Vad kan man ta betalt för virkat?
 

Jag virkar väskor som folk verkar gilla (har inte sålt någon ännu).
Garnet (lin) till en kostar 165 kr, vad hade ni satt för pris på väskan?
Den tar 10 timmar att göra, men det vet jag att det kan man inte räkna med att få bra timpeng på!

Jag brukar ta minst två ggr garnkostnaden, och då räknar jag på garn i mellanpris (även om jag köpt garnet billigt).

Det viktigaste är ju ändå att man inte tar för lite betalt, det är det allt för många som gör. Jag tar ca 600 kronor för ett par stickade vantar, då är materialkostnaden ca 60 kronor och tar ca 14 h att sticka.

Jag läste en bok i usa om hur man utvecklar sin hantverks-hobby till ett företag. De skrev att man ska räkna 10 dollar per timme plus 100% så man får någon vinst. För din väska blir det då 165 kronor plus 600 kr plus 100% = 1500kr!

Jag säger inte att det är ett orimligt pris, men hittar du verkligen köpare till det priset?

Jag anser lite att om de inte är beredda att betala det jag villa ha fr mitt hantverk så förtjänar de inte att ha det heller eftersom då uppskattar de uppenbarligen inte hantverket heller.
Jag säljer främst på internet och blir det inte sålt så må det vara så, jag tänker inte rea ut min tid och min energi.
Jag kanske låter aggresiv men jag blir frustrerad när jag ser (främst) kvinnor som säljer sina handstickade vantar för 300 kr paret eller ofta ännu billigare. Det är att undervärdera sig själva och sitt hantverk, det handlar ju om att vi som hantverkare måste värdera vårt hantverk högre för att andra ska göra det för det händer extremt sällan att någon kommer och säger "äsch, du förtjänar med än sådär, här får du 500 kr till"

Jag håller med om att det är dumt att undervärdera det arbete man lägger ner, men man kan ändå inte blunda för det faktum att handarbete idag ses som en hobby snarare än ett arbete, eftersom det ju finns så många lågprisalternativ. Istället för att köpa hemstickade vantar för 500 kr paret kan man ju köpa ett par för en tiondel av priset på H&M, och hålla sig lika varm om händerna. De som har förstånd att uppskatta värdet av det nedlagda arbetet är ju oftast andra som själva handarbetar och vet vilken möda som ligger bakom, och de stickar ju förmodligen redan sina egna vantar...

Själv tycker jag att jag får det bästa värdet från mina stickade alster när jag uttnyttjar dem till byteshandel. För ett par vantar kan jag få ett tennarmband som en kompis har gjort, eller några burkar torkade trattkantareller (som jag som aldrig lyckas hitta en enda svamp verkligen uppskattar!).

Jag förstår att man inte vill rea ut sin tid. Å andra sidan ser jag hellre att det jag producerat kommer till användning, än att det blir liggandes i en låda i flera år. Det är en svår balansgång.

Då tycker jag helt enkelt att de kan köpa sina vantar på H&M för då förtjänar man inte handstickat.

Jag säljer ytterst lite av det som jag stickar, jag ger oftast bort det till mina vänner som vet hur mycket tid jag lägger ner på det och som faktiskt uppskattar det. Sedan så säljer jag mönster istället.

Att ta bort "bara hobby"-stämpeln från stickning måste stickerskorna/stickarna själva göra, det kommer ingen att göra åt dem.

Det handlar ju om mer än att man bara undervärderar sig själv, man undervärderar ALLA andra som handarbetar också genom att göra på detta sätt.
Det finns få saker som jag blir så arg på som sådant, haha.

Men det har ju med tillgång och efterfrågan att göra. Om någon ber mig sticka något, är det mycket lättare att ta betalt, än om jag vill pracka på någon något som jag stickat hemma för skojs skull och som ingen bett om.

Men nog borde det bli bättre förhållanden för ALLA, om de stackars kinesiska textilarbetarna kunde få rimliga löner och rimliga arbetsförhållanden!

AMEN till det!

Självklart så trots min fascistiska approach så inser jag problematiken med att ta betalt för saker som är handstickade/handvirkade, man får aldrig någonsin betalt för den tid man lägger ner på det.

Vilken intressant tråd! Jag har själv några enstaka gånger blivit ombedd att göra sy åt en bekant (väskor och liknande när jag haft något nytt med mig till jobbet) och de blir nästan förvånade över att jag velat ha betalt överhuvudtaget.
I och för sig: Jag finner en sån oerhörd glädje i att sy och skapa och det är ju en belöning i sig. Men samtidigt är det min tid och min ”skicklighet” (lite blygsamt där) det handlar om. Och jag hade kanske gjort något åt mig själv eller mina barn på den tiden om nu inte bekantingen velat ha en väska.

Ibland har jag funderat ”Detta är så fruktansvärt givande och roligt att jag hade velat ha det som jobb i en framtid när jag blivit riktigt duktig eller åtminstone som en liten bisyssla att göra hantverkade grejor med en egen lite twist” men detta med att ta betalt är ju ett stort problem.
Tar till mig dina ord om att inte nedvärdera sig själv, sin tid och sitt arbete. Som Mikael Wiehe sjunger: ”Ska jag sälja mig för pengar ska jag ha vad jag är värd”.

Annars får man se sina alster som riktigt högoktaniga presenter till dem som verkligen uppskattar hemmagjort. (Inte alla gör det, man får ha lite känslelspröt där...)

Skillnaden är ju också hur duktig man är. Själv tycker man kanske man är duktig, kompisen eller arbetskamraten tycker kanske också det, men den som är bättre ser ju att man inte är så duktig. Samma gäller tiden man lägger ner på arbetet. Man kan ju virka/sticka olika snabbt! Sen kan det också bero på var man ska sälja sitt hantverk.
Ja detta är jättesvårt!
Detta blev en intressant tråd att läsa.

Jätteintressant tråd det här!

Jag har aldrig sålt något jag stickat/virkat till andra än vänner och då brukar jag ta dubbla garnkostnaden mest för att kunna finiansera sakerna jag gör till migsjälv. Jag ser det även som att jag gör vännen i fråga en tjänst och då är värd en mottjänst någon gång i framtiden.

Det stora problemet som jag ser det har ni redan tagit upp här vilket är att arbetstimmarna aldrig motsvarar det pris som en kund är berädd att betala. Det hela slutar i en personlig bedömning där man får väga nytta mot nöje.

Tar du tillräckligt betalt så blir det intressant för då är det
helt plötsligt mycekt exklusivt.

En målgrupp finns och det är alla de som alltid har pengar oavsett
konjunktur. De bara köper det som de vill ha. Det gäller att kunna
nå dem med sina hantverk.

Jag har haft alla möjliga "prissättningar" på mina alster och har kommit fram till att det mest lönande för mig är att fråga kunden hur mycket den tycker att arbetet är värt när de beställer en sak. Därifrån kommer vi överens om en summa och jag brukar faktiskt få mer betalt när kunden själv sätter priset.

På saker jag gjort i "förväg" har jag olika priser på. Jag har förmånen att ha ett arbete där handarbete inte bara accepteras utan tom uppmanas och de arbeten kan jag sälja ut lite billigare eftersom jag faktiskt redan fått min timlön.

Det beror ju också lite på hur man visar sina saker. Vi har en butik i stan där jag bor som säljer på kommission, där lägger jag priserna väldigt högt och säljer kanske inte lika mycket men då jag väl säljer så får jag betydligt högre summor än annars.


Betala vad du tycker att det är värt, är ändå min bästa strategi.