Du kan slynga snoddarna också, men smala brickvävda band funkar alldeles utmärkt. Personligen använder jag gärna sidenband eller läderremmar till snörning, eftersom materialen är korrekta och det innebär att jag slipper hantverka fram snoddarna.
(Jag är lite lat ibland.)
Det finns illumineringar som visar snörning under armhålan ner till höften på bliauter. Överlivet är skuret ett par decimeter längre än det behöver vara och snörningen gör att livet dras ihop på höjden, så att de karakteristiska horisontella vecken uppstår över mage och rygg. Kjolen ska vara så vid att den faller i många täta, vertikala veck.
Det finns crinklade tyger att köpa om du vill slippa göra som Eva Andersson gjorde med sin linneunderklänning. Men jag har hittills inte sett crinklat linne, tyvärr. Så enklast om du vill ha korrekta material är att följa Evas tips med att vrida tyget när det är blött.
Bra kantband är svåra att hitta, tycker jag. 1000-tal och 1100-tal innebär ju väldigt breda band och ofta flera olika på samma plagg. Enklast är att göra remsor i tyg (i en annan färg än klänningen, gärna i siden) och brodera, pärlbrodera eller måla med textilfärg på dem. Då kan du ta ett betydligt smalare band (enklare att hitta) och sy på på kanterna på din tygremsa, så att det blir snygga kantavslut på dekorationen. Dessa kantband döljer också sömmarna som tygremsorna är fastsydda med.
Snörhålen bör du sy med silkestråd, med t.ex. knapphålsstygn. Då bör de hålla ett bra tag även om du bär plagget och således snörar det ofta. (Knapphålsstygn i snörhål ser man på bevarade plagg från 1500-talet, men längre tillbaka finns så få fynd att man bara kan gissa, som Lillith skrev.)