Jag och min syster har haft samma slöjdlärare när vi gick skola trots att det skiljer sex år mellan oss - och våra berättelser är kusligt lika när vi börjar jämföra.
ingen uppmuntran eller utbildning i "självständigt tänkande", snäsigt bemötande och allmänt tråkiga lektioner. Det tog en halv termin att sy ett par joggingbyxor i sweatshirttyg utan fickor och med muddresår i midjan.
På mellanstadiet när vi skulle lära oss att sticka så suckade mest min lärare över att jag var vänsterhänt och det var så svårt att lära ut. Stickningen blev stenhård och det gick verkligen jättesakta jämfört med mina skolkamrater så när de fick sticka ett mindre gosedjur så fick jag sitta med min provruta.
Samma sak på högstadiet men då blev jag bara arg på läraren som snudd på hånade min stickning så jag tog med allt hem till mamma och hon + min granne satt en hel helg och tränade med mig, de förklarade det här med funktionen med stickornas olika tjocklek, garnets spänst m.m och då gick det upp ett ljus för mig - tänk om jag fått veta det tidigare?.
När jag gjort klart mina lovikkavantar så fnös läraren och sa att "du har minsann gjort två högervantar" - jag använder dem än idag (14 år senare [oj, vad jag kände mig gammal!] och mig veterligen så har jag inte två högerhänder
)
Lapptäcket jag sydde i 9:an som slutarbete fick jag lov att att ta hem och sy färdigt då det var ont om tid i slutet av terminen. En hel helg gick åt till att tråckla, sy, sprätta, sy om och fixa då mamma var petnoga så alla detaljer skulle bli bra då mitt slutbetyg hängde på det. Stolt som en tupp visade jag det för läraren och kommentaren var "det är för fint för att du skall ha gjort det".
Visst - jag hade tagit hjälp av mamma som handledare och hon har sömnad som yrke men måste man tro det värsta om eleverna hela tiden?
Jag ville prova sy på overlock i skolan men det ingick inte i lektionsplanen. Jag frågade om jag fick ta hem och smycka en av mina kreationer med en brodyr från mammas HQ Designer (var tvungen att göra brodyren innan plagget syddes helt klart) men sånt fick jag minsann syssla med på fritiden.
Jag upplevde slöjden som en enda lång terror och jag hade noll självförtroende vad gäller sömnad i lång tid efteråt. Jag vågade inte ens fålla min gardiner - för läraren sa ju att allt jag gjorde var dåligt.
Hade inte mamma stöttat och pushat på så hade jag aldrig vågat mig på sömnad igen. Minns när jag fick min första symaskin av mamma och pappa. Tittade på den som det var ett ufo och funderade på om de drev med mig? Nu har jag ett stort syrum i mitt hus där jag spenderar tid nästan varje kväll - och dagarna fördriver jag med att arbeta med maskinbrodyr..
Som livet kan te sig
