Självförvållat

[Delfintua]

Vad härligt att gå förbi spegeln och säga "hej snygging". Helt enkelt underbart

Så har du nog rätt Birgitta. Kraven är mer könsrelaterade än åldersrelaterade. Vi kvinnor ska klara så mycket på så kort tid som bara möjligt, rena maratonloppet ibland

Ska nog gå ut nu och krama mitt blommande äppelträd. Det står i full blom och ger massor av energi.

[Birgitta-L]

min skärmsläckare säger "hej snygging" hi hi hi

[VivoPlena]

När jag tog körkort miss jag att inne på toa hos körskolan stod det, i självhäftande plast på spegeln, SNYGG. Så när man speglade sig stod det SNYGG under ens ansikte.

[virkvarns]

Apropå kvinnor, vem ställer kraven egentligen?

Om ett hem är ostädat säjer ni då, oj vad mannen är slarvig och lat.
Är det inte vi kvinnor som är rätt elaka mot varandra, för vi tror att vi blir bättre om någon annan är sämre.

Att tänka gott om andra och vara ödmjuk, det stuttsar tillbaka. Insidan mår bättre av vänlighet än ilska. Själklart ska man bli arg om det är befogat, men ibland tror jag vi tänder till lite för snabbt.

[Birgitta-L]

Visst Lena,
nog är det så att vi kvinnor har lätt för att racka ner på andra, typ: "fy så sandigt hon har i hallen - köper hon bullar !!? när man kan baka, stackars stackars hennes man han får "passa" barnen ( hatar det uttrycket) när hon går o latar sej på gymmet med vänninorna." (jodå - trot eller ej det är kommentarer ur verkligheten)

Man ska inte kasta sten i glashus, men jag försöker i alla fall att undvika såna här kommentarer själv. Då¨tycker jag det är betydligt svårare att inte ta åt sig - eller vad tycker ni ?
Luther han sitter lixom på axeln även om det blir lättare för varje år att borsta bort honom !

Måste bara säja oxå att det är sååååå underbart kul att kunna diskutera sånt här med er andra
man stärker sej liksom

[virkvarns]

Det är bra Birgitta! Men hur vill du att det ska vara, och hur kommer vi dit.

Jag tror vi kan förändra oss, om vi får stöd och hjälp av varandra.

[Birgitta-L]

He - det var faktiskt svårt att sätta på pränt; hur vill man ha det? vi menar nog allesammans sak samma; bra jämlikt rättvist både vad gäller familj/jobb/man o kvinna/fritid... o att man måste hinna leva oxå ! trivas på jobbet ! ha en bra trygg kärleksfull familj/vänkrets/.

Har en dotter på snart 19 o hon o hennes kompisar ser detta som en självklarhet o fattar inte varför vi inte har det så
Så kanhända blir det lite bättre när tiden går

Hur göra Hmmm - vara mer schysta mot varandra, vi tjejer. Kolla bara den här diskussionen - vi är ju inne på samma linje, typ, allesammans.
Vi kan ju inte vara de enda som tycker så, det vet man ju.

Nu vaknade en idee i min trötta jobbar-skalle: ska försöka, verkligen !, att vara hyvens o försöka följa så som man borde vara nu i helgen så får vi se; hur lätt är det ? ger det svall-vågor ?

(gu så redig jag lät nu då, he he, ta det inte så allvarligt, såååå ordningsam är jag nu inte

[virkvarns]

Ja, fy bubblan om man glömmer att vara snäll och dom där hornen börjar växa ut.

Jag tror också vi ser slutet på den epok där pappan passade sina barn, och uttrycket
han är så duktig som tvättar fönstren.

Men jag tror det är kvinnor som säjer så.

Vi är nog inte osyldiga utan vi får nog ta på oss ett visst ansvar för att det blivit så.

[Birgitta-L]

visst lägger vi det på oss själva.
'men tillbaka till ursprunget (?) hur ska vi göra o agera nu? för att vi ska få det bättre på de här punkterna ?

Själv har jag problem med att det ofta blir att jag gör nåt/städa-diska-tvätta-lagamat/ själv för att det blir rätt gjort då - men hallå - jag hör ju själv hur galet det blir !
Lite kontroll-freakvarning, eller

Sen ska vi ju inte glömma att det i området o till viss del i bekantskapskretsen finns en massa "duktiga" tjejer/mammor som det är svårt att låta bli att jämföra sig med, eller rättare sagt försöka göra likadant som.Det ses inte med blida ögon att lata sig vid en bok/symaskinen, och det värsta är nog att då SKÄMS jag - fyyy på mej Detta är en sak att jobba bort !
Men jag är kanske inte den enda som har det såhär

[virkvarns]

Jag kan ge ett tips. Efter att alltid ha städat på tors-fredag, börja jag och städa på lördagarna.

Med buller och bång, suckar och frustningar, började jag på lördagsmorgonen att städa,
på med dammsugaren, öppna fönstren osv.

