och inte kan eller vill förändra, bör du acceptera

Du accepterar en företeelse genaom att förändra din syn på den. Du är ditt synsätt.

Tilläggas bör att alla känslor är tillåtna men inte alltid att uttrycka. Vi kan inte stoppa ner känslor i ryggsäcken och tro dom är borta, vi kommer bara att knäa under den allt tyngre bördan.

Kram alla

Jo, det är klart att vi ska ha hela registret med känslor.
Om vi tar ilska tex. ibland är det bra att bara få visa att man blir arg. Men om man vill förändra något, så är det bra om man hinner tänka.

Varför blir jag arg ?
Kan jag påverka det jag inte gillar?
Hur gör jag för att nå dit jag vill ( målet)

Just det att hitta ett smart sätt att handskas med sina känslor, så både en själv och andra mår bra. Gör man det då har man kommit långt i personlig utveckling.

Som jag ser det så skulle vi fungera bättre idag när det gäller att visa alla våra känslor, om vi hade fått lära oss det redan som barn. Då hade vi också vetat bättre nu hur vi skulle handskas med våra känslor, men framför allt så hade vi inte haft så enorma mängder av outtryckta känslor inom oss, om vi inte mer eller mindre hade tvingats stoppa in dom igen och spara på dom.
"Den som spar han har".

Det som dom flesta av oss har fått lära sig som barn är just att inte visa våra s.k. negativa känslor. Vi tror att vi skadar andra med såna känslor, men kanske beror det bara på att andra inte heller har fått lära sig den här "konsten" och blir rädda om någon annan blir t.ex. arg.

Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.

Vad ska man göra då? Nja, det är svårt, men det jag tror är att vi ska försöka bli som barn igen, för att få ut detta elände ur våra kroppar.

Slår man sig t.ex. med hammaren på tummen, eller skär sig ordentligt i fingret när man gör iordning middan, så borde man gråta för att det faktiskt gör ont, och kanske till och med ta chansen att gråta ännu mera medan man ändå håller på. ;) Försöka minnas andra händelser som man blivit ledsen av och på det sättet få ut så absolut mycket av spänningar som bara är möjligt. Tårar läker = sant!

Jag tror att för varje enskild tår som kommer ut så minskas spänningen i kroppen i exakt samma utsträckning. För varje ilsken tanke som få komma ut så minskas också spänningen i kroppen.

Vill och kan man inte visa sin ilska och/eller ledsenhet för omgivningen så finns det alltid någonstans där man kan få vara helt själv. Ut i skogen och slå på ett träd, i badet kan man skylla på att man fått vatten i ögonen ;) osv. Att vara ensam hemma är ett utmärkt sätt att få vara arg och/eller gråta ut.

På det här sättet slipper man skrämma andra, som redan är tillräckligt rädda själva. Det viktiga är att få ut instängda känslor ur kroppen. En amerikansk författare, Artur Janov, menar att det är inte sjukdomar som cancer och infarkter som dödar oss, det är instängda känslor...

Positiva känslor, som kärlek och omsorg, är lättare att visa, men inte alltid ändå. Dessväre är det nog så att om man är van att "stoppa in" negativa känslor så följer ofta dom positiva med också i samma veva, tyvärr. Man kan lätt bli till synes helt eller delvis känslolös, vilket inte heller är bra för vare sig oss själva eller andra runtom oss.

Lösningen, som jag ser det, är alltså att så fort man har chansen låta känslorna få komma ut, då mattas dom ner så småningom och man kommer inte att ha några problem med dom till slut. Visst kommer man kanske att fortfarande bli t.ex. arg ibland, men man har då lärt sig att hantera det. Framför allt så behöver man inte gå omkring som en bomb som kan explodera vilken stund som helst. Jag tror att det är just detta med alltför mycket instängda känslor, som gör människor till pedofiler och mördare.

