skönt att höra att ni har kommit igenom det och har hittat ljuspunkter och det som känns meningsfullt och givande :)
Det handlar väl om att bygga upp en tillvaro som fungerar på alla plan utan att suga kraften ur en, acceptera att orken bara räcker så långt som den gör.
orkar ni med sömnaden så som ni vill, eller hindrar värken det med?

Värken hindrar även sömnaden ibland, men det gör inte så mycket. Det kommer ju en dag imorgon också. Det finns alltid något annat kul man kan hitta på.

Då får jag uppsöka soffan en stund, om det blir alltför ont.
Jag sitter inte så långa stunder åt gången, jag har strykbrädan i köket, så jag måste upp och röra mig, lite då och då. vissa dagar är det ju sämre, men då kan jag ta en stickning och sitta i soffan.
Jag tycker att det fungerar bra, på det hela taget, och de dagar jag har väldigt ont, ja, då är det ingen som ser mig!!
Aina

Nån som minns Kapten Zoom på 70-talet?

När han i Hallunda öppnade luckan till sopnedkastet och efterlyste "tejp till våning fem".
Tjejen som han var inneboende hos fick spunk! Så där fick man ju inte göra!

Men vadå? Bor ni inte så här för att kunna ha stöd av varandra? Och slänga över lite tejp om nån behöver?



Nåt sånt är det här med internet.
Jag har några forum som jag försöker besöka dagligen.

Och vad man än funderar om så kan man ställa en fråga och oftast får man svar snabbt och enkelt!:D

Kapten Zooms vision är här!:D

Precis. Det är skönt att se att det finns andra som är i samma situation som man själv är i. Annars är det lätt att känna sig ensam när man kan ske är ensam i bekantskapskretsen som har dessa erfarenheter.
Så är det för mig. Jag har känt mig som en klagande bitter människa i många år utan att känna att mina närstående förstod. Nu har jag slutat bry mig, om det är så att det är någon som inte verkar förstå så låter jag det inte beröra mig som jag gjorde förr.

Men nog känns det onekligen lite ensamt ibland när ryggen säger stopp - färdigsuttet nu, men sylust och kreativitet säger mera-mera.. Å där sitter man ensammen med sina smärtor.

Därför är det så himla viktigt att ha ett intresse man brinner för, något som får vardagen att skina lite. När man stiger upp så har man något att se fram emot, jämfört med trist tv, och hushållsarbete. Nåja, diska och städa måste man ju men man kan bestämma nivån på hur välstädat man måste ha...

Jag är 38 år och har varit sjukskriven/sjukpensionär i över 12 år, och det känns skittrist faktiskt, jag hade för ett antal år sen när jag fick sjukpension och jag insåg att läkarvetenskapen givit upp och de ansåg att jag inte hade något på arb.marknaden att göra. Då inleddes ett tungt sorgearbete. En massa frågor som inte hade något svar. Är det kört för mig nu? Kommer jag aldrig att bli bättre? Är detta mitt liv nu, är värk min ryggsäck att bära för resten av mitt liv?

Nu känns det bättre men jag jobbar fortfarande med mina egna krav på mig själv, jag önskar fortfarande att jag ska orka städa varje vecka osv, fast jag inte längre orkar och inte gör det så känner jag att jag borde ju orka. Åtminstone minska sömnad och öka städning.
Men jag jobbar på det. Jag vet att lite skit i hörnen inte gör nåt, om nån stör sig på det så är dom inget att ha tycker jag, eller så får dom väl hjälpa mig städa..;-) Ingen bryr sig ju, bara jag, alltså mitt bekymmer. Därför får man jobba vidare på att stryka en massa måsten.

Därför är sysidan så bra, där finns det likasinnade på många plan. Äntligen har jag hittat fler med samma intressen som jag och jag kan nå dom med att bara stappla in till datorn.

Hurra för er alla!