Citat:
chery skrev:
På mitt förra jobb fick vi ofta en massa överblivna baugetter från företaget brevid. Dom brukade min förra chef ta med och dela ut bland dom hemlösa vid stationen.För många av dom var det dagens första mål.Både jag och min man brukar hjälpa hemlösa när vi kan.När jag jobbade i Malmö och väntade vid värnhem hände det att jag dela med mig av ciggen ibland. Jag fick bra kontakt med dom. kände många av dom vid namn. Dom kom aldrig själv och trängde sig på utan lät mig ta första steget. Ofta tog jag en kopp kaffe där, men om jag inte hade hunnit dricka det när bussen kom, så lämnade jag över den till en av dom som jag brukar prata med, i stället för att kasta ut det. Han var rörd till tårar den första gången, då han förklarade att det var hans första kopp kaffe på en hel vecka. Dessutom värmde det gott då det var mitt i vintern. Jag har lätt för att sätta mig in i både hur det är att vara röksugen och att frysa, därför kändes det självklart för mig att ge det till dom.
Vet att det är oerhört lätt att hamna i deras situation. Mitt förra jobb konkursdrabbades och ägaren gav mig bara fickpengar, men hävdade att jag hade fått full lön. Socialen vägrade tro att jag inte hade fått pengar så dom vägrade hjälpa mig ekonomiskt. Jag fick brev från kronofogden att jag hade tre veckor på mig att lämna lägenheten.Jag träffade min man i samma veva. När han fick reda på dilemmat så sa han åt mig att flytta sakerna till honom. Han räddade mig ifrån att bli hemlös i sista stund. boken som min man skrev skulle också bli en hjälp för hemlösa. Det skulle gå en summa per bok. Skulle också ha tryckts en uppföljare. Tyvärr har det inte funnits något större intresse för första boken. Det är bara tre personer som köpt den så han har gett upp tanken.
|
Å vilken gripande berättelse, och den är dessutom sann.
Detta händer varje dag, och det finns inget som säger att vi alla kan bli drabbade. Detsamma gäller sjukdom av olika slag, som kan i sin tur kan leda till att vi blir arbetslösa, utstötta i samhället, och hemlösa. Och jag vet. Socialen har man inte mycket hjälp av, de tycker man skulle ha sparat då man hade lön... Vet för jag har själv behövt gå dig och vänt mig "ut och invändig", blottat mig och suttit där och gråtit då jag inte haft pengar till mat åt barnen. Allt detta pga sjukdom jag själv inte rådde på. Saker som Jag inte skämms för att berätta. När man är liten och svag, och tror att vi lever i ett så tryggt samhälle - då får man verkligen upp ögonen. Här är inte tryggt, inte alltid.
Fina gester av dig att dela med dig. Så skulle alla vara. Tänk att kunna bli glad över någons ouppdruckna kaffe, eller cigarettfimp?! Ja, men så är verkligeheten för många.
Vi måste få upp ögonen för de våra, de som lever här i Sverige,och inte bara utomlands.
Kram på dig, och hoppas hoppas boken en dag blir utgiven. Då ska jag köpa den!