Angående sömsmånerna: Oftast ligger sömsmånerna på fodrade historiska plagg inuti själva plagget (mellan yttertyg och foder). Inte alltid, men ofta. Hur de hamnat där är däremot sällan på samma vis som med moderna fodrade plagg. Är man nyfiken sånt så rekomenderas böckerna Kvinligt mode under två sekel, Skräddaren, sömmerskan och modet, Sy folkedragten sølv eller Folkdräkter förr och nu. De kan vara knepiga att få köpa, men går ofta att låna på bibblan. Eller så kan man gå någon handsömnadskurs på sätergläntan.

Folkdräkter förr och nu finns på Bokbörsen, men de är inte billiga.
Skräddaren, sömmerskan och modet finns hos bla adlibris, men det verkar ju som att den handlar mer om arbetsförhållandena för dem som sydde kläderna. Står det nåt om hur de sydde också?

Ja, det finns beskrivningar av olika sömmar, och hur/när de användes, också. Mycket intressant bok på alla sätt.

Kan ju tillägga att historiska sömmar ofta var anpassade för att användas på precis den plats på den typen av plagg de skulle hålla ihop. De var ofta tidseffektiva (som ex. sy ihop yttertyg och foder i samma moment, med eller utan synlig sömsmån, beroende på plagg och period), och ger ett stabilare, mer välarbetat plagg än de flesta maskinsydda blir, som använder helt andra tekniker.

En annan variant när man vill sy på maskin, men ändå vill ha foder som sitter fast i sömmarna är att vändsy alla delarna var för sig med yttertyg och foder.
När delarna är vända och pressade lägger man ihop delarna man ska sy ihop (räta mot räta) och syr med en raksöm precis innanför kanten. Alltså som en vanlig söm, men med mikroskopisk sömsmån.

På så vis får man en väldigt diskret maskinsöm, men fortfarande bra stadga i plagget.

Det låter som en spännande metod! Det hade jag gärna provat på den här koftan. Jag skulle ju förstås kunna sprätta isär den och sy om... men det känns inte så frestande. Får nog bli nåt nytt projekt istället.