|
Där har vi nog en stor orsak till vidbrändheten, (roligt ord) att vi försöker vara så duktiga. Tänker först på alla andra och sist på oss själva.
Måste säga att det känns sååå skönt nu att bara gå hemma och göra ingenting, jag trivs verkligen och är inte alls ledsen för det som hänt även om jag inte kan röra mig som tidigare. Faktum är att det gett mig tillfälle att stanna upp och tänka efter vad jag hållit på med under så många år. Foten har ju ändå blivit lite bättre jämfört med den första veckan och jag har mina "leksaker" att hålla på med, datorn och symaskinen.
Det viktigaste som jag ser det nu är att fundera över hur jag har burit mig åt för att hamna i den här situationen. Att försöka se det klart och tydligt för att kunna undvika det i framtiden. Se min egen roll i det som hänt.
Egentligen står det helt klart för mig att jag tänkt alltför lite på mig själv. Ville vara duktig, som sagt.
Det är slut med det nu, jag har bestämt att aldrig mer göra något som jag inte vill. Jag VILL ha rent och snyggt hemma. Jag VILL äta god och näringsriktig mat varje dag och jag VILL även laga den själv. Jag VILL baka gott bröd till oss. Jag VILL att både jag och resten av familjen (läs: min man) ska ha rena kläder att sätta på sig och jag VILL arbeta med det själv. Jag VILL leka med datorn och symaskinen utan dåligt samvete. Jag VILL också kunna sitta stilla i soffan och bara "glo" i väggen. Jag VILL en massa saker, på mina villkor så åt h:e med duktigheten!
Jag har ju bara mig själv att skylla, det är det jag menar med att allt är självförvållat. Ingen har någonsin försökt att tvinga mig till någonting. Min man är det snällaste som finns tror jag, kanske alltför snäll ibland. Våra barn är utflugna sedan länge och sköter sig bra själva.
Men det är nog så att "Om huvudet är dumt så får kroppen lida".
|