Jag är inte helt nöjd, men en förbättring blev det.
Sen har vi det där med "hålla ihopp" nära och kära med telefon kontakt, vilket tar sin tid.

Jag har nog tur som bor på landet, för det dyker inte upp så många oanmälda gäster,
men när dom kommer vill man ha fint.

[xyzavslutat]

Oj, så många trevliga tankar som kommit hit sedan igår kväll när jag tittade in sist. Det var sååå roligt att läsa igenom hela tråden.

Tänk om vi kunde slå oss ihop alla nu och försöka komma till rätta med vår inneboende (medfödda?) duktighet och börja leva våra egna liv på våra egna villkor. Kanske är man lite rädd att man då ska bli en stor egoist? Egentligen tror jag att ju mer man tänker på sig själv desto gladare och trevligare blir man. Det finns ett typ ordspråk som säger att "man behandlar andra som man behandlar sig själv" alltså är det ingen nackdel för andra heller att vi ser till så att vi själva mår så bra som möjligt.

Jag är 40-talist och borde alltså vara stark, men jag känner mig inte sån själv. Även om det är många som påstår det om mig, mest av allt min man, men allt är ju relativt, sa någon, ha ha.

Jag tror att det är viktigt att följa sin känsla för allt man ska göra. Vill jag hellre vara ute och fiska t.ex. istället för att tvätta skitiga fönster så ska jag vara det eftersom det i så fall gör mig gladare. Som en väninna fick råd en gång när hon sa att hennes bekanta klagade på att hon hade ostädat, "be dom städa då om dom tycker så".

Problemet är det dåliga samvetet som så gärna gör sig påmint. Jag brukar säga att jag är född med dåligt samvete och har önskat många gånger att det kunde opereras bort, ha ha.

Så bra om vi varje stund på dagen, ja även på natten om så behövs alltid tänka efter om jag verkligen vill detta, vad det nu än är fråga om. Vill jag så gör jag det, vill jag inte så gör jag det inte. Vad det än handlar om. Då är man sann mot sig själv och inget kan vara mer rätt! Det vore ju en tämligen lätt regel att leva efter, OM det inte var det dåliga samvetet.

Jag tror verkligen på reinkarnation och i och med det så vet jag att vi får fler chanser. Det kanske helt enkelt är så att människans utveckling går ganska långsamt för det mesta, allt måste få ta sin tid, men det hindrar inte att vi redan nu VET hur vi vill ha det.

Om jag verkar surrig ikväll så beror det inte på vin eller liknande, ha ha, det beror på att vi varit på resande fot hela dagen. Satt själv mestadels i bilen bara med min mans stora träskor. Dags att gå och lägga sig nu.

Tack igen för alla trevliga synpunkter från er som mötte mig när jag kom hem.

[avslutad141023]

hehe jag e väl kanske inte riktigt en av dessa starka generationer... född 69- men ändå...


Då jag kommer från den röda öknen och bär på en 4 del av urinvånarnas blod, ett blod som dunkar hett i mina ådror, så skulle jag vilja gemin syn på saken...


Allt är meningen även det där hemska, det som sitter som en tagg i bröstet.
Att Birgittas fot tar kontakt med henne när resten inte lyssnar är vardagsmat för mej. självklart, är man en duktig förvärvsarbetande husmor så kan man ju bara sitta still när man fysiskt blir hejdad!


Någon skrev at vad man tar sig till när man inte kan skapa längre?? jag kan svara på den frågan åt dej!!

Jag har varit konstnär ( inte hel försörjande) i många år, mina tavlor har hängt i ett par olika storstäder. för ett o ett halv år sedan var jag med om en olycka som gör att skriva min namnteckning ser ut som en stupfull dingo skrivit den, från att varit en detaljist i målningen kan jag nu dra ett krokigt, rakt streck...
slut finito!! min hjärna fortsatte att måla, men mina händer var stilla.. i nästan ett år var frustrationen så stor att jag grät mig till sömns var kväll. i januari fick jag för mig att köpa mej en broderande symaskin, för jag ville kunna skiva mitt kennel namn på jackor mm

Jag hade ingen aaaning om att jag skulle göra tavlor igen,, men tack vare erpå sysidan förstod jag att jag kan göra konst igen, jag har inte gråtit av konstsaknad sedan jag skaffade speciellt min D1.

"livet förändras lixom jag" finns det en låttext som går.

Innan min olycka var jag en väldigt energisk hund idiot, tävlade på elitnivå mm

själv har jag insett att dessa dagar är förbi, istället för stenhårt fotarbete tränar nu hundarna annat här hemma. men tänk om omgivningen kunde inse att jag aldrig mera kommer stå på prispallen o sluta snacka om det som en verklighet.

jag betalade ett allt för högt pris för att vara dem till lags, jag kämpade så för att ut o tävla efter olyckan, så alla chanser jag hade till förbätring gick i stöpet, jag blev sämre!.