Många föräldrar lär fortfarande sina barn att inte gråta eller vara arga. Personligen tycker jag att det är grymt att bara stoppa in nappen i ett barns mun när det gråter. Alldeles särskilt spädbarn vilka bara har detta enda uttrycksätt för allt som inte känns bra. Smutsig blöja eller tom mage, inte hjälper nappen mot sådant. :confused:

AJg tror du har en poäng där. Att förlika sig med att saker är som de är, och att jag sannolikt inte kan göra så mycket åt det, tror jag skulle lätta en och annan börda...

Och det här med känslor-som nyfrälst yogautövare har jag under meditationspassen lärt mig att se det som kommer upp, vilket inte så sällan är olika känslor och känslotillstånd, inte värdera, bara registrera, ungeför som när vi ligger på stranden och ser molnen som drar förbi på sommarhimlen. Något jag också FÖRSÖKER ta med mmigi vardagen numera, både hos mig själv och andra också för den delen.

Nu är det bäst att avsluta inlägget-börjar bli lite svammlig känner jag.

Nej då! Ingen är varken svammlig eller korkad eller något annat liknande heller, vi pratar bara fritt ur hjärtat allihopa här och det är det som gör det så roligt och givande.

Det finns väl inget bättre egentligen, än att prata fritt och otvunget och då få upptäcka att vi människor i grunden är så lika varandra.

Birgitta skrev:

Det stora problemet i detta, som jag ser det, är att vi inte tror att vi duger om vi inte är snälla hela tiden. Resultatet blir att man alltid försöker att vara snäll och därmed fortsätter att spara på dessa negativa känslor, som då sätter sig i kroppen som spänningar och så småningom sjukdomar.
(slut citat)

O så sant så sant. Det är kanske inte bara jag (f -57) som fick lära mej just detta som barn. "gör inte så - den o den blir ledsen då när du inte är snäll = säger emot, visar egen vilja osv"
Detta har jag varit extremt noga med att inte säga till mina 3 ungar (fast jag har nog gjort alla andra missar med dem istället, men ungarna är rätt ok nu ;) he he )

Just snäll o glad -syndromet har väl jag lidit av länge... har gett utslag under livet som: anorexia, panikångest, utbrändhet...
Men det är borta o genomlevt nu !!!!!:D

Men uppväxten o allt annat i livet sätter spår, men det gäller att försöka vända dessa till konstruktiva konstateranden; vad / hur /varför gick det såhär ? o ta med sig erfarenheten vidare. Lättare sagt än gjort.

Det enda ( ?) i den här vägen som jag känner att jag gör rätt med är att aldrig ångra något. Har jag fattat ett beslut, väl genomtänkt vid tillfället, o det sen går åt h-e i alla fall, så har jag ju fattat ett beslut som var rätt vid just det tillfället, eller hur ?

You never walk alone - det känner man i den här tråden :D :D

Ja, dom allra flesta av oss har nog våra barndomsproblem att brottas med!

En släkting till mig fick lära sig att han måste "vara snäll, så tycker mamma om dig". Det har resulterat i att han gått genom hela livet med ett leende på läpparna, inte sprunget ur hjärtat, men väl ur hans barndom. Alla vill vi ju gärna vara omtyckta och för att min släkting skulle förvissa sig om att bli omtyckt har han genom att se glad ut försökt att visa hur snäll han var... Ett livslångt lidande egentligen, mycket tragiskt, att inte få vara som man är och våga visa sina känslor.

Nu finns det ingen anledning att bråka med sina föräldrar om hur det var, trots allt gjorde dom så gott dom kunde. Däremot finns det all anledning att våga se hur det var för att som vuxen kunna räta ut allt som var fel.

Ingen är väl perfekt, idag när mina barn är vuxna sedan länge så kan jag komma på saker jag gjort/sagt som jag inte borde och även saker jag inte gjort/sagt som jag borde. Det känns i "mammahjärtat" även om det dock aldrig har varit fråga om misshandel, hot eller andra grova saker.

Ja att vara snäll är sannerligen en konst, för man glömmer ju ofta bort att vara snäll mot sig själv i ivern att vara andra till lags. Och när man inte lyckas med att göra andra till lags kommer skuldkänslor och samvete....

