Att sy eller inte sy, det är frågan

Ett projekt med stor UFO-potential

När min son fyllde sju köpte vi en diktafon till honom. Den gick dock i golvet flera gånger, så jag frågade om jag fick sy ett fodral till den. Jag KUNDE ju ha gjort det lätt för mig och bara sytt ett lite vadderat fodral. Men varför göra det lätt för sig om man kan krångla till det? (Som jag nog skrivit förr.) Så jag gav mig på att göra ett stöttåligt fodral som även tillät användning av diktafonen...

Jag sydde fodralet i två delar. Först skar jag till en bit spänstigt skumgummi, som jag klädde med tyg. Jag skar också upp två hål för på/av-knappen och mikrofonen. Det var den enkla biten. Sen ägnade jag ett par timmar åt att handsy in band som väggbeklädnad i hålen. Som tur var hade jag sparat flera avsnitt av Spanarna i P1 så jag hade åtminstone lite underhållning medan jag stack mig i fingrarna och svor.

Utanpå skummgummibiten trär man sen på en påse, med plast för displayen. Yttertyget har sonen valt själv, strechigt, slinkigt silvertyg. Till det valde jag ett grönt fodertyg, inte stretchigt men vansinnigt slinkigt. Det var inte kul att sy dessa båda tyger tillsammans kan jag säga! Det ena repar upp sig bara man tittar på det, det andra får man akta sig för att dra i eller nåla oförsiktigt för då spricker silverytan. Nåväl, tillslut blev det ju klart. Tre veckor efter att jag började. Ganska bra jobbat ändå, om det varit en grej till mig själv hade den blivit ett UFO, det är jag säker på.

Absolut inte det finaste jag sytt men jag hoppas mottagaren blir glad.

2011-09-28 10:00   Agneta Lindström

Vad jag känner igen mig, varför göra det enkelt när man kan göra det så mycket bättre. Så tänker jag i alla fall och det som man gör till andra blir bra medan det man gör till sig själv ofta blir ett UFO. Jag är säker på att sonen blir glad.
Kram