Själv så ville jag inte så jätte mycket, smärtorna var enorma, men alla som peppade, alla som ville alla som krävde vart för starka för mej.

vad vann dom i slut ändan, jo övertygelsen att du kan ju, du kunde ju tävla den gången kämpa hårdare, vad vann jag ingenting på just det, men straffet blev total vila, och det var då jag köpte symaskinen.

den ger mig dessutom något att gömma mig bakom när kraven blir för många. det är svårt att vara klen när man innan varit en amazon, som alla alltid förväntat sig berädd till krig, och att säga jag jag kan inte. nu kan jag säga vet du jag har ett projekt jag vill bli klar med. så på sätt o vis så har jag inte bara fått skapa jag har fått lite tyrka oxå...

Hemma säger vi " när dingon ätit klart är det moder jords tur att festa"

Summan av mitt långa svammel är...

livet kan te sig riktigt smutsigt åt ibland, men under diskbänken finns det ofta bra rengöringsmedel... kanske ser man nya toner och skiftningar i den nya ytan...

Annie med drömtidens sus i sina öron. allt har en mening även nör man inte tror det, man kan lära sig nytt eller försvinna in i mörkret

Ta hand om er systrar för ingen annan kan lyssna till ert innersta

[axyzvslut]

Tack pulvertrollet för du delar med dig av dina tankar.

" Den friske drömmer om storartade ting,
Den sjuke bara att bli frisk."

[sacira]

Njöt när jag läste trådens innehåll. Tänker på mig själv(vi människor har ett inneboende behov att bolla med varandra och det ska vara så). Vet inte om jag har någonting att tillägga för allt är redan sagt eller...funderar på anden...men då blir det ju väldiga diskussioner tror jag och jag vet inte om någon har intresse att fördjupa sig i ämnet. Vad jag tycker??? Okej! Kropp, själ och ande. Anden är det vi blir fyllda av. Det är själens energi. Funderar på att det finns så många olika slags religioner där vi människor strävar efter att skaffa oss energi, meningen med livet mm. Ritualer, traditioner är det som vi ser människor utöva sin religion med. Behöver vi bekräftelse av varandra? Är det också inbyggd? En sak är säkert och det är att vi behöver varandra. Det har sysidan bekräftat. Det är givande att byta tankar även på djupare plan. Jag känner" att den positiva kraften finns här just nu. Att i bland hamna där att man har ont, det händer alla någon gång. Oftast är det väl självförvållat, men inte alltid. Vi behöver inte känna skuld om det händer för vi är bara" människor.

[xyzavslutat]

Tack för nya tankar igen, det är så givande att läsa om er allihopa, som har vågat prata om er själva och det som egentligen rör sig inom var och en av oss.

Kanske verkar det lite negativt att påstå att allt är självförvållat som tråden startade med, men det innebär inte något dömande av vare sig mig själv eller någon annan. Hur det än är så är jag glad för min onda fot, ha ha, närapå lycklig över den, vissa stunder i alla fall. Just för att den påminner mig om något som jag gjort fel. Om jag inte fått ont i foten så hade jag "gått på" som vanligt med jobb förstås.

Samtidigt känner jag att jag borde inte klaga, jag tänker på alla som varit med om mycket värre saker, som du Annie (Pulvertroll) t.ex. Vad är en ynka ond fot i jämförelse? Ingenting egentligen!

Nu var det ändå inte min mening att klaga förstås, meningen var att öppna en diskussion om detta med självförvållat m.m.

För några år sedan hade jag svår migrän och ofta tänkte jag då på alla med obotliga sjukdomar, vad var ett migrän-anfall mot det? Ingenting! Nu är migränen helt borta, sedan flera år, helt utan medicinering, jag vägrar att använda sådant. Jag gjorde då som nu, såg det som självförvållat och funderade över vad jag gjorde för fel. Kom fram till det efter en tid, "gjorde halt" och bestämde mig för att sluta vara så dj:a snäll, vilket hjälpte mig även då att bli fri från eländet.

Sedan kan man ju undra över varför jag gått i ungefär samma "fälla" igen...

När det gäller religion så tror jag att all världens olika religioner egentligen är precis samma sak. Vi kallar någon för Gud eller Buddha eller Jehova och en massa andra namn, men det är ändå bara namn. Det viktiga är vad vi var och en lägger in i det namn vi använder. Kristendomen pratar ju om Gud förstås och jag använder nog oftast det namnet också, men helt allvarligt skulle jag även kunna använda namnet Kalle eller vad som helst. Det viktiga är vad jag lägger in i begreppet menar jag.

Jag tror med största säkerhet på att det finns en Gud eller en Kalle, men för att beskriva vad jag lägger in i namnet så kan jag säga t.ex. "en högre makt" istället, som gör att vem som helst bättre förstår vad jag egentligen menar. En högre makt som hjälper mig att t.ex. förstå vad jag gjort för fel den här gången...