By the way, så sitter jag iksom trådskaparen med en ond fot idag. Jag skrattade för mig själv när jag åkte in till akuten igår, att det var nog guds finger ändå.
Nu vet jag inte hur självförvållat det är att intet ont anande bli på och omkullsprungen av en häst och dessutom trampad på foten med en stor gräsbrodd, så att det ser ut som ett skotthål men jag kunde ju ioch försig stannat hemma vid symaskinen....
Hur som halta lotta får sitta där hon sitter några dagar och begrunda sitt öde.

zickzack
 

Stackars dig! Det hade ju kunnat gå riktigt illa, att bli omkullsprungen av en häst, så hemskt! Du skulle nog ha stannat hemma vid symaskinen...;)

Uppriktigt sagt så tror jag faktiskt att allt är självförvållat, inte direkt liksom, man önskar sig ju inte själv olyckor, men indirekt menar jag, drar vi på oss större eller mindre olyckor genom att vi inte tillåter oss att ta det lugnt ibland.

Hoppas att din stackars fot läker fort, under tiden kan du bara njuta av ledigheten några dagar, att bara få göra som man själv vill är underbart!

Snällhet är ett gissel på det viset att man får dåligt samvete och skuldkänslor när man inte gör andra till lags, precis som du skriver, men träning ger färdighet, sägs det. Om vi bara, till att börja med, försöker lite då och då att inte göra som vi tror att andra vill att vi ska göra, så blir vi bättre och bättre på det. Det är lika som att lära sig simma eller cykla, om vi bara tränar så kan vi det till slut. Det viktigaste är att vara snäll mot sig själv, då kommer snällheten mot andra av sig själv bara, utan att vi behöver tänka på det ens.

Re: zickzack
 

Haha, det var det jag kom att tänka på, på väg till akuten, mitt i prick. Jag kan ju nämna att ett bifynd vid besöket var ett blodtryck på 150/100 så jag antar att min inre gudinna var tvungen att låta en häst trampa ner mig för att få stopp på karusellen. Man kan ju inte annat än skratta.

Och tack för dina tankar.

Tankens Kraft...
 

... ser jag som detsamma som självförvållat, som denna tråd började med.

Jag tror att vi använder oss av tankens kraft hela tiden fast vi för det mesta inte tänker på det ens.

Allt som vi tänker på tenderar att bli verklighet. Ju mer vi tänker på något desto större är möjligheten att det blir så.

Ofta tänker vi kanske på negativa saker, på det viset att vi t.ex. är rädda för hur framtiden ska bli, rädda för olyckor av olika slag, rädda för att bli sjuka m.m.m.m.

Jag tror på fullaste allvar att allt vi kan tänka kan också bli veklighet.

Då kan man undra varför vi tänker på tråkiga saker egentligen, för det gör vi nog allihopa, till och från i alla fall.

Vi är rädda för vår ekonomi t.ex. att inte pengarna ska räcka till allt vi vill göra och köpa osv. Vi är rädda för att vår kärleks-relation ska ta slut kanske eller vi är rädda för att det ska hända barnen något. Det finns nog tusentals olika saker vi är rädda för och som våra tankar alltför ofta sysslar med.

Om det nu är sant att det vi tänker på tenderar att bli verklighet så borde vi ju tänka trevliga saker bara och ingenting annat. Visst, det är svårt att förändra våra tankar, vi har säkert tänkt liknande tankar i massor av år. Det är svårt att ändra gamla vanor.

Men, som sagts tidigare i denna tråd, "övning ger färdighet". Som att lära sig cykla eller simma eller vad som helst. Det krävs mer eller mindre övning för att klara nya saker, men allteftersom så går det lättare och lättare ändå. Dessutom blir man gladare, särskilt när man börjar upptäcka att det fungerar.

Helt plötsligt en dag kommer man på att man skapar själv sitt eget liv och allt som det innehåller, både bra och dåligt. Den dagen börjar man tänka mer och mer medvetet för att bara skapa sådant som man verkligen vill ha.