|
Mina tankar..
hehe jag e väl kanske inte riktigt en av dessa starka generationer... född 69- men ändå...
Då jag kommer från den röda öknen och bär på en 4 del av urinvånarnas blod, ett blod som dunkar hett i mina ådror, så skulle jag vilja gemin syn på saken...
Allt är meningen även det där hemska, det som sitter som en tagg i bröstet.
Att Birgittas fot tar kontakt med henne när resten inte lyssnar är vardagsmat för mej. självklart, är man en duktig förvärvsarbetande husmor så kan man ju bara sitta still när man fysiskt blir hejdad!
Någon skrev at vad man tar sig till när man inte kan skapa längre?? jag kan svara på den frågan åt dej!!
Jag har varit konstnär ( inte hel försörjande) i många år, mina tavlor har hängt i ett par olika storstäder. för ett o ett halv år sedan var jag med om en olycka som gör att skriva min namnteckning ser ut som en stupfull dingo skrivit den, från att varit en detaljist i målningen kan jag nu dra ett krokigt, rakt streck...
slut finito!! min hjärna fortsatte att måla, men mina händer var stilla.. i nästan ett år var frustrationen så stor att jag grät mig till sömns var kväll. i januari fick jag för mig att köpa mej en broderande symaskin, för jag ville kunna skiva mitt kennel namn på jackor mm
Jag hade ingen aaaning om att jag skulle göra tavlor igen,, men tack vare erpå sysidan förstod jag att jag kan göra konst igen, jag har inte gråtit av konstsaknad sedan jag skaffade speciellt min D1.
"livet förändras lixom jag" finns det en låttext som går.
Innan min olycka var jag en väldigt energisk hund idiot, tävlade på elitnivå mm
själv har jag insett att dessa dagar är förbi, istället för stenhårt fotarbete tränar nu hundarna annat här hemma. men tänk om omgivningen kunde inse att jag aldrig mera kommer stå på prispallen o sluta snacka om det som en verklighet.
jag betalade ett allt för högt pris för att vara dem till lags, jag kämpade så för att ut o tävla efter olyckan, så alla chanser jag hade till förbätring gick i stöpet, jag blev sämre!.
Själv så ville jag inte så jätte mycket, smärtorna var enorma, men alla som peppade, alla som ville alla som krävde vart för starka för mej.
vad vann dom i slut ändan, jo övertygelsen att du kan ju, du kunde ju tävla den gången kämpa hårdare, vad vann jag ingenting på just det, men straffet blev total vila, och det var då jag köpte symaskinen.
den ger mig dessutom något att gömma mig bakom när kraven blir för många. det är svårt att vara klen när man innan varit en amazon, som alla alltid förväntat sig berädd till krig, och att säga jag jag kan inte. nu kan jag säga vet du jag har ett projekt jag vill bli klar med. så på sätt o vis så har jag inte bara fått skapa jag har fått lite tyrka oxå...
Hemma säger vi " när dingon ätit klart är det moder jords tur att festa"
Summan av mitt långa svammel är...
livet kan te sig riktigt smutsigt åt ibland, men under diskbänken finns det ofta bra rengöringsmedel... kanske ser man nya toner och skiftningar i den nya ytan...
Annie med drömtidens sus i sina öron. allt har en mening även nör man inte tror det, man kan lära sig nytt eller försvinna in i mörkret
Ta hand om er systrar för ingen annan kan lyssna till ert innersta
|