Jag har länge funderat på det som står i rubriken. vi startar våra projekt med liv och lust men så innan man hunnit blinka så sitter man där med något som har blivit ett ufo, hur gick det till? Jag har kommit fram till ett svar idag - det är när det jävlas med en mer än vad som är uthärdligt. Har haft en necessär modell större utklipp i jeanstyg med foder en längre tid. En gång testade jag att sy ihop den och det blev kattsk.... av det och jag lämnade den till min mor för sprätthjälp (det är så tråkigt) och sen har den blivit liggande där på klippbordet. Den har legat i vägen och jag har blivit irriterad varje gång jag behövt flytta på den och förbannat mig själv att jag inte bara sätter mig och tar tag i den MEN det finns alltid roligare saker än att ta tag i ufo. Nu är det dock gjort och direkt när man tar i tyget vet man precis varför den legat där den gjort i flera månader, det bråkar direkt och humöret man har när man jobbar på ufo ska vi inte tala om (tur att jag varit ensam hemma nu på morgonen). Och det värsta av allt är att man förväntar sig inte något vidare resultat så man lägger inte ner själ och hjärta i projektet precis, egentligen vill man bara att det ska gå åt skogen för då har man orsak att kasta den i det runda arkivet och gå vidare för då har man i alla fall gett det en chans till. Och vad är det som driver oss att fortsätta med våra ufo, varför utplånar man inte det från sitt syrum så man kan få ro i själen? Jag tror inte man vill bli besegrad av en tygbit och en gång hade man ju stora visioner för sitt projekt och vill ju EGENTLIGEN se resultatet.
Resultatet för min del blev hyfsat bra idag och nu står necessären här bredvid mig och hånler lite för att den gett mig en rejäl match men samtidigt ler jag ännu större för den besegrade mig inte
Oj det blev en hel krönika men det var mycket funderingar under sömnaden idag.
Bild för er som vill se ett ufo finns i mitt album som ufonecessären.