Att sy eller inte sy, det är frågan

Pyjamasbyxor i flanell

I våras hittade jag en rejäl bit (nästan 6 meter tror jag) skön flanell i riktigt pyjamasmönster, på loppis förstås. Ett av de sällsynta tillfällen då jag genast visste vad tyget skulle bli. Tänk vad skönt att "toffla runt" i pyjamasbyxor innan det är dags att krypa i säng!

Själva byxorna sydde jag redan i våras, men sen har de blivit liggande över sommaren, oupplagda. dessutom blev resåren alldeles för lös så jag var också tvungen att sprätta loss och byta ut den. Förra veckan kom jag mig äntligen för att sy klart byxorna och det är jag glad för nu. De är jättemysiga.

Mönstret kommer från en mönster-CD där man knappar in sina mått och så skrivs ett mönster ut på skrivaren. Funkade ju ganska bra tycker jag!

Ett projekt med stor UFO-potential

När min son fyllde sju köpte vi en diktafon till honom. Den gick dock i golvet flera gånger, så jag frågade om jag fick sy ett fodral till den. Jag KUNDE ju ha gjort det lätt för mig och bara sytt ett lite vadderat fodral. Men varför göra det lätt för sig om man kan krångla till det? (Som jag nog skrivit förr.) Så jag gav mig på att göra ett stöttåligt fodral som även tillät användning av diktafonen...

Jag sydde fodralet i två delar. Först skar jag till en bit spänstigt skumgummi, som jag klädde med tyg. Jag skar också upp två hål för på/av-knappen och mikrofonen. Det var den enkla biten. Sen ägnade jag ett par timmar åt att handsy in band som väggbeklädnad i hålen. Som tur var hade jag sparat flera avsnitt av Spanarna i P1 så jag hade åtminstone lite underhållning medan jag stack mig i fingrarna och svor.

Utanpå skummgummibiten trär man sen på en påse, med plast för displayen. Yttertyget har sonen valt själv, strechigt, slinkigt silvertyg. Till det valde jag ett grönt fodertyg, inte stretchigt men vansinnigt slinkigt. Det var inte kul att sy dessa båda tyger tillsammans kan jag säga! Det ena repar upp sig bara man tittar på det, det andra får man akta sig för att dra i eller nåla oförsiktigt för då spricker silverytan. Nåväl, tillslut blev det ju klart. Tre veckor efter att jag började. Ganska bra jobbat ändå, om det varit en grej till mig själv hade den blivit ett UFO, det är jag säker på.

Absolut inte det finaste jag sytt men jag hoppas mottagaren blir glad.

Mitt broderi

Häromdagen hittade jag en filt som jag gjorde när jag väntade min första son. Tyget är tjockt med en sida som är svart och en som är mörklila. Troligen nån blandning av ull och syntet. Garnet är svart ullgarn och vad jag minns gick det av ganska lätt.

Broderi har aldrig varit något för mig och langettstygnen runtom är väl inte precis något att visa,  men jag tycker att jag fick till motivet rätt bra!

Det enda jag broderat utöver detta (och kanske några "dagisdukar") är mina initialer på en kökshandduk i högstadiet.

Ett kviltat fodral till ishockeyspelet

Ishockeyspelet. Det gamla, från min barndom på 80-talet. Älskat av barnen, tyvärr lite sönderlekt. Men förbaskat skrymmande! Så jag sydde ett fodral så att spelet kan hängas på väggen när det inte används.

Jag har inte kviltat speciellt mycket så jag visste ju inte hur detta skulle bli. För att få ett någorlunda jämnt mönster valde jag att sy efter mönstret som redan fanns på madrasskyddet som jag använde till stoppningen. Det blev ganska bra tycker jag! Istället för att nåla strök jag fast små bitar av nån slags smältband (som jag fick med IKEA-gardiner en gång) mellan tyget och madrasskyddet.

Ficka för puckar.

Tyget är förstås loppisfyndat. Kantbandet har jag gjort själv av ett guldtyg från Stoff och Stil. Det tyget gick inte att stryka ordentligt utan man fick ta kanske 8-10 cm i taget för att inte strykjärnet sulle dra med sig tyget och dra ut det så det blev förstört. Att sy i det var också besvärligt. Varför göra det lätt för sig när man kan krångla